Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Mitt brott var att ta det romantiska löftet på allvar.

För ett tag sedan skrev jag en del texter om det här med att bli lämnad av någon som gång på gång lovat att den inte ska lämna en. I samband med detta fick jag en del kommentarer om att det minsann är mitt eget fel att jag varit så naiv och trott på den typen av löften, att det är ”sånt en säger” och att ”känslor kan förändras” och så vidare. Att jag vägrade acceptera detta provocerade många, eftersom det är en sådan sak en helt enkelt bara sväljer som kvinna. En sväljer att män lovar saker de inte kan hålla.

wpid-img_20140529_183138.jpgJag tycker det här är mycket intressant, för som kvinna så avkrävs en både total naivitet och samtidigt en förmåga att ”acceptera verkligheten” utan att göra ett för stort väsen av det. En måste ”tro” på romantikens löften, om en inte gör det blir en övertalad till det, samtidigt blir en anklagad för att vara naiv om en faktiskt behandlar dessa löften som verkliga löften. Då får en höra att ”alla vet” att det inte rör sig om någonting verklighetsförankrat. Detta är mycket riktigt något som ”alla vet”, alla känner på ett intellektuellt plan till att ”tills döden skiljer oss åt” ofta slutar i skilsmässa, och desto mer när det kommer till tvåsamma relationer utan äktenskap. Ändå så fortsätter vi yttra dessa löften.

Men såklart så kan den här typen av löften inte vara sanna, en kan aldrig lova att en ska känna på ett visst sätt inför en människa. En kan lova att en ska försöka får en relation att fungera, men en kan aldrig lova vad en ska känna i framtiden. Så varför fortsätter vi lova varandra det? Vad är egentligen syftet? Vad är meningen med ett löfte som ”alla vet” är falskt? Det fyller dels en funktion som ritual, som ett sätt att förklara sig kärlek i stunden genom att lova bort sin framtid. Men givetvis är det meningen att vi delvis ska ta detta löfte på allvar, annars hade vi formulerat oss annorlunda.

Jag tänker på den här mannen som kom in i mitt liv och som gång på gång lämnade den här typen av löften. Det var ingenting jag avkrävde honom, bad om eller ens lade upp för, det bara kom ändå. Jag var såklart skeptisk till de här löftena och uttryckte det men de framhärdades gång på gång. Vad gjorde detta med mig och mina känslor inför honom? Givetvis så började jag tro på dessa löften till slut, de var liksom för välsmakande för att jag skulle kunna motstå dem. Även om jag på ett sätt ”visste” att de var falska så behandlade jag dem som sanna på ett känslomässigt plan, och det är ju det känslomässiga som avgör hur en agerar i en relation. Hur mycket jag än ”visste” att det var lögn så blev det sanning.

I patriarkatet är kvinnor mer eller mindre beroende av män för att få erkännande i samhället. Detta innebär att när en man ger den här typen av löften till en kvinna så betyder det någonting mer än när de ges omvänt. Kvinnan är betydligt mycket mer beroende av mannen. Om kvinnan av något skäl får för sig att relationen är ”värd att satsa på” så kommer hon troligen också att satsa på relationen, ty hon är beroende av den. Om en man älskar en kvinna för alltid så innebär detta inte bara att kvinnan får vara med just den mannen för alltid, utan också att hon för alltid kommer att ha en trygg plats i patriarkatet i egenskap av en mans egendom. Därför kan en också tänka sig att utstå betydligt mycket mer i en relation där en har fått detta löfte. Även om en mår dåligt i relationen så har en i alla fall legitimitet i patriarkatet, en är någon för en man och således också för samhället i stort.

Såhär i efterhand kan jag tycka att det är märkligt att jag ens ingick i vissa relationer från första början. Relationer jag liksom inte fått ut så mycket av eller varit särskilt lycklig i. Och jag tänker att det handlar just om detta, det romantiska löftet har gjort att jag har valt tryggheten framför att ha givande relationer. Det romantiska löftet var ett sätt att få mig att ingå i relationer jag inte hade ingått i om det inte var för denna falska trygghet, den känsla av värde som det ingav mig. Därför var det också så smärtsamt att bryta upp, eftersom relationerna egentligen inte varit utvecklande för mig då jag bara ingått i dem av rädsla för den otrygghet som patriarkatet erbjuder den kvinna som inte är knuten på någon man och inte för att jag faktiskt velat. Istället för att känna mig befriad från det helvete relationen innebar så kände jag mig bitter för att jag över huvud taget underkastat mig den.

När en blir anklagad för att vara ”naiv” för att en faktiskt tar det romantiska löftet på allvar så är det en slags dubbelbestraffning. I dessa frågor är kvinnor helt och hållet utelämnade till mäns nycker, en man kan säga att de älskar en och vill leva med en en dag, och nästa lämna en. De kan göra så för att de inte är utelämnade till oss så som vi är utelämnade till dem. Som kvinna förväntas en både tro på löftet men också acceptera att det bryts utan att ”ställa till en scen”.

Mitt brott var att jag faktiskt tog dessa ord på allvar, inte bara till en början utan även när uppbrottet var ett faktum. Jag blev ”hysterisk” och ”besvärlig”, för jag ansåg att det var ett svek och att det var oförlåtligt. Jag kände mig lurad att ingå i en relation på falska premisser, och jag vägrade acceptera idén om att det skulle vara mitt fel att jag varit ”naiv” snarare än hans fel att han gång på gång försökte få mig att bli just det. Jag vägrade acceptera att skulden låg på mig. Såhär i efterhand är jag glad för det, jag är glad att jag faktiskt vågade, att jag inte skämdes för att jag var ”naiv” utan att jag vågade påvisa det absurda i att först bli övertygad att ingå i en relation på vissa premisser för att vid relationens slut bara förväntas ”acceptera” att en av de grundläggande premisserna var lögn.

Sveket låg inte i uppbrottet i sig, ty det var i situationen det enda rimliga, sveket låg i att jag hade blivit lockad in i relationen på falska premisser. Även om jag visste att dessa ord inte kunde vara sanna så gjorde de något med mig, de väckte ett hopp inne i mig, och utan det så hade jag troligen inte ingått i relationen från första början eller i alla fall inte på samma sätt hängett mig åt den som jag gjorde när denna förhoppning hade väckts hos mig. Jag vägrar skämmas över att jag var ”naiv”, för det var inte jag som valde det utan jag övertalades till det. Jag kommer troligen inte gå i samma fälla igen, det vill säga befinna mig i en relation där jag inte utvecklas för att jag vill ha trygghet, men jag tänker inte heller skuldbelägga mig själv för det som skedde. Jag tänker inte skuldbelägga mig själv för att jag tog romantikens löften på allvar, för att jag avkrävde av honom att han skulle leva upp till det han sa.

10 kommentarer till Mitt brott var att ta det romantiska löftet på allvar.

  • Elisabet skriver:

    Stor igenkänningsfaktor. Och när jag sedan blev skitförbannad över detta (som jag vid tillfället inte kunde formulera så tydligt som du i detta inlägget) så reagerade jag ”på fel sätt”. Har inte skuldbelagt mig själv så mycket för hur det blev, men det gör ändå så förbaskat ont när jag tänker på det.

  • Åsa (Ros) skriver:

    När jag var yngre var jag i en sån situation. Han uppvaktade mig ihärdigt och jag var avvaktande, vi började träffas och han verkligen arbetade för att jag skulle få känslor. När jag fick känslor så dumpade han mig och jag blev mkt upprörd och då var jag ”hysterisk”. Jag tog mig samman och drog mig undan och då började han uppvakta mig igen och sa att han ”blivit rädd” blabla. Och så höll det på så tills jag var en nervvrak och i princip levde för hans godkännande och uppmärksamhet i SMYG för om jag visade det så dumpade han ju mig igen. Turligt nog tappade han intresset efter cirka 1 år och ignorerade mig och kallade mig för sjuk i huvudet. Nu 10 år senare är jag väldigt tacksam för att: 1. Han träffade någon annan och ignorerade mig. 2. Att jag har den erfarenheten eftersom jag efter det aldrig låtit någon mindfucka mig på det sättet. 3. Att jag efter det aldrig igen ”låtsats vara cool” utan alltid stått för hur jag känner eftersom jag inte vill leva en lögn.

    Men det är sant som du skriver. Han lovade guld och gröna skogar, han ville att jag skulle älska honom och sa att han älskade mig och sedan om jag visade känslor för honom så krossade han mig och stötte bort mig. Om jag blev upprörd var det jag som var störd, jag skulle hela tiden hålla tillbaka mina känslor både de sårade och de av kärlek.
    Tycker det är ett rätt stört beteende från hans sida nu när jag har distans till det men när det pågick kände jag mig så sjuk i huvudet som han sa att jag var. Det är ju rätt sorgligt att känna så om sig själv.

  • S skriver:

    En av de klokaste texterna jag läst på väldigt länge, känner igen mig i varje liten detalj. Tack för den! Det känns ju ändå lättare när man märker att man inte är helt ensam. Att man inte förirrat sig i sitt eget huvud och bara skyller på sig själv hela tiden, vilket är så himla lätt hänt. Tänker på detta ofta, hur det kan kännas som att man blivit grundlurad in i något man egentligen hade klarat sig fint utan. Lite som att påbörja en sån där vika-pappret-berättelse där man ska hitta på varannan rad, skriva en bit i en historia och vika den för att låta den andra fortsätta. Och först tycker man det är lite fjantigt, men så övertygas man om att det kan bli kul. Så kommer man få världens mest grymma story och kan inte vänta på att få berätta, och mitt i alltihopa så river den andra parten pappret bara mitt itu och säger ”nä vet du vad, vi skiter i detta”. Konstig liknelse kanske, men den bästa jag kom på i stunden. Åh sånt här är svårt. Men tack för att du skriver!

  • I. skriver:

    Jag tycker att du skriver så bra, och om så viktiga saker. Hur jag förhåller mig till mig själv, andra kvinnor och till män har förändrats till det bättre för att jag har kunnat följa dina tankar och resonemang. Tack!

  • Nageln skriver:

    Tycker att män ofta beter sig på det här viset, och lovar allt möjligt, även innan en relation är ”officiell”. Jag förhåller mig ofta skeptiskt till nya människor, särskilt män, och har en massa tillitsproblem osv osv. Jag vet inte hur många män som verkligen ansträngt sig, lite som någon här ovan beskrivit, för att jag ska få känslor för dem, för att sedan plötsligt dra när det inte passar dem längre. De har t.ex. försökt tvinga fram offentliga ”ömhetsbevis” fast jag gjort det tydligt att det inte är något jag tycker om att ägna mig åt.

    Nyligen var det en man som betedde sig på precis det här sättet. Han försökte få mig att berätta om mina allra mörkaste hemligheter, trots att han mycket väl visste om att jag inte alls hade lust med det. Allt för att… vinna min tillit (mig), bara för sakens skull? För när jag väl accepterade att han kanske tyckte om mig på riktigt, när jag väl började leva ut den romantiska drömmen, då bestämde han sig för att berätta att han träffar någon annan och att det börjar bli ”seriöst” mellan dem.

    Trots att han visste att han kanske plötsligt en dag skulle bli tvungen att sluta träffa mig (för att ingå i något slags monogamt projekt med en annan) kämpade han aktivt för att få mig att tro annat. Kul för honom, antar jag. Han ville väl bara skaffa sig lite alternativ. Synd bara att det skulle ske på min bekostnad.

    Sedan var det konstigt att jag blivit så upprörd, ja, särskilt eftersom att vi aldrig hunnit bli tillsammans ”på papper”. Det är fan svårt att låta bli att skuldbelägga sig själv. Minns att bland det första jag tänkte var ”jag som visste bättre än att hoppas”. Så, tack för det här inlägget.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv