Om att se sig sedd.

IMG_8501Läser som sagt Det andra könet. Jag tyckte att denna beskrivning av att bli ett objekt för mäns blick var mycket träffande, framförallt formuleringen ”när jag såg mig sedd”. Jag tänker att detta är något en som kvinna internaliserar från en mycket tidig ålder, att alltid se sig själv ur mäns ögon snarare än att uppleva världen för och i sig själv.

Skrev om detta för ganska länge sedan:

Att göra någon medveten om sig själv som ett objekt är en brutal handling, en våldshandling. Det är att slita någon ur ett sätt att se på sig själv som något som finns till för sin egen skull, och istället börja se på den som ett föremål för andras blickar. Kroppen blir plötsligt en potentiell fiende, något en måste kontrollera för att slippa bli utsatt för mer våld eller för att få bekräftelse. Något en måste tygla, svälta, klä upp eller dölja. Det är en initiation till att börja bruka våld mot sig själv, och denna initiation är i sig själv våld.

Vad jag önskar att jag hade sluppit göras medveten, att jag hade kunnat växa upp utan att behöva internalisera den manliga blicken. Den manliga blicken som kan ge mig värde, men också skada mig. Så mycket våld jag hade sluppit göra på mig själv då, så många år av självsvält och självskada jag hade kunnat slippa. Men nu blev det inte så, eftersom män i min omgivning kände behovet att titta på mig, bedöma mig, kommentera mig. Det är med en stor sorg jag tänker på detta, för den där obryddheten inför mig själv, den där förmågan att glömma mig själv och gå upp i något annat, är någonting jag aldrig kommer återfå. Det är en daglig kamp för att bryta mig fri från det, för att inte agera på den där internaliserade manliga blicken, en kamp jag aldrig helt och fullt kommer kunna vinna.

Hittade även denna kommentar under inlägget:

Minns så väl första gången det hände mig. Jag var tolv år och hade börjat få bröst, var väl ganska obrydd alternativt nöjd med detta faktum. Tills en dag då en kille i klassen pekade på mina bröst och skrattade retsamt. Jag kommer ihåg hur obehagligt det var. Inte på grund av att det var någon särskilt sexuell underton, utan just det faktum att hans blick och skratt liksom särskiljde mig från honom. Agerandet gjorde det så tydligt för mig att min kropp från och med nu var något som någon annan kunde värdera och kommentera, helt fritt och öppet, att det var ok att göra så. Han verkade inte skämmas det minsta.

Sen den dagen har jag alltid varit extra medveten om mina bröst och vad de skulle kunna framkalla för reaktioner hos folk. Ofta känner jag för att dölja dem något, att de är lite för stora eller tar för stort fokus från mitt övriga utseende. Det sitter i ryggmärgen och extremt svårt att göra sig av med. Är så jävla förbannad att jag måste hålla på och förhålla mig till mina egna kroppsdelar på det här sättet! För det gäller ju självklart inte bara brösten.

Just detta att göras medveten, oavsett om det är på ett positivt eller negativt sätt, är en så tydlig process. Jag minns verkligen de kommentarer en fick, som ansågs oskyldiga men som uppmuntrade till att ständigt att göra sig till för andra, att se sig själv som objekt för andras blick. När en väl lärt sig detta är det mycket svårt att ta sig bort ifrån. Jag minns hur jag försökte vara oberoende av andra bedömande, men hur detta oberoende i sig blev något jag ville uppnå för andras skull. Jag ville vara oberoende för att framstå som mer åtråvärd för män, för att de skulle tycka att jag var enkel att ha att göra med. Många män uppmuntrar också denna syn genom att prata om att de gillar ”självständiga” kvinnor eller ”kvinnor som vet vad de vill”, men i själva verket mena kvinnor som beter sig på ett sätt som behagar dem.vetvaddevill

Jag tänker att kvinnor ofta framstår som just mer medvetna om sig själva än vad män gör. Män framstår ofta som nästan pinsamt obrydda om sitt agerande, samtidigt som kvinnor ofta är plågsamt självmedvetna om allt de tar sig för. Att komma ifrån denna självmedvetenhet som kvinna är svårt. Jag upplever att jag lyckas röra mig ifrån det mer och mer, ju färre män jag umgås med, men så fort jag är i mäns sällskap smyger den sig på igen.

2 reaktioner till “Om att se sig sedd.”

  1. Ja jag har tänkt på hur barnens far sällan verkar känna skuld över hur han är som förälder. Han verkar aldrig känna skuld för det.
    Han ligger liksom inte på kvällen och tänker på om han varit för hård mot dom, han frågar aldrig om jag tyckte att han uttryckt sig på ett onödigt sätt etc.
    Jag har försökt föreställa mig att jag skulle ha samma förhållningssätt men jag vet inte ens om jag skulle vilja ha det. Visst är det jobbigt att känna skuld för att inte vara tillräckligt bra som förälder 🙁 men samtidigt gillar jag hur det faktiskt känns som att det fungerar, som att mitt självtvivel faktiskt gör mig till en bättre förälder.

  2. Sonja : jag vet hur du känner. Är själv mamma. Och minns en gång när jag hyllat min snälla,gulliga, gosiga pappa – då sa min mamma : ”Han har kunnat vara den snälle för att jag alltid tagit hand om allt det stränga…”. Och så var det ju. Hon skötte ALLT, hade koll på ALLT och fick skit av både oss barn och av pappa. Vi tyckte att hon var en gnällkärring. Vi skämtade på hennes bekostnad, hade internskämt om hur ”jobbig” hon var. Och hennes hemarbete var inte mkt värt, förstås.
    Fanny : tror vi kvinnor kanske kan ”slippa ifrån” oss själva/självmedvetenheten när vi skapar. Tex spelar instrument, räknar matte eller nåt som kräver koncentration. Eller som du , när du ritar?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *