Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

barn

Skaffa barn på slentrian.

Jag funderade lite över vissa attityder som finns till att skaffa barn. När jag själv säger att jag inte vill skaffa barn så blir folk ofta chockade, och sen kommer det argument som ”men du kanske ångrar dig” och så vidare. Förutom att detta är sexistiskt i sin utgångspunkt att jag som kvinna inte skulle kunna göra ett informerat val i frågan så tycker jag att det finns en slapp attityd till barnafödande och föräldraskap.

Jag tänker att när en skaffar barn sätter en ett nytt liv till världen, och det är ett fett jävla ansvar. Jag anser att föräldraskap i någon mån kräver att en som förälder sätter barnets behov och intressen framför sina egna. Många föräldrar gör såklart inte det, och det tror jag också leder till att många har en olycklig uppväxt.

Med att sätta barnets behov först menar jag dock inte att typ skjutsa det till en miljon olika aktiviteter eller liknande, utan snarare att släppa sin prestige inför barnet, att släppa idén om att barnet ska bli ”lyckat” och ”framgångsrikt” och så vidare. Detta tror jag att många har väldigt svårt att göra, och det är inte konstigt då föräldraskap i vår kultur mycket handlar om att fostra en kompetent samhällsmedborgare en sedan kan vara stolt över.

Detta är något jag har tänkt mycket på och jag har kommit fram till att detta är en uppgift jag varken tror att jag skulle klara eller som jag vill ge mig på att försöka med. Jag anser inte, vilket vissa andra verkar göra, att det är en struntsak. Ofta tycker jag mig höra attityden att ”det går nog bra” eller ”det klarar du säkert” när folk uttrycker oro inför detta. Det är väl inte alls någon självklarhet att en klarar det bra? En massa människor mår sjukt kasst på grund av sin uppväxt, vad finns det egentligen för belägg för att det i regel skulle falla bra ut?

Men detta ser jag främst som en samhällelig fråga, det handlar inte om att enskilda individer är inkompetenta föräldrar utan att detta samhälle ställer det orimliga kravet att två individer ska kunna ha totalt ansvar över ett barn, att vi ska isolera oss i kärnfamiljer och så vidare. Jag tror helt enkelt inte att det är en särskilt bra miljö för barn, eller för någon människa över huvud taget.

Många verkar rädda för att fundera närmare kring den frågan; är det verkligen rimligt att skaffa barn under rådande omständigheter? Kan en garantera att barnet får en bra uppväxt i detta samhälle? Personligen tänker jag inte skaffa några barn, bland annat för att jag inte kan stå ut med tanken på att inte kunna axla det ansvaret.

Jag menar inte att säga att de som nu skaffar barn gör fel, snarare att det är intressant hur svårt det är att yttra eventuella argument emot det utan att folk ska vifta bort det som ”personlig smak” och så vidare. Nej, det handlar inte om personlig smak, det handlar om att ifrågasätta den här ideologin som råder i vårt samhälle om att barnaskaffande är det vackraste och mest oegoistiska en människa kan ägna sig åt, om att det är något en ”bara ska göra” utan att fundera särskilt mycket på saken. Detta tycker jag är orimligt med tanke på att det handlar om en ny människa som en kommer ha ansvar för åtminstone 18 år framöver, troligen längre. Det är en jävligt stor grej och jag tycker en ska tänka noga på vad det innebär och hur en vill vara som förälder.

Barns och ungdomars psykiska hälsa tas på mindre allvar.

Under de senaste året har mycket hänt, och jag har fått väldigt mycket insikt på området min psykiska hälsa. Jag har börjat förstå vari mina begränsningar ligger. Kort kan sägas att jag har en stress/ångestproblematik som leder till att jag inte kan slappna av ordentligt, fokusera på saker som är relevanta. Jag oroar mig väldigt mycket över saker som jag inte kan påverka, går väldigt lätt upp i mina tankespiraler och så vidare. Jag har också vissa självdestruktiva tendenser, beteendena växlar dock.

Hur som helst; dessa problem har funnits med mig under större delen av mitt liv.

I högstadiet började jag skolka mer och mer på grund av psykisk ohälsa. Jag minns att jag var hemma helt enkelt för att jag hade ångest. Jag använde inte de termerna då, men nu kan jag med klarhet se att det var just ångest det handlade om. Då däremot hade jag absolut inga verktyg för att förstå min situation.

Det finns en idé om att tonåringar har ”tonårsångest”. Detta ord ”tonårsångest” brukar användas lite slappt och nedvärderande. Tonårsångest är liksom inte lika mycket på allvar som ”riktig” vuxenångest. Tonårsångest har en för att en är ung och typ ”grubblar på livet”, inte för att en faktiskt har ångestproblematik eller har något reellt att ha ångest över.

wpid-img_20140730_144512.jpgJag minns en gång när jag frågade en vuxen om en kunde ringa Bris när en mådde dåligt och den sa att ”det är för de med riktiga problem”. Vad menas ens med ”riktiga problem”? Jag blev redan här lärd att det jag kände inte var värt att ta på allvar, att det inte var ”på riktigt”. Istället för att fråga mig om vad jag kände och varför jag ville ringa så utgick den här vuxna personen direkt från att det inte var ”på riktigt”.

Hela den här grejen gjorde att jag under många många år har skjutit psykiska problem framför mig, inte tagit tag i dem ordentligt eftersom jag avfärdat det som ”tonårsångest”, ”inte på riktigt” eller helt enkelt bara ett rent disciplinproblem. Det var tvunget att gå riktigt illa för att jag skulle börja orkar ta min psykiska hälsa på allvar och fundera över hur jag måste organisera mitt liv för att må bra och söka hjälp. Jag tänker att om jag hade gjort detta tidigare så hade jag sluppit väldigt mycket lidande, men eftersom jag fått lära mig att min psykiska hälsa inte är en viktig grej så har det inte varit så.

Samma sak med hur en ser på ungdomars självdestruktiva beteende. Det anses, i högre grad än när det gäller vuxna, vara en fråga om att ”söka uppmärksamhet”. Jag tycker att termen ”ett rop på hjälp” är extra fascinerande, eftersom den används för att avfärda människor istället för att faktiskt ta ”ropet” på allvar och hjälpa dem. Den här retoriken finns kring psykisk ohälsa i största allmänhet men speciellt när det kommer till barn och unga.

Det finns också en fin tradition av att inte lyssna på barn och ungdomars egen beskrivning av sin livssituation. Om en ungdom är arg på sina föräldrar heter det att den ”tonårsrevolterar”, alternativet att föräldrarna faktiskt behandlar barnet illa finns liksom inte. Ungdomens känslor tolkas sällan som en legitim reaktion på omgivningen. Ofta när en diskuterar familjesituationer så beskrivs barn och ungdomar som problem, typ att de ”provocerar”, ”revolterar” och är ”ouppfostrade”. Föräldrarna beskrivs sällan som problem, förutom möjligtvis att de är för dåliga på att ”sätta gränser” (det vill säga bestämma över) sitt barn. Samma sak gäller för skolsituationer. Till exempel så kan barnet vara ”skoltrött”, men att det skulle kunna finnas problem på skolan som framkallar denna trötthet är liksom inte i fokus.

Sedan kan det såklart också vara så att det faktiskt ”bara” är tonårsångest, det vill säga att det är något en växer ifrån eller som är bundet till en specifik situation en befinner sig i som tonåring (t.ex. bo tillsammans med sin familj eller gå i skolan) och som en sedan tar sig ifrån. Även i dessa fall är det såklart relevant att ta på allvar. Det är ju inte som att vuxnas ångest nedvärderas på det sättet, även om den är uppenbart relaterad till något specifikt som har hänt, till exempel en skilsmässa. Då finns det ändå i regel en syn på att vuxna har rätt till och bör ta hand om sin psykiska hälsa och få hjälp att ta sig ur sin situation.

Hur tänker en sig att den här synen på barn och ungas psykiska hälsa ska ge dem verktyg att ta hand om sig själva senare i livet? För mig har det varit en lång och fortfarande pågående kamp att börja ta mig själv och mitt mående på allvar och inte bara vifta bort det, som jag ju fått lära mig att göra innan. Om jag hade blivit tagen mer på allvar när jag uttryckte dessa känslor som yngre så hade jag troligen inte behövt göra allt det här arbetet själv, men nu har jag behövt kämpa emot den bild av mig själv som jag har internaliserat.

Jag är fortfarande såpass ung att mina känslor då och då viftas bort som ”en fas” (som om inte allt i livet var en fas), men det börjar ändå bli bättre ju äldre jag blir. Idag kan jag på ett helt annat sätt hävda min egen tolkning av min psykiska hälsa och kräva att bli tagen på allvar. Det är i hög grad en träningsfråga och faller säkert ut väldigt olika för olika människor, men det första steget var att inse att det där som jag innan trodde var tonårsproblem inte var det, utan har följt med mig i många många år. Att få denna insikt var både jobbigt, men också jävligt befriande eftersom jag då fick större möjligheter att ta mig själv och mina känslor på allvar.

Vad gör en människa orädd?

BtqUk9SCEAAcwggAngående det jag skrev om igår så fick jag de här kommentaren och tänkte lite på det här med rädsla och föräldraskap. Vad är det som gör en människa orädd? Jag tänker mig att det inte handlar om att utsätta sig för olika saker en inte har någon lust med, utan snarare att känna trygghet och få göra saker i sin egen takt. Helt enkelt få möjlighet att utveckla tilltro till sig själv och sin egen förmåga.

Men det finns en syn på att framförallt barn ska tvingas till att göra saker de inte vill för att de ska bli ”orädda”. Jag har verkligen svårt att förstå hur en tänker sig att detta ska fungera. Jag undrar om de själva tror att de skulle känna sig mer trygga med en situation om någon hetsade dem till att göra något de inte vill. Det är ju knappast så det fungerar för vuxna, så varför skulle det vara annorlunda för barn?

Jag tänker på när Löwengrip skrev om att hennes pappa lämnat henne gråtandes i huset på kvällen för att hon skulle ”lära sig” att vara ensam, som om det gjorde en orädd att gång på gång tvingas in i oerhört obehagliga situationer. Snarare gör det en avtrubbad, vilket förvisso i vissa människors ögon uppfattas som ”mod”. En lär sig att det en tänker och känner inte kommer att respekteras och därför slutar en kanske uttrycka det, vilket ju är bekvämt för den förälder som inte har någon lust att ta hänsyn till sitt barns vilja.

Idén om hur en ska gå till väga för att ”lära” barn saker är på det stora hela intressant. Om en vill ”lära” ett barn att göra eller känna något så säger en helt enkelt åt barnet att göra/känna det. Som om en kunde beordra fram sådant. ”Var inte en fegis” gormar pappan till sonen som av rädsla för honom blir mindre om mindre.

Sedan också hela grejen med att tvinga folk att göra saker som en faktiskt inte behöver göra. En kan leva ett helt jävla liv utan att hoppa i vattnet från olika saker, det är ju något en gör för att det är roligt så varför ska en hetsas till det? Vad en däremot har reell nytta av i livet i förmågan att sätta sina gränser och stå upp för sig själv, något en inte direkt lär barnet om en hetsar det.

Överlag synen på barn som bygger på att de skulle behöva bli tillsagda vad de ska göra i minsta detalj i livet är så obegriplig. En kan ju själv avgöra om det är en bra grej för en att hoppa eller gå i vattnet, att en är liten gör inte att en saknar förmåga att fatta beslut. Många föräldrar vill dock gärna inbilla sig att de vet bäst om allt som rör deras barn, att de vet att barnet ”egentligen” kommer gilla eller må bra av det ena och det andra. Jag har en känsla av att barn, precis som andra människor, mår bäst av att bli respekterade och få bestämma själva kring sitt liv.

Jag är mer än en reproduktionsmaskin.

Ganska ofta så händer det att antifeminister säger till mig att de hoppas att jag inte tänker skaffa barn. Det kommer jag nog inte heller göra av en rad olika skäl som jag kan redogöra för en annan gång, men det är överlag en intressant grej att säga som innehåller en massa föreställningar dels om föräldraskap och om kvinnors roll i samhället.

Tydligen ska jag inte skaffa barn eftersom det anses vara så att jag skulle vara en dålig mor. Det kan vara sant, jag tror att det generellt är väldigt vanligt att föräldrar inte behandlar sina barn särskilt bra. Jag tror att det finns alldeles för mycket utsatthet och ojämn maktdynamik i föräldra-barn-relationen för att den ska vara särskilt sund. Jag anser att det pågår ett omfattande förtryck av barn och unga i detta samhälle.

En typisk skadlig situation för ett barn att befinna sig i är till exempel att vara i en familj där en vuxen man utsätter kvinnor och/eller barn för våld eller hot om våld. Jag skulle säga att detta är betydligt vanligare än att ett barn far illa för att människor i deras omgivning är feminister. Varför sägs det inte till män som har olika aggressiva och/eller patriarkala beteenden att de inte borde bli pappor?

Det hela handlar såklart om vad som anses vara kvinnans roll och värde i samhället. Kvinnan ska reproducera, vilket innebär såväl att föda barn och att sedan fostra dem, hålla ihop familjen och så vidare och så vidare. Kvinnor som inte kan göra detta, som inte anses lämpliga att göra detta eller som väljer bort att göra detta anses inte vara värdefulla, eftersom kvinnans värde definieras utifrån hennes reproduktiva förmåga.

Jag kanske inte skulle vara en lämplig mamma, men det finns gott om annat en kan göra i detta samhälle som är värdefullt och viktigt. Jag tänkte ägna min tid åt de sakerna istället. Det gör mig inte mindre värdefull att jag inte tänker skaffa barn, inte heller skulle det göra mig mindre värdefull om jag skulle vara en olämplig förälder. Jag är mer än en reproduktionsmaskin.

Men när en kvinna är för bråkig kan en alltid hänvisa till det generella, reducera henne till det som i detta samhälle anses vara det ”kvinnliga”, och bedöma henne enbart utifrån denna måttstock. Detta görs inte med män. En man som varit till exempel en dålig pappa (detta har mången man gjort sig skyldig till) misstänkliggörs inte i varje annat sammanhang. Men när det gäller kvinnor kan en alltid ifrågasätta deras föräldraskap eller lämplighet som föräldrar, för det anses liksom vara relevant på ett annat sätt. Män värderas som individer, kvinnor värderas främst utifrån sin duglighet som reproduktionsmaskiner.

Därför har jag svårt att ta på allvar när någon ifrågasätter min eventuella lämplighet som förälder. Det handlar nämligen bara om en patriarkal härskarteknik, om att förflytta fokus från det jag säger till om jag är Bra Nog som kvinna (barnbehållare, reproduktionsmaskin, livsbekräftare av man och så vidare). Det är bara patriarkalt skitsnack, och har ingen som helst relevans.

Vuxna lär barn att kränkningar och orättvisa är okej.

wpid-img_20140713_001833.jpgJag har tänkt en del på vuxenbeteenden på sista tiden. Att vara vuxen är enligt mig inte främst en ålder utan en livsstil, vars främsta kännetecken är att en gärna identifierar sig som vuxen och använder det i olika sammanhang samt att en gladeligen trycker ner såväl barn som unga på grund av deras ålder.

Hur som helst: hos många vuxna finns det en attityd som är typ att en ska härdas tidigt i livet. Till exempel om någon beter sig illa mot en så ska en stå ut med det eftersom det ”är så världen fungerar”, för att ”boys will be boys” eller något liknande trams.

Jag tycker att det finns något väldigt väldigt märkligt i att bara konstatera att ”det är så världen fungerar” och sedan reproducera dessa mönster. Som om den vuxna personen inte skulle ha någon som helst makt över världen, någon som helst möjlighet att visa på ett annat alternativ. Som om vuxna människors uppgift var att lära barn ”hur världen fungerar” utan att ifrågasätta alls. Det är så slappt och oseriöst! Verkligen att inte vara en tänkande människa.

Att världen innehåller en massa hemska element är något en lär sig förr eller senare, och jag tänker att ju senare desto bättre. Jag tror att det finns ett stort värde i att få utveckla en känsla för rätt och fel och sina egna gränser, för då kan en själv hävda dessa lättare när en hamnar i jobbiga situationer. Problemet när vuxna motiverar uppenbar orättvisa inför barn med att ”det är så världen fungerar” är att de lär barnen ett förhållningssätt till omvärlden som är passivt och accepterande, där det inte finns någon mening med att fundera på varför saker ser ut som de gör och om det är rätt, om en bör göra motstånd och så vidare. De lär barnet att det inte är särskilt viktigt vad den tycker och tänker om det ena och det andra.

Det stämmer att en kommer bli utsatt för kränkningar genom livet, det är nästan garanterat, men det innebär inte att en behöver ”härdas” för det. Ju senare kränkningarna kommer desto större förmåga har en att reagera på dem och göra motstånd, eftersom en då förhoppningsvis har byggt upp en mer gedigen självkänsla. Det, anser jag, är väldigt viktigt att barn får lära sig så att de kan växa upp och bli människor som tar ansvar för sitt eget agerande och för sin omgivning istället för att falla in i vuxenvärldens accepterande av allt som sker omkring dem.

Barn har ofta en stark känsla för rättvisa, något som ofta beskrivs som ett problem. Detta har jag svårt att förstå, det är väl snarare en bra egenskap? Det borde ju uppmuntras, istället för att tryckas ner? ”Livet är inte rättvist”, får en höra. Som om detta var ny information, det är ju just för att livet inte är rättvist som en protesterar mot orättvisa. Det säger ju sig själv att det hade varit poänglöst att protestera mot något som inte existerar. Herregud.

Varför vill en lära människor att kränkningar och orättvisa är okej? I mina ögon förefaller det fullständigt orimligt. Ingenting blir bättre av att frånta andra viljan att göra motstånd, det låter bara skiten fortgå.

”Barnets rätt till båda sina föräldrar”.

Det finns en grej inom svensk politik som anses viktig, som kallas ”barnets rätt till båda sina föräldrar”. Detta innebär i många fall snarare ”föräldrarnas rätt till sina barn”.

Det anses helt enkelt viktigt att barn ska ha tillgång till båda sina föräldrar. Detta kan ju tyckas rimligt, men det kan också ställa till en hel del problem i många fall. Grejen är nämligen den att föräldrar inte alltid beter sig så jävla bra mot sina barn. Till exempel; pappor som slår sina barns mammor. Hur är det rimligt att ett barn ska ha ”umgänge” men en man hen sett slå dess mamma? Tror ni en känner sig trygg i en sådan miljö? Vidare så är det såklart sällan så att misshandeln isoleras till en enda person, utan det handlar om makt och kontroll som givetvis kan komma att utövas även mot barnet.

Ofta så använder misshandlande män gemensamma barn för att fortsätta kontrollera kvinnan. Till exempel; om en har gemensam vårdnad så måste båda vårdnadshavare underrättas och/eller vara med och fatta vissa beslut, till exempel sådan som rör psykisk vård. En kan alltså hamna i en situation där pappan ska godkänna om barnet får gå i terapi för att bearbeta trauman som han har utsatt barnet för. Vårdnadstvister kan vara extremt utdragna historier vilket blir en slags terror för kvinnan. För att inte tala om att tvingas lämna över sitt barn till en man som en vet är våldsam. En sådan situation kan göra att kvinnan struntar i att lämna en misshandelsrelation eftersom det trots allt är bättre att hon kan vara där och beskydda sina barn.

På kvinnojouren berättade de att det anses såpass viktigt att barnet ska ha umgänge med pappan att en i vissa fall, då pappan anses våldsbenägen, låter en person vara med vid umgänget. Tänk dig att vara ett barn och tvingas umgås med en person som är såpass trolig att skada dig att mötet måste övervakas. Känns det bra och tryggt? Hur kan blodsband anses så viktigt att det blir rimligt att utsätta ett barn för den otrygghet en sådan situation innebär? Vad skulle ett barn få ut av att hänga med en person som har skadat hen? Det finns någon slags idé om att det är sjukt viktigt att ha en ”fadersgestalt” men VARFÖR skulle det vara det? Och varför skulle denna ”fadersgestalt” nödvändigtvis behöva vara den biologiska fadern?

Över huvud taget så tycker jag att föräldrar i allmänhet ska ha betydligt mindre makt över sina barn. Jag tycker inte att en föräldrar ska ha rätt att bestämma om deras barn ska få vård till exempel, jag tycker inte heller att föräldrar ska underrättas så fort ett barn kommit i kontakt med olika myndigheter, som det fungerar nu (förutom i undantagsfall). Barn är på många sätt rättslösa inom sin familj, och det ska väldigt mycket till för att ett barn ska tas bort från familjen.

När det kommer till papparättsrörelsen så är det många som tycker att det är fint med fäder som slåss för sin rätt att vara med sina barn. Internet svämmar över av snyfthistorier som män som blivit fråntagna sina barn av onda hysteriska kvinnor. Men om en kvinna är såpass desperat att hon känner sig tvungen att fly tillsammans med sina barn så är det troligen inte mannen som är det största offret i situationen. Det är viktigt att tänka på att det faktiskt finns män, och många av dem, som utsätter sina partners och barn för våld och hot om våld. Det är inget extremfall, det är något som sker i många många hem. Just den där mannen som du tycker verkar så himla snäll och gullig som bara vill vara med sitt barn kanske har slagit det eller dess mamma. Det vet du inte. Föräldrar är sällan några änglar, och speciellt inte manliga föräldrar. Män utsätter kvinnor och barn för förtryck, våld, hot om våld, makt och kontroll. Det är inga undantagsfall, det är ett strukturellt mönster.

Jag vill inte definieras utifrån heteronormen.

När en talar om heterosexualiteten så är det många som ska läxa upp en om att det minsann är naturligt att tända på motsatt kön. Må så vara, men jag tvivlar på att det är naturligt att vara monogam, att flytta in i någon jävla villa och leva ett isolerat liv tillsammans med sin partner och sina barn som heteronormen ju stipulerar. Jag tvivlar på att det ligger i vår biologi att vi ska ge varandra gulliga presenter på alla hjärtans dag och gå på romantiska dejter. Det funkar liksom inte att leta upp en liten detalj som stämmer och sedan försöka förklara allt utifrån den. Det existerar så många faktorer, en del av dem är biologiska (jag erkänner ju t.ex. biologins relevans i och med att jag anser att barnafödandet är grunden i patriarkatet) men en massa är också sociala, och häri anser jag att heteronormen ingår.

Jag tycker det är intressant, den här synen på människan som något slags biologiskt determinerat djur, att det sätt vi lever på nu liksom är precis det sätt vi MÅSTE leva på för det är så biologin ser ut. Skulle inte tro det. Samhällen har förändrats många många gånger, det har funnits en mängd olika samlevnadsformer. Om vi ska se till barnafödarstatistiken så verkar ju ärligt talat vår nutida dominerande samlevnadsform ganska dålig ur ett biologistiskt perspektiv, eftersom det tydligen inte föds nog med barn.

Eller så sätter vi igång och diskuterar hur vi vill att samhället ska vara, istället för att försöka berättiga såsom vi har det idag.

Jag vill kunna se på en film utan att få heteromonogamins frälsning uppkörd i fejset. Jag vill kunna gå på en släktmiddag utan att bli frågad om var jag har min partner, om jag har en partner. Jag vill kunna prata om min framtid utan att det per automatik förväntas att jag räknar in en partner och ett barn i den. Jag vill inte att min partner ska ses som en mer värdefull del av mitt liv än mina vänner. Jag vill inte känna den här ständiga, molande stressen i att skaffa en jävla pojkvän, skaffa ett gemensamt liv, skaffa barn tillsammans.

Det handlar om ett ideologiskt tvång, ett tvång att tänka på sitt liv i termer av heteromonogami. Om en inte vill leva den heteromonogama drömmen så måste en liksom definiera sig själv och sitt liv i motsats till den. Att ta avstånd från heteromonogami är ett beslut som måste försvaras. Jag måste försvara det faktum att jag inte tar med min partner på släktträffarna, jag måst försvara att jag inte planerar att skaffa barn.

Jag vill inte definieras utifrån heteronormen. Jag vill inte att mina livsval ska ses som en upprorisk protesthandling, som normbrytande. Jag vill inte definieras utifrån de heteromonogama drömmarna, jag vill vara min egen.

Makten över den reproduktiva förmågan är inte vunnen.

Som vissa säkert har snappat upp så blåser det antiabort-vindar i europa och även i Sverige. Denna rättighet som tas för självklar har plötsligt börjat ”diskuteras” på ett obehagligt sätt, anses vara föremål för någon slags debatt.

I det fascistiska projektet är kontrollen över reproduktionen relevant. Alla ska ingå i kärnfamiljer och kvinnor ska föda barn för att göra nationen starkare och så vidare och så vidare. Det finns idéer om att andra folkgrupper för en lågintensiv ockupation genom att föda en massa barn.

Att vara kvinna är att definieras utifrån sina reproduktiva förmågor. Som kvinna är du först och främst barnaföderska, föremål för romantik (som antas utmynna i kärnfamilj och barnafödande), omhändertagare av män och så vidare. Du säkrar en plats i patriarkatet genom att uppfylla dessa roller. Om du inte gör det så blri du istället ingenting. Kvinnor utan reproduktiv förmåga anses inte vara kvinnor, men de är inte heller män. De är ingenting. De är ”fria”, men endast i bemärkelsen att ingen ställer några krav på dem. Det är en negativ frihet som sällan kan användas till något konstruktivt.

När kvinnor blir gravida så ökar fallen av mäns våld mot kvinnor. Det blir plötsligt viktigare att kontrollera henne när hon bär ett barn i magen. När kvinnor är gravida och har barn så är de mer utlämnade åt sin man. Det är svårare att klara sig själv ekonomiskt när en har ett barn att ta hand om, och en misshandlande make kan fortsätta ha makt över kvinnan genom barnet även efter en separation. Genom historien har kvinnor blivit straffade för sina reproduktiva förmågor, idag syns det bland annat i att vi har mycket sämre villkor på arbetsmarknaden, får lägre löner och pensioner. Detta stärker kvinnors underordning.

Jag tror inte att abort kommer att förbjudas i Sverige, men jag tror mycket väl att det kommer att bli svårare att genomföra en, till exempel genom att ge läkare rätt att vägra utföra ingreppet, något som till exempel kan komma att drabba personer i mindre samhällen hårt. Redan idag så kan abort vara svårt att få till, det kan vara kostsamt och smärtsamt och kräva en jävla massa turer fram och tillbaka. Idén om att abort skulle vara något en gör i en handvänding stämmer helt enkelt inte riktigt.

Vissa pratar till exempel om vikten att det görs ett ”informerat” beslut, vilket i sammanhanget innebär att personen som ska göra abort får ”insikten” om att det faktiskt är ”ett liv” uppkört i fejset, ungefär som om denna medvetenhet inte fanns. Detta är också något som inskränker rätten till abort. Även om en fortfarande har rätt att utföra ingreppet så kan en bli utsatt för påtryckningar i en viss riktning beroende på vad som anses politiskt önskvärt.

Det är mycket viktigt att vi värnar om rätten till abort och att vi inte tar den för given. Makten över den reproduktiva förmågan är knappast ett slags vi vunnit, vi har bara uppnått vissa segrar som vi måste hålla ett mycket mycket hårt grepp om så att de inte glider oss ur händerna. Vi måste se de hot aborträtten utsätts för nu, och vilka inskränkningar som redan finns i den, och föra ett konstruktivt arbete för att utöka våra rättigheter, istället för att i en eventuell framtid reagera då inskräningarna gått ”för långt”.

Gör inte dina begär till ditt barns behov.

Nu är den här, den stora årstiden för upprätthållande av förtryckande strukturer. I vanlig ordning så är det ett gäng föräldrar som gråter ut över att det är fotoförbud på deras barns luciatåg, att de inte får klä ut sig till en viss sak eller sjunga en viss sång eller whatever.

Detta är såklart oerhört problematiskt på en massa olika sätt. det är uppenbart rasistiskt då ALLTING vinklas till att handla om att invandringen hotar våra SVENSKA TRADITIONER, fast det för det mesta över huvud taget inte är det som är i görningen. Folk är jävligt kvicka på att gorma om svenskfientlighet så fort de ser minsta lilla sak som eventuellt skulle kunna tolkas så.

MEN det jag tänkte skriva om här är hur barn används i vuxnas ideologiska positionering. Såhär: de flesta barn bryr sig nog måttligt om de blir fortade på sitt jävla luciatåg eller ej. Ärligt talat tror jag att de flesta barn bryr sig måttligt om det ens blir något luciatåg. Jag vill i alla fall minnas att sådana arrangemang mest var förknippade med prestationsångest. Luciatåg är framförallt en uppvisning som hålls för föräldrars skull, inte för barnens.

Samma sak med alla jävla traditioner runt jul. De flesta barn har knappast någon uppfattning om hur jul ”ska” firas, exakt vilka sånger som ska sjungas eller hur många rasistiska nidbilder som ska synas i Kalle Ankas jul. Visst att det kan leda till viss förvirring när saker inte är som de brukar, men det är nog inga större svårigheter att parera detta om en bara vill.

Inbilla dig inte att ditt barns julupplevelse står och faller med en sång, en utklädnad eller ett tv-program. Det handlar inte om ditt barns behov, det handlar om dina behov som du utnyttjar dina barn för att förmedla. Om du hade brytt dig om att dina barn skulle ha en trevlig jul så hade du inte gjort en stor jävla affär av minsta lilla grej som inte är som du tycker att de ska vara utan istället låtit det vara som det är. Om du hade brytt dig om ditt barns känslor hade du inte skrivit någon upprörd jävla debattartikel om fotoförbud utan istället förklarat att det kan vara så om det finns folk med skyddad identitet i ett sammanhang och så vidare. Jag kan nästan lova att ditt barn hade kunnat ta till sig detta utan problem.

Blanda inte ihop ditt behov av att fotografera en massa utspökade barn med deras behov av att få en massa kameror uppkörda i fejset. Blanda inte ihop ditt behov med att Det Ska Vara Som Det Alltid Har Varit med ditt barns behov av att ha det på ett visst sätt. Inse att det bara handlar om dig och din egen trångsynthet, inte att ditt barn har något behov av ett visst slags julfirande.

Jag är så jävla trött på detta tjat om barn barn barn som egentligen bara handlar om vuxnas ideologiska positionering. Av något skäl verkar folk tycka att de har rätt att bete sig som empatilösa arslen så fort de får barn, och detta är verkligen ett jävligt stort problem. Tror ni seriöst att era barn kommer att tacka er för att ni använde dem för att upprätthålla förtryckande strukturer?

Twitter 9/12. Barnfödarstrejk.

Tycker verkligen att det är vidrigt hur de som föder barn behandlas i detta samhälle. Ciskvinnor förväntas offra sig för ”samhället”, ”mänskligheten” osv. Att barnafödandets risker inte tas på allvar en konsekvens av detta. När människor tycker att det är ”naturligt” att det finns risker förknippade med barnafödande, och därför bara accepterar dem. Lustigt hur ”naturligt” bara är ett argument när det gäller risker som drabbar främst kvinnor.

Jag kan inte tänka mig att föda ett barn till en värld där de risker en graviditet innebär inte tas på allvar. Jag kan inte tänka mig att föda barn i en väld där jag kommer förväntas vara hemma från jobbat längre än min partner. Jag kan inte tänka mig att föda barn i en värld där människor kommer se ner på mig när jag tar en fika med mina vänner med barnet. Jag kan inte tänka mig att föda barn i en värld där reproduktion anses vara min skyldighet och mening i livet, inte ett val.

Att gå i barnfödarstrejk handlar om att kräva sina rättigheter. Att säga; jag är något mer än denna livmoder. Fram till att samhället erkänner att jag först och främst är människa, i andra hand mina reproduktiva förmågor, kommer strejken fortgå. Fram till att samhället slutar avkräva att min kropp ska användas till något mer än mina egna syften, kommer strejken fortgå.

Att skaffa barn i detta samhälle är inte ett fritt val, det är ett resultat av ideologiskt tvång. För mig handlar det om att erkänna mig själv som människa. Jag behöver inte uppfylla någon ”uppgift” för att vara värdefull. Jag vill inte vara fånge i min kropp, att den ska definiera mig och mitt liv. Jag vill vara min egen.

Ge mig pengar!
Arkiv