Fick denna kommentar angående att göra motstånd:
Jag har blivit illa behandlad i en relation, bland annat genom att få sårande kommentarer, anklagelser om otrohet och liknande, eller att han bara ”stängt av” och blivit onåbar utan att kommunicera varför (ofta en kombination av dessa), men något jag är glad över såhär i efterhand är att jag nästan alltid gjorde motstånd. Trots att jag i början var ganska omedveten om feminism (var 17 år när vi blev tillsammans) så vägrade jag finna mig i sättet han behandlade mig. Det kunde tex handla om att jag vägrade släppa händelser eller saker han sagt som sårat mig, och hur mycket jag än försökte hålla mig lugn i dessa situationer så kunde jag inte, utan blev istället arg och hysterisk. Detta är något jag minns att jag skämdes mycket över då eftersom jag gick runt med föreställningen att en ”bra” flickvän ska vara lugn och förstående, men nu i efterhand är jag glad att jag åtminstone gjorde så mycket motstånd som jag var kapabel till under de förutsättningar jag hade.
Detta fick mig att fundera lite på skuld och skam i förhållande till moståndshandlingar.
När jag gjorde motstånd i mina relationer så var det i en kombinerad känsla av stolthet och skam. Stolthet över att jag kunde ”stå upp för mig själv” vilket en ju ska göra som god feminist, men skam i känslan av att dels inte lyckas foga mig tillräckligt mycket, dels inte kunna stå upp för mig själv ”hela vägen” så att säga. Skam över att inte lyckas göra något fullt ut, utan att istället pendla mellan motstånd och underkastelse. Och framförallt: skam över att han trots mitt motstånd ändå inte kommit att behandla mig med värdighet och respekt.
Att göra motstånd innebär en stor risk, nämligen risken att trots att en tydligt markerar sina gränser och hur en vill bli behandlad ändå fortsätter att bli bemött med samma skit igen och igen. Det som uppenbaras när detta sker är det faktum att personen ifråga helt enkelt inte vill bemöta en med respekt, trots att en ger tydliga instruktioner i hur detta skulle kunna uppnås. Personen bryr sig helt enkelt inte om att en far illa av dennes agerande.
Jag tänker att det också är därför många kvinnor inte vill konfrontera de ojämställda villkor de erfar i sina relationer, för de vill helt enkelt inte möta insikten om att det inte ligger i mannens intresse att åtgärda det. Detta för att det skulle blotta att relationen kanske inte är så ömsesidigt kärleksfull som en gärna vill tro.
Jag tänker på detta citat från Det kallas kärlek (sid 184):
Att framställa underordningen som något en själv valt kan vara en psykisk försvarsmekanism. Att tänka att han egentligen skulle vilja om en bara försökte, men att en väljer att låta det vara som det är för att det är tillräckligt, är ett sätt att upprätthålla iden om att en lever i en ömsesidigt kärleksfull relation.
Eftersom det finns en idé om att män har ett intresse i att vara jämställda och behandla sin partners med respekt så anses det i regel bara vara upp till kvinnan att säga till när hon känner sig dåligt behandlad. Men om detta inte åtföljs av att mannen faktiskt ändrar sitt beteende, vilket är vanligt, så kan det leda till en känsla av skuld och skam. Det är lätt att tänka att han gör så helt enkelt för att han inte älskar en, för att en inte förtjänar det. Eftersom män har ett slags samhälleligt tolkningsföreträde så anammar kvinnan ofta detta som just sanningen. För att upprätthålla illusionen av ömsesidighet så förklarar hon kanske mannens tillkortakommande med att hon varit otydlig eller liknande. Allting för att avfärda insikten om att det kanske helt enkelt handlar om att han inte vill.