- På grund av sin oförmåga att relatera till andra saknar förmåga till att känna in situationen. Detta leder till att han säger saker som är helt opassande givet din situation. Kvinnor har tvärtom förmågan att avgöra när det är läge att vara ”ärlig” och när en kan låta bli att säga precis vad som far genom ens huvud. En mycket praktisk egenskap som gör att en slipper en massa onödigt drama och sårade känslor. Mannens oförmåga att relatera gör det också svårt för honom att inse att vissa ”råd” ibland måste följas upp av känslomässig uppbackning, han förväntar sig att andra ska göra som han säger bara för att han säger det.
- Han kan inte relatera till erfarenheten av att ständigt bli dömd efter sitt utseende. Detta leder till att han tycker att saker som bantning, smink, kläder och liknande är trams och ingenting en ska behöva bry sig om. Lustigt nog förväntar han sig ofta ändå att kvinnor ska se ut på ett sätt som tillfredsställer hans manliga blick! Detta kan tyckas fördelaktigt men i själva verket är det bara en form av kvinnohat, som bygger på dubbelbestraffning av kvinnan. Om en vill slippa för mycket tjat om sminka, bantning och liknande är det bättre att diskutera dessa saker med sina kvinnliga vänner och tillsammans komma fram till strategier för att inte trigga varandra och skapa en miljö som i högre grad bygger på självacceptans.
- Han har en idé om att manlig kommunikation är enkel och rak. Detta är en stor missuppfattning som bygger på att män inte förstår sig på sig själva, och därmed inte heller andra män. De är fasta i uppfattningen att kvinnors vilja till att blir bekräftade i sin kommunikation med män beror på att vi skulle vara komplicerade eller osäkra. Undvik kommunikation med män, så slipper du våndas över att de är så kassa på det.
- Alla kommer läsa er som ett heterosexuellt par. Detta kan också skapa en risk att ni faktiskt till slut blir det. Akta dig! Heterosexualitet är både skittråkigt och hälsofarligt.
- Risken är stor att han egentligen vill ligga eller åtminstone exploatera dig emotionellt. Eftersom män föraktar kvinnor och saknar förmågan att relatera till andra människor så uppskattar han dig givetvis inte för din ”personlighet”. Risken är stor att han vill bli tillsammans med dig, men det finns också en risk att han mest vill ha dig som känslomässigt stöd och uppassare av hans ego i form av ”vän” snarare än flickvän.
- Han kanske är där för att stanna, men bara på sina egna villkor. Män suger sig fast vid kvinnor som blodiglar eftersom de saknar egen livskraft, och således måste exploatera kvinnor på deras. Risken är alltså stor att mannen kommer klamra sig fast vid dig. Eftersom män är dåliga på känslomässigt arbete så försvinner de lätt när kvinnor inte gör det åt dem. Hur nära ni än kan tyckas så kommer du troligen upptäcka att han inte är där för dig när du verkligen behöver det, för att sedan komma smygande tillbaks när det börjar se lockande ut igen. Eftersom kvinnor har lärt sig att ställa upp för män i tid och otid så kan det vara svårt att märka av till en början, men försök att inte anstränga dig så mycket för relationen så ska du få se.
- Hans oförmåga att relatera till andra kan få honom att framstå som okomplicerad, men han är i själva verket bara oengagerad. Klart en inte lägger sig i ”drama” om en inte bryr sig om andra människor. Det är inte konstigt att det ibland uppstår konflikter mellan människor som betraktar varandra som värdefulla och jämlika individer. Av samma skäl sprider han inte vidare dina hemligheter: han bryr sig helt enkelt för lite för att lägga dem på minnet. Vidare är det viktigt att komma ihåg att trots att män kanske inte deltar aktivt i konflikter är det ofta ursprunget till dem, till exempel genom att uppmuntra kvinnor till att konkurrera med varandra. Undvika män så kommer mängden drama i ditt liv minska avsevärt.
Inspirerad av denna lilla lista.
Hahaha men guuuuud vilken dålig, töntig och FALSK ursprungslista!! Kräks.
Mycket bra resonerat! Tycker särskilt om nummer fyra.
Du skriver så bra och är så himla fantastisk i övrigt, vill bara att du ska veta det.
hahaha! när får vi se sådana här tips i tjejtidningarna 😉
Ursprungslistan var så vidrig att jag slutade läsa efter punkt 2. Din lista var dock underbar!
Allt i listan känns igen, från punkt till pricka. Speciellt kommunikationen och det bristande intresset. Som att tala med en dagligen nysopad asfaltsväg.
Tihi, inspirerande lista 🙂
Haha, vilken bra lista!! Mycket mer passande än den ursprungliga (vilket f.ö. också gjorde mig illamående).
Jag hade länge en manlig vän som jag ansåg som ”min bästa vän”; han var alltid där för mig och vi umgicks hela tiden. Nu när jag tittar tillbaka på den vänskapsrelationen så var den faktiskt av väldigt exploaterande natur. Relationen till honom har mer eller mindre runnit ut i sanden, för när han sen blev tillsammans med en tjej (jag förstod ju då att jag bara hade agerat som nån sorts låtsas-flickvän åt honom under alla år tills han kunde få den riktiga varan), så blev han plötsligt väldigt dålig på att höra av sig och slutade i princip helt med att vara ett emotionellt stöd (nu måste ju hans flickvän få den uppmärksamheten). När jag försökte ringa och messa, skrev att jag mådde dåligt så fick jag ett väldigt kyligt svar eller inget svar alls (jag gick igenom ett mildare depression). Det var en tung period för jag hade verkligen värderat vår vänskap, jag trodde den var speciell och att han kände så också. Jag fick ju ett brutalt uppvaknande när jag insåg att han sket fullständigt i vår vänskap när han väl fick en flickvän. Ju längre de var tillsammans slutade han i princip helt att höra av sig till mig, det var jag som tog kontakt.
När de sen hade gjort slut så försökte han nå ut till mig igen (påminner om det som Fanny skriver om att allt sker på hans villkor). Jag hade ganska nyligen flyttat till en ny stad och levde ett nytt liv där. Jag hade inte alltid tid att ses men försökte höra av mig när jag hade tid, fast han svarade knappt då (även fast jag visste att han kände sig ensam och mådde dåligt). Jag fick alltid känslan av att han försökte ge mig dåligt samvete för att jag inte hörde av mig eller hälsade på tillräckligt (att jag hade börjat en ny utbildning i en ny stad, med nya vänner och en ny romans på g och kanske var lite upptagen var ju helt irrelevant). Jag sa iallafall att han ALLTID kan höra av sig till mig och jag kommer att svara.
En gång när jag var hos honom så hade vi inte setts på ett tag och inte hört av varandra så mycket heller. Jag var väldigt upptagen under den här perioden, och hade en deadline som närmade sig. Jag var där i några timmar men sa sedan att jag måste gå hem och plugga. Då brast det helt för honom och han föll ihop i en gråtande hög på golvet. Han grät och sa saker som ”jag är så ensam” och ”du är ju aldrig där längre” och liknande. Jag tittade bara kallt på honom, jag kunde inte känna nånting. Ingen sympati, för var hade hans sympati varit när jag mådde dåligt och grät i min ensamhet, medan han umgicks med sin flickvän? Året innan hade dessutom mitt ex dumpat mig på ett väldigt känslokallt sätt (åter igen var det några tunga månader för mig) men min ”vän” hade ju förstås knappt varit där. Jag hade inte ens förväntat mig det heller.
Nu blev det väldigt mycket text! Men jag kände att jag behövde ventilera den här historien, för om inte annat så fick jag lära mig en hård läxa med vad det innebär att ha vänskapsrelationer med män. Det är lustigt att han trodde att vår relation bara skulle fortsätta vara det den var, trots att han helt slutade vårda den när han fick en flickvän (varför skulle han behöva anstränga sig för min uppmärksamhet och vänskap, vi är ju bästisar! Antar jag att han tänkte). När de hade gjort slut och han plötsligt ville ha mig som bästa vän igen, hade jag känslomässigt gått vidare. Han förstod inte att under de år han hade ignorerat mig hade jag funnit andra människor att stödja mig mot och lita på och funnit ett helt nytt liv. Det är helt hans förlust kan jag se nu, och är glad att jag inte har den relationen med honom längre.
Gud vilken igenkänning, gör typ ont i magen att läsa för det beskriver exakt hur jag just nu har det med en manlig ”vän”. Hjälp asså, fyfan för snubbar.
Jag känner bara EN enda kille som inte stämmer på detta, och med tanke på hur många så kallade ”bästa vänner”-killar som jag har haft i mitt liv så är fortfarande statistiken jävligt hög. Så nej, bästa vänner med killar är verkligen inget som jag rekommenderar. Du uttrycker det bara bättre än jag kan (eller snarare spontant känner att jag kan).
Ursprungslistan kan fara åt helvete
Kan någon upplysa mig om den här ”ursprungslistan” det talas om?
Om du läser hela inlägget kanske du märker själv!
KLOCKRENT!
Obehagligt träffande.
Så träffande! Speciellt det här att man själv alltid ska finnas tillgänglig men män finns sällan där när man själv behöver dem! Hade en gång en manlig ”vän” som jag trodde jag var jättenära. Men såhär i efterhand är det så himla tydligt hur han betedde sig, han blev sur när jag inte var konstant tillgänglig, och det gick så jävla långt att han blev arg på mig och förolämpade mig och var skittaskig när jag låg och intensivvårdades på sjukhus i två veckor! Då blev han arg för att jag inte hade varit tillgänglig för honom under den tiden och han hade då varit ensam. Det var den svåraste tiden i mitt liv och min ”vän” fanns då fan inte där för mig, snarare gjorde han det värre genom att göra mig förbannad, ledsen och besviken. Han hade dessutom tagit så mycket energi att vara vän med för han hade varit så sjukt krävande att jag knappt hade några andra vänner kvar. Nej tack, numera har jag väldigt få manliga vänner och ingen av dem är nära, de är för det mesta bekanta på olika sätt och tack gode gud! Så jävla jobbigt med folk som knappt kommer ihåg ens namn, som inte lyfter ett finger i ansträngning för ens skull och som dessutom ser en som ett eventuellt knull-objekt. Och död åt ursprungslistan! Kvinnor FTW <3
Fanny, du är grym! Allt du skriver är så träffande. Ibland kommer jag på mig själv när jag läser din blogg med att tänka ”det där stämmer ju inte” för att sen inse att reaktionen i själva verket är rädslan för insikt.
Jag faller in i heteronormen hela tiden och intalar mig ibland att jag passar in där för att jag ju trivs i den. Sen, efter varje kille jag träffat tänker jag att jag ska börja träffa tjejer, för jag under mina relationer kommer på att jag egentligen vill leva med en tjej och tror jag skulle må så mycket bättre med det. Ändå så står jag där med en kille igen. Hur ska jag bryta mitt eget mönster? Jag känner mig så ofrivilligt indoktrinerad till att följa normbilden och till att vara i heterorelationer. Vore grymt att träffa tjejer, men det är ju så mycket enklare att följa normen!
Ungefär lika världsfrånvänt som den här listan: http://nyheter24.se/modette/livsstil/791872-11-saker-vi-tror-att-du-glomt-tacka-din-pappa-for-men-maste-gora-pa-direkten
Vad fan är det där för skitblaska!!??