Ofta när det talas om kärnfamiljen så skapas det en dikotomi mellan individualism och familjeliv, där familjeliv antas vara detsamma som kärnfamiljsliv. Nu har visserligen definitionerna vidgats en aning till att även innefatta homosexuella par, men likväl förutsätts det att det ska röra sig om ett tvåsamt par som tillsammans har skaffat barn. Det feministiska motståndet mot kärnfamiljsnormen anklagas ofta för att leda oss in i ett samhälle där den omsorg som egentligen borde ske inom familjen blir institutionaliserad och ansiktslös. Istället för att ta hand om våra egna barn sätter vi dem på dagis, istället för att ta hand om våra äldre släktingar sätter vi dem på ålderdomshem och så vidare.
Det finns en motsättning mellan jämställdhet och kärnfamiljen. I en familj där man struntar i att sätta barnen på dagis och tar hand om sina föräldrar istället för att sätta dem på ålderdomshem är det i en absolut majoritet av alla fall så att kvinnans karriär får lida. Visserligen kan man vara jämställd utan att ha en karriär men om man ser till det som samhällsfenomen så skapar det en obalans där kvinnor i regel saknar makt över sitt liv. Vidare så skapar bundenhet till just familjen ofrihet. Om man personligen måste stå för vården av sina föräldrar så skapar det ett samhälle där den som har pengar har en mycket större möjlighet till att satsa på karriären eller byta bostadsort.
Så jag vill inte stärka kärnfamiljen, jag vill att den ska fortsätta luckras upp i kanterna. Jag vill att det ska fortsätta finnas dagis och ålderdomshem, dels för att det ofta är en fördel när professionella människor står för den dagliga omvårdnaden men också för att det är ett hinder för jämställdhet såväl mellan kön som klasser om människor är uppbundna till sina familjer i alltför hög grad. Däremot kan man fråga sig om det är nödvändigt att gå längre än vi har gått nu, när man inte bara lämnar sina barn på dagis flera timmar om dagen utan även anställer barnvakt flera dagar i veckan för att kunna jobba mer.
Nyckelordet i sammanhanget är tid. Idag lever vi i ett samhälle där tid är den stora bristvaran för många. Människor med pengar köper andra människors tid för att dem ska ersätta de i deras dagliga liv när de är på jobbet. I vissa fall kan man tänka att det inte spelar någon roll, som när det gäller städhjälp, men i andra fall är det uppenbart hus det skadar de känslomässiga banden mellan en själv och ens familj. Som när man inte gitter ta hand om sina egna barn ens när de har slutat dagis. Som när man måste anställa läxhjälp för att den tid man tillbringar med sina barn ska vara ”kvalitetstid” eftersom den är så kort.
Detta är en negativ utveckling, det tycker jag. Konservativa partier som KD försöker stoppa den genom att införa stämpelkrav på dagis. Men problemet är inte att kvinnor jobbar istället för att vara hemma med barnen, problemet är att både kvinnor och män har för lite tid. För lite tid för att ta hand om inte bara sitt jobb utan även om sina andra åtaganden i livet. Om sitt förhållande, sina barn och sina vänner.
Jag skulle gärna vilja ha ett samhälle där de små gemenskaperna var starkare. Där det var mer naturligt att ta hand om inte bara sina föräldrar på ålderns höst utan och att ta hand om sina vänner, klasskamrater, kollegor, grannar eller helt främmande människor. Omhändertagande har för mig en vidare definition än att ge någon mat och byta blöja, det kan handla om att ingripa när någon blir slagen, erbjuda en sovplats eller ge hjärt- och lungräddning till någon som behöver. En större gemenskap och ett större socialt ansvarstagande behöver inte nödvändigtvis ha något men kärnfamiljen att göra utan kan organiseras på en mängd olika sätt.
En gång när jag såg Kajsa Ekis Ekman tala så snackade hon om det här med att vissa vill ha ett eget biologiskt barn så gärna att de vill köpa en annan kvinna för att skapa det, medan andra som redan har barn inte gitter ta hand om dem och därmed måste anställa barnvakter. Kanske är det i denna snedfördelning som det också kan finnas en lösning. Kanske om vi slutade vara så fixerade vid att de barn och vuxna vi skapar när och omhändertagande relationer till nödvändigtvis måste vara bundna till oss med blodsband och istället började fundera lite mer på om vi kan skapa nära och betydelsefulla relationer på andra premisser.
Det finns ingen motsättning mellan ett uppluckrande av kärnfamiljsnormen och ett samhälle där människor tar hand om varandra. Ett uppluckrande skulle till och med kunna leda till starkare gemenskaper om det gjordes på rätt sätt.
Detta inlägg ingår i min utmaning om relationer. Ämnet finns här och hela utmaningen hittar du här.
Har skrivit om det tidigare: http://fumikofem.wordpress.com/2011/12/01/mina-tankar-om-karnfamiljen/
Tror det är en stor skillnad mellan barn som växer upp med föräldrar i olika samhällsklasser idag; hur mycket tid med vuxna de får. Föräldrar som har det bättre sällt ekonomiskt har råd att jobba deltid, ta ut lång semester, ha barnvakter som hämtar ungarna så att de får en-till-en tid med någon vuxen (även om det inte är en förälder, ha städhjälper etc. Dessutom är det inte bara pengar, det finns väldigt stora skillnader i hur flexibelt jobb man har beroende på vad man jobbar med såklart men också på hur högt upp man är. Jobbar man högre upp eller te x är sin egen chef eller kan man oftare själv bestämma när man vill gå hem på eftermiddagen, hur länge man vill vara föräldraledig, hur många v semester man tar ut, om man vill jobba heltid eller deltid etc.
Men om man jobbar högre upp så jobbar man ju ofta väldigt mycket mer? Samma om man är sin egen chef till exempel i form av egenföretagare, då jobbar man mycket mer än någon som är anställd. Och för att det bättre ekonomiskt ställt så måste ju endera föräldern jobba mycket för att få ut en hög lön, eller så måste man ha en förmögenhet vilket ju inte är särskilt vanligt. Det finns ju ändå inte särskilt många jobb där man både får en hög lön, går hem tidigt på eftermiddagen och dessutom har lång semester. Jag tror att det handlar mycket om konsumtionssamhället, det vi strävar allra mest efter är att få mer pengar så att vi kan köpa mer saker och åka på dyrare semestrar, och all den strävan efter pengar går ut över tid som vi kunde spendera tillsammans med andra människor som exempelvis familjen.
Thus 6-timmars arbetsdag! Go MP!
Jag håller inte med om att människor på en högre position har mer tid, tvärtom tror jag att det är en av de myter som finns för att förmå de på lägre positioner att fortsätta sträva efter att göra karriär.
Av de människor jag jobbat med så är det nästan undantagslöst de som har högst lön och bäst position som också jobbar mest, och har minst tid till sina barn.
Jag tror tricket är att våga ifrågasätta vad som är viktigt. Om vi ser karriär eller utveckling som det viktigaste i våra liv kommer vi hela tiden att sträva efter att jobba mer, tjäna mer pengar, komma högre upp i hierarkierna. Samtidigt som vi offrar tiden vi hade kunnat tillbringa med våra barn, föräldrar, vänner eller oss själva.
Jag tycker det är ganska trist att karriär i sig ska vara ett mått på jämställdhet. Och tycker att vi borde prata bra mycket mer om livskvalitet och hållbar utveckling som ett mått på jämställdhet för alla människor.
De som sitter på höga positioner har såklart gjort mkt för att komma dit, men om du ser till mellanskikten så är det mer av en klassfråga. Många jobbar ju väldigt mycket inom slitiga arbeten utan att tjäna mycket alls, som städning, medan akademiker kan kamma hem relativt välavlönade och oslitiga tjänstemannajobb till exempel. Höga chefer osv är såklart alltid en grupp som jobbar mycket, men det är inte intressant i jämförelse pga då är det ju faktiskt en prioritering man gjort i livet. Sedan handlar det också om att ah kapital till att frigöra sig från arbete i hemmet.