På min senaste feministskola om hår under armarna fick jag ju en kommentar om att det var äckligt med hår under armarna som jag berättade om. Nu var det någon som gick in och påpekade för kommentarsförfattaren hur fel det var att påpeka det, och då skrev hon följande till sitt försvar:
Jag skulle aldrig säga TILL någon att jag tycker att det är äckligt om de visar att de har det. Man behöver ju inte skrika ut sina åsikter om de skulle göra andra ledsna =(
Okej. Du kommenterar alltså att du tycker att hår är äckligt under en krönika som handlar om att alla har rätt att göra vad de vill med sin hårväxt utan att kallas äckliga. Denna krönika illustrerar med en bild på författaren som visar upp sin håriga armhåla.
Kan du kanske eventuellt tänka dig att författaren till krönikan skulle vilja läsa kommentarerna på krönikan? Det är väl i så fall precis samma sak som att gå fram och säga det, bara det att det sker över internet.
Men även om det inte hade varit så uppenbart som i det här fallet, där man faktiskt kan förvänta sig att en specifik person som inte rakar sig under armarna ska gå in och läsa, så är det ändå lite märkligt att gå omkring och tjata om sina preferenser även om ingen som bryter mot dem är närvarande. Det är nämligen fortfarande så att man skapar ideal på det sättet, och personen som läser vad man tycker om hår under armarna får ytterligare lite press på sig att raka sig. ’
Oavsett om man brukar gör det eller inte så spelar det ingen roll för du har fortfarande förstärkt ett ideal, en norm som andra personer känner sig tvungna att leva efter.
Så det handlar inte bara om att ingen ska känna sig ledsen i stunden. Det handlar om att alla ska känna sig fria att göra sina egna val med sina kroppar utan att andra ska tycka att de är äckliga. Och möjligheten att känna så minskar drastiskt när personer som du känner sig ”tvungna” att berätta om vad de tycker om hår under armarna.
Håller med dig!
Så är det ju med alla de där ”Det spelar ingen roll om jag säger det här för ingen som kan drabbas är närvarande”-sakerna som finns. Pratar man om särskild sexualitet, religion, psykiska diagnoser eller för all del kroppsbehåring på ett nedsättande sätt, så kan man nästan aldrig vara säker på att man inte förolämpar/begränsar/kom på ett bra ord den man talar med. För om mina klasskamrater avskyr kristendom kommer jag inte tala om för dem att jag är kristen, om mina arbetskamrater drar nedsättande skämt om homosexuella vågar jag kanske inte komma ut som homosexuell och om mitt fotbollslag ofta talar om hur äckligt orakade armhålor är kommer jag nog se till att alltid vara renrakad innan omklädningsrummet, oavsett vad jag egentligen skulle vilja.
Det finns säkert modigare personer som vågar ta konflikten, men jag tror att de (vi) andra är fler. Som du säger så handlar det hela om mycket mer än att inte gå fram till personer som är orakade och skrika ”Du är så äcklig!”. Att undvika just det borde inte vara svårt för någon människa.