Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

barn

Kommentarer om barnafödande, sterilisering och abort.

Tänkte svara på lite kommentarer jag fått angående barnafödande, abort och sånt. Det är alltid så himla intressant att läsa tanka och erfarenheter om detta!

Trodde inte att jag ville ha barn, blev galet kär och lycklig. Fick längtan efter barn, fick två barn och trots att jag inte trivs i föräldrarollen ångrar jag aldrig aldrig mina barn.
Kanske värt att diskutera också? Jag tycker tex inte om andra barn, att leka, att vara någon slags universal-förälder. Gillar ej andra föräldrar. MEN mina barn är ett val jag aldrig ångrar, och kärleken till dem är obeskrivbar. Hm, luddigt, men man kanske vill ha barn men inte vara förälder? Så är min genomgående känsla kring allt.

Jag tänker liknande kring mitt eget val. Jag tycker om barn och vill gärna ha relationer med barn, men jag har ingen lust att tillskrivas föräldraansvar och framförallt inte modersansvar. Jag vill inte ha juridiska rättigheter till en annan människa, jag vill inte ha ekonomisk makt över en annan människa och jag vill inte vara ansvarig för en annan människa inför resten av världen. Det är liksom en typ av relation jag anser osund på många sätt, och det spelar ingen roll om denna människa delar mitt dna och om jag krystat fram den ur min livmoder, det kommer ändå inte vara bra. Jag skulle gärna vara förälder om det inte innebar samma sak, utan om barn var ett kollektivt ansvar och om barn hade mer rättigheter.

Försökte skicka en kommentar tidigare idag men den försvann… Jag ville också sterilisera mig när jag var ungefär i din ålder. Har alltid vetat att jag inte vill ha barn. Dock fick jag veta att det var en lång process där man måste träffa psykolog mm. så jag gav upp hela tanken. Det gjorde mig förbannad att inte få välja själv. Sen var det också otroligt irriterande med alla människor som sa ”du kommer ångra dig när du blir äldre”. Jag är nu snart 33 och vill fortfarande inte ha barn. Folk verkar nu äntligen ha accepterat att det är så.

För mig är hela tanken med att sterilisera mig just att undvika att jag skulle ångra mig i något svagt ögonblick och sedan stå där med ett barn på halsen, eller att jag skulle bli gravid av misstag och på något sätt hindras från att göra abort. Det är ju en grej i misshandelsrelationer att männen försöker ta sig rätt att bestämma över kvinnans reproduktiva förmåga, och jag utesluter inte att jag kan komma att hamna där. Jag har också funderat på att operera bort livmodern för att slippa mensen och så, men det verkar ju också vara väldigt svårt att få till. Till och med värre, eftersom en inte kan befruktas på konstgjord väg då.

Jag är snart 20 och har vetat hela mitt liv att jag inte vill ha barn, det är inget jag behövt fundera på för det känns så uppenbart och självklart. Visst är det teoretiskt möjligt att jag i framtiden kan tycka att det vore trevligt, men jag är övertygad om att det aldrig är något jag kommer bli förtvivlad om jag inte får. Det provocerar mig hur ingen verkar ta det seriöst, lite som hur många säger att unga icke-hetero inte kan veta sånt än. Lika klart som jag vet att jag inte vill ha barn verkar samhället tro sig veta att det är något för mig.

En annan grej som är intressant angående detta är hur människor ofta hänvisar till den biologiska klockan och någon slags drift till reproduktion, som om det vore en rimlig grund att fatta sitt beslut på. Om det nu är så att dessa ”drifter” är så oerhört starka så kanske det är smart att fatta ett beslut innan så att en inte hamnar där bara för att.

Varför skulle mitt beslut idag vara mindre värt än någon eventuell barnlängtan om fem år? Med tanke på hur många andra livsavgörande beslut en fattar i tidig ålder så borde ju detta inte heller vara något problem

Så viktigt. Jag tror inte att jag vill skaffa barn. Men jag är rädd för att ångra mig när jag väl inte kan.
En annan sak jag funderar på är att jag tycker att det är så jävla synd att så många vettiga människor väljer att inte skaffa barn. De barnen hade fått så mycket vettigt hemifrån och haft störrre chans att förändra världen till det bättre. Men det går ju inte att skaffa barn bara för att förändra världen, eller?

Argumentet ”men du skulle ju blir en så bra förälder, du borde skaffa barn” stöter jag på då och då. Jag anser att detta handlar om att jag som kvinna inte anses kapabel att förändra på något annat vis än genom mina reproduktiva förmågor. Jag vill hemskt gärna förändra världen själv, inte ålägga mina barn det.

Inte för att jag tycker att det är ett argument i sig, men om förändring är ens mål så tror jag att en förändrar väldigt mycket mer genom att påverka människor som redan finns än att uppfostra ett barn. Det är ju inte direkt något en gör i en handvändning. Vidare så ställer jag mig emot idén att mina reproduktiva förmågor ska användas av någon, inte heller för kampen.

Dessutom; bara för att en är en medveten och normkritisk person så innebär inte det att en per automatik är en bra förälder. Jag skulle nog ha reproducerat en jävla massa skit i föräldraskapet alldeles oavsett. Min främsta invändig mot familjeinstitutionen är just att den omöjliggör sunda mellanmänskliga relationer, såväl mellan män och kvinnor som mellan föräldrar och barn. Jag tror inte att någon är starknog för att kringgå detta.

Jag var 21 när jag blev gravid, med en man jag hade träffat i knappt tre månader. Gjorde ett extra test hos barnmorskan, vilket såklart visade positivt. För mig fanns det inga som helst tvivel om abort, vilket jag också sa när hon frågade hur jag kände. Varpå hon säger: ”Ja, jag förstår att detta är ett svårt beslut, du har ju en pojkvän och ett jobb och har ju helt andra möjligheter än om till exempel en sextonåring varit i samma situation.” Jag blev så fullkomligt chockad över att hon på allvar ville börja diskutera alternativa möjligheter till abort, och den skulden hon lade på mig med den meningen var det absolut värsta i hela denna härvan. För henne var det oklart varför jag, !somhadeenpojkvän!, så impulsivt bestämde mig för abort. Min anledning att jag inte kände för att bli morsa tillsammans med en snubbe jag nyss träffat var liksom inte tillräcklig. Fortfarande idag, 8 år senare, kan paniken skölja över mig, att jag hade kunnat övertalats och ”tvingats” till ett liv utom min kontroll, (han var ingen bra person, milt uttryckt), när jag påminns av omgivningen om att jag borde börja skaffa barn. Så det där ”fria valet” jag hade då, att välja bort fostret, visade sig inte vara så självklart som jag först inbillat mig, och jag insåg för första gången på riktigt att min kropp faktiskt inte bara tillhörde mig. Om jag hade övertalats till att behålla barnet hade ju även det varit ”mitt” val, men det hade ju byggt på skuldkänslor blandat med förhoppningar inför den stackars maktlöse pojkvännen, som lovade mig världens bästa liv, och varningarna från sjukvården om ev risker med en abort.

Det är extremt symptomatiskt hur just pojkvännen lyfts fram som avgörande. Jag tänker att det har att göra med att det fortfarande anses skamfullt att sätta ett barn till världen utan att det finns en man där som legitimerar barnet. Att vara ensamstående mamma är ju fortfarande inte okej.

Jag tänker att förekomsten av pojkvän, eller känd far till barnet, kan vara ett argument emot att föda det. Det skapar ju ett juridiskt band till en man som kan vara väldigt jobbigt. Jag skull hellre skaffa barn utan någon känd far till barnet. Jag skulle inte vilja behöva förhålla mig till både ett barn och en man. Det är konstigt att det lyfts fram som självklart positivt, en barnmorska om någon borde ju veta att det är vanligt att kvinnor blir utsatta för misshandel av sin partner under graviditet.

Också den här idén med att vi alldeles självklart har fri abort, som du ju säger inte fungerar så jävla lysande i praktiken. I praktiken kan det vara både krångligt och en kan bli motarbetad känslomässigt. Detta är något som jag själv har funderat mycket på angående eventuell sterilisering. Det är ju såklart inte heller något en kan göra bara sådär, men då har en det i alla fall gjort för gott. Jag vill inte stå inför det faktiska valet att behålla eller abortera, för jag är rädd att jag skulle låta mig påverkas av föreställningar om hur fint det är med barn och liknande.

Jag tycker ofta det framställs som om abort är och liksom ska vara ett oerhört svår och tungt beslut. Som du säger så är det inte alls säkert att det är så, för vissa är det en självklarhet. Men givetvis blir det tyngre om en möts av denna attityd från vården.

Moderskärleken ska övervinna alla tvivel.

En grej jag tycker är intressant när en diskuterar barnafödande är hur vissa helt enkelt bara blint förnekar när jag påtalar att det faktiskt finns mammor som ångrar sin barn (det är alltid ett jävla fokus på mammor – att det finns gott om pappor som inte vill kännas vid sina barn är ju allmänt känt och rätt accepterat).

Vad menar en när en säger ångra? Jag tänker såhär: det är svårt att rakt av ångra något som liksom förändrat hela ens liv. Precis som jag inte ”ångrar” mina relationer med män i någon enkel mening, så kan jag fortfarande se att de inte var bra för mig och att jag inte skulle ha gjort om det med facit i hand. Att ”ångra” känns inte som ett meningsfullt begrepp att använda för att beskriva detta. Det går liksom inte att göra ogjort, och jag kan heller inte se att typ ”om jag inte hade gjort detta hade mitt liv tett sig såhär istället”.

Jag kan se att dessa relationer, hur smärtsamma de än varit, har gett mig en massa saker som jag inte vill vara utan. Samtidigt kan jag se att det lidandet inte var värt det. Jag kan vara glad för de insikter jag fått, samtidigt som jag kan konstatera att jag inte vill gå igenom samma resa igen. Jag vet inte om en kan säga ”ångra” om detta, det är liksom inte så enkelt.

Däremot vet jag att det finns många kvinnor som tydligt ser att det faktum att de har barn drabbar de på en mängd olika sätt, och också kan se att de troligen hade haft en mer attraktiv tillvaro utan dem eller åtminstone om de hade fått dem under andra premisser. Som det här svaret jag fick på twitter när jag skrev om det:

Jag kan säga att jag gör det. Även om deras far nu förm blir förskräckt o rasande över att jag twittrar om det. Och att min äldsta dotter nog läser det här. Det är ett jättetabu ju. Så det tar ju väldigt emot att säga det, det gör det. För människor kan missuppfatta det (och gör allt som oftast).

Men grejen är ju att det inte betyder att jag inte vill att de ska finnas eller att jag inte älskar de över allt annat. Det är ju det som blandas ihop. Men det att kvinnors liv begränsas så oerhört mkt av att bli förälder, inte av barnen i sig, utan iom att patriarkatet då har en i ett riktigt järngrepp, det måste ju få sägas.

Mitt liv är inte mitt längre iom att jag har barn. Jag skulle inte rekommendera någon att skaffa. Faktiskt. Inte som samhället är konstruerat nu. Och om nån väljer att se mig som kall och hjärtlös när jag säger så är det deras problem.

@zara_bergman

En kan se nackdelar med att vara mamma. Detta gör såklart inte att en inte OCKSÅ kan älska sina barn och ta ansvar för sina barn. En kan se situationen i sin helhet, både det en offrat och det en ”vunnit”. En kan säga till andra att ”nej, det är inte en bra idé, det är inget jag rekommenderar”, utan att för den sakens skull nödvändigtvis önska att livet såg annorlunda ut. Precis på samma sätt som jag kan säga att jag inte rekommenderar relationer med män utan att gå omkring och gräma mig för de jag haft.

Detta krav på att kvinnor som omfamna mödraskapet fullständigt okritiskt och aldrig kunna tänka att deras liv hade kunnat se annorlunda ut är en del i det patriarkala förtrycket som bygger på att reducera kvinnor till sin reproduktiva förmåga. En kvinna ska vara mor, inget mer. Hon ska inte vilja mer med sitt liv. Hon ska inte få prioritera självförverkligande och lycka framför barn. Hennes behov får inte finnas med i ekvationen. Moderskärleken ska liksom övervinna alla tvivel.

Den som gillar fria val borde uppskatta information om nackdelar med barnafödande.

En grej som är intressant när en skriver om det här med barnafödande och att det inte riktigt accepteras att en som kvinna väljer bort att skaffa barn är personer som skriver såhär:

Jag har valt att se mig själv som en ansvarstagande människa som kan göra egna val i livet, inte någon som är ett offer för patriarkatet. Den inställningen har utan tvekan tagit mig hit där jag är nu. Det har också gjort att jag inte behöver känna mig bitter – valet är alltid MITT!

Jag tänker typ såhär, om en nu tycker att det är viktigt att folk ~*väljer själva*~ och liknande, då borde det väl ses som något väldigt positivt att någon skriver om de nackdelar och risker som finns med barnafödande, så att det finns en större grund för att göra ett informerat beslut. Jag tänker att många känner bitterhet just för att de inte fått någon grund av fatta informerade beslut på, för att det är så oerhört känsligt att välja bort barn.

Min poäng är inte att det på något vis skulle vara fel att välja att skaffa barn, däremot att en som kvinna utsätts för väldigt mycket som säger att det är självklart att en ska skaffa barn, men väldigt lite som pekar på just de risker och nackdelar som finns. Det är utifrån denna bakgrund som jag anser det viktigt att prata om detta.

Varför är det hotfullt att berätta om att en själv valt bort barn och varför? Det innebär ju inte att jag tycker att någon som väljer annorlunda väljer fel, men jag tycker att även mitt beslut ska kunna få en plats och att de prioriteringar jag har valt att göra är värda att prata om.

Kanske finns det kvinnor som inte känner någon yttre press alls att skaffa barn, men faktum är att många kvinnor känner denna press och detta tycker jag är viktigt att prata om. Om någon har skaffat barn och är nöjd med detta kan jag bara gratulera, mitt syfte är inte att ta ifrån dem deras glädje utan att försöka få färre kvinnor att sätta sig i situationer de kan komma att ångra.

Faktum är att många kvinnor ångrar att de skaffat barn. Varför är det så svårt att prata om detta utan att det landar i Det Är Minsann Ett Fritt Val-retoriken? Om det nu vore det, så vore det väl inget problem att folk faktiskt diskuterade hur de valt och varför. Men uppenbarligen är det inget fritt val, eftersom det är så oerhört känsligt att sprida information som kan vara ett argument emot barnafödande.

Om du upplever detta som oproblematiskt så föreslår jag att du inte söker dig till bloggar som går ut på att problematisera detta ur ett könsmaktsperspektiv. Jag försöker tala till de som, liksom jag, upplever att livet knappast är ”fritt” utan tvärtom omgärdat av förväntningar och krav sprungna ur könsmaktsordningen. Om en inte kan relatera till denna erfarenhet så gör en nog bäst i att inte läsa bloggar som utgår från just denna.

Att ångra att en skaffade barn.

En grej jag hör lite då och då är att om en skaffar barn så kan en inte ångra sig, till skillnad från om en steriliserar sig då det tydligen är någon slags naturlag att en kommer ångra sig. Det liksom tas för självklart sant, att kvinnor som skaffar barn aldrig någonsin ångrar detta beslut, men att en självklart kan komma att ångra sig om en inte gör det. Som om det inte innebar uppoffringar att skaffa barn.

wpid-img_20150208_125420.jpg

Twittrade lite om detta:

”Om du skaffar barn kommer du inte ångra dig”. Ärligt hur fan drar folk den slutsatsen? Bara för att det är för skamfullt att säga. Närtror kanske inte folk i regel ångrar sig men många ser nog tillbaks på sina liv och önskar de hade gjort andra prioriteringar. Jag har i alla fall träffat flera kvinnor som uttryckt att de hade velat lägga fokus på annat så att säga.

Alltså tänk efter riktigt jävla noga innan ni skaffar kids, speciellt tillsammans med en man för det är ett JÄVLA åtagande. Det är en fet risk. Dels själva graviditeten, men också att många kvinnor utsätts för våld och sedan har juridiskt band t förövaren. Våld i relationer inleds ofta eller förvärras under graviditeter.

Efter separation så används ofta barnen för att kontrollera kvinnan. Till exempel när pappan vägrar skriva på papper för att barnet ska kunna gå till psykolog för att bearbeta traumat av att se sin fars våld. Eller långa utdragna vårdnadstvister som gör att kvinnan utsätts för ännu mer terror och inte kan gå vidare. Eller när hämtning och lämning av barnet i hemmet ger pappan chans att utsätta kvinnan för mer våld och övergrepp. Detta är saker som händer och det är fan värt att ta i beaktning.

Som kvinna är en ju i princip bunden till att ta hand om ungen, män kan däremot i regel välja bort stora delar av ansvaret. Ekonomiskt så förlorar kvinnor på att skaffa barn, då de får ta merparten av sjukledigheten och föräldraledigheten. För att inte tala om den rent fysiska risk som en graviditet innebär, eftersom mödravården fortfarande är så jävla underprioriterad. Inget av detta är såklart mammors fel, men det är verkligen saker som är värda att ta i beaktning innan en fattar ett livsavgörande beslut.

Sorgligt nog uppmuntras kvinnor till att inte tänka efter så jävla noga när det kommer till detta, utan typ följa sin (förmodade) instinkt. Vilket är en ganska märklig inställning när det kommer till ett av de största besluten en kan fatta i sitt liv. Slutsatsen jag drar är att det ligger i patriarkatets intresse att vi inte ska tänka efter, för då skulle nog fler se nackdelarna. Detta hindrar såklart inte borgerliga skribenter från att säga till mammor som kräver rättigheter att de minsann hade kunnat välja annorlunda.

Jag antar att folk tänker såhär eftersom det finns väldigt få kvinnor som är offentliga med att de ångrar att de skaffade barn, eftersom det är en väldigt tydlig del i kvinnorollen att en minsann ska älska sina barn bortom sans och förnuft och ge precis allt för dem och tycka att det är det fetaste som inträffat i hela ens liv.

Men det finns kvinnor som ångrar sig. Jag har träffat flera. Kvinnor som uttrycker avund inför att jag har fattat beslutet att inte skaffa barn, kvinnor som säger att de själva hade velat tänka efter mer noggrant och om inte avstått helt i alla fall gjort det vid en annan tidpunkt och under andra omständigheter.

Men givetvis är det tungt att erkänna både för sig själv och andra att en ångrar något så livsavgörande som att skaffa barn. Det är såklart en jobbig insikt, att en sitter fast i en situation som en inte skulle vilja vara i och att möjligheterna att ta sig därifrån är väldigt små.

Snyfthistorier om människor om är ofrivilligt barnlösa råder det däremot ingen brist på. Det anses liksom vara en ofattbar tragedi när människor som vill ha barn ändå inte kan skaffa det. Så ofattbar så att det anses rimligt att köpa en annan människas kropp och utsätta den för oerhörda risker för att den ska bära ens barn. Så viktigt anses det, att vissa tycker att surrogatmödraskap är en lösning.

Jag blir så irriterad och trött på att höra att om jag steriliserar mig så kanske jag minsann kommer ångra mig. Som om jag inte skulle kunna ta ett informerat beslut om detta, samtidigt som människor i min ålder fattar det livsavgörande beslutet att skaffa barn. Jag begriper det inte.

Jag skulle så gärna läsa era tankar om detta! Både barnfria och föräldrar.

När någon ”beter sig som ett barn”.

Ibland hör en att någon ”beter sig som ett barn” eller ”tonåring”, speciellt om kvinnor.

Jag funderar; vad är det som gör att barn och tonåringar beter sig som de gör? Är det att de helt enkelt är sämre människor på något sätt? Nja, jag tänker att det har att göra med att de sällan har någon kontroll över sin situation.

När en inte har någon kontroll över sin situation så blir en rimlig utväg att vara ”besvärlig” och på så vis tvinga sin omgivning att ta hänsyn till ens behov. Eftersom en saknar resurser till att själv lösa sina problem, eller kanske rentav är hindrade från det rent fysiskt, så är det rimligt att bli ”hysterisk”.

Det är också vanligt att barn inte tas på allvar av vuxna, till exempel när olika godtyckliga regler motiveras med ”för att jag är vuxen” istället för att förklaras. Klart detta är en frustrerande situation för en tänkande människa. En kanske har jättemånga bra argument, men det spelar ingen roll eftersom någon annan har makt över en.

Jag tror att de flesta vuxna hade blivit ”besvärliga” på samma sätt om de hade blivit förvägrade sin frihet på samma sätt. Tänk dig typ att någon som har full materiell makt över dig ska hålla på och bestämma till exempel när du ska gå och lägga dig, vem du får träffa och så vidare. Klart en blir sur!

Dessutom kallas allt detta för ”kärlek”. Klart en blir lack när någon ständigt ignorerar en och nedvärderar en under parollen ”kärlek”. Herregud.

Jag tänker också att kvinnor ofta är maktlösa i sina relationer med män. Till exempel när män upprepade gånger ignorerar problem i relationen som kvinnan pekar på, eller struntar i att göra något åt det. Eller när män kontrollerar kvinnors liv på olika sätt. När det inte fungerar att resonera med en människa en på något sätt är beroende av ligger hysterin nära till hands.

Så om någon ”beter sig som ett barn” kanske en ska fundera på vad som tagit personen till det läget. Ofta handlar det om att en inte känner att en har kontroll över situationen och att ”vuxna” problemlösningsmetoder inte fungerar.

wpid-img_20141230_101618.jpg

Frånvaron av en pappa skadar mindre än närvaron av en våldsam pappa.

Läste lite dravel om ”frånvarande pappor” och hur dumt det är av mig att kritisera pappor eftersom vissa minsann inte har någon pappa och så vidare och så vidare, så twittrade om det:

Det finns en idé om att det är fruktansvärt att inte få ha någon kontakt med sin pappa, ungefär som att det alltid var en dröm. Minns en diskussion jag hade med en person som beklagade sig över mammor som inte låter pappan träffa barnen. Säkert kan det vara helt oberättigat, men det kan också finnas en massa faktorer folk inte känner till. Till exempel våld. Skulle ni vilja lämna era barn till någon ni visste var våldsam, psykiskt eller fysiskt?

Klart det är tråkigt för ett barn att inte få träffa sin pappa, men det innebär inte att det är ett dåligt beslut från mammans sida. Och på andra sidan finns det gott om folk som tvingats till umgänge med en misshandlande far. Människor som är traumatiserade för livet eftersom pappan har fått vårdnad om dem trots att han utnyttjat dem sexuellt, misshandlat och så vidare. Eller att pappan ska ha ”umgängesrätt” med det barn som sett honom slå sin fru, som kanske själv blivit utsatt. Detta skadar OCKSÅ människor, så varför detta förbannade fokus på snyfthistorier om ”frånvarande pappor”. För övrigt är de flesta pappor frånvarande för att de själva väljer detta och inte på grund av onda mammor.

Om det nu handlar om ”barns rätt till sina föräldrar”, hur kommer det sig att det är barnet som tvingas träffa pappan, inte tvärtom? Barn kan tydligen tvingas göra lite vad som helst mot sin vilja, vuxna män har inga skyldigheter men däremot en massa rättigheter. Bland dessa rättigheter ingår att få tillgång till en liten människa trots att en utsatt denna för våld eller hot om våld.

Annan kass grej på samma tema: snyfthistorier om folks vars barn blivit omhändertagna av socialen. Socialtjänsten omhändertar om det finns misstanke att barnet far illa. NEJ det är inte rättssäkert för föräldrarna, men säkrare för barnen. Eftersom det finns barn som utsätts för våld i hemmet, och det är viktigt att en kan agera snabbt när detta upptäcks. Det är ju inte som att det är helt godtyckligt heller, det ska fortfarande fattas ett beslut. Och ärligt talat: hur vet vi att det inte förekommer missförhållanden i den familjen som bölar i media?

Men tydligen är det en oerhört stor kränkning när föräldrars rätt till sina barn inskränks. Speciellt om de är vita och rika. Det anses viktigare att en förälder aldrig blir felaktigt misstänkt än att barn ska slippa bli utsatt för våld i sitt hem. Sådana där perfekta kärnfamiljsföräldrar är fan jordens avskum. Så jävla övertygade om att de är så jävla Bra För Barn. Kräks.

Människor säger ofta att barn ska ha rätt till båda sina föräldrar. För det första är det konstigt formulerat eftersom det aldrig handlar om barnets rätt att ställa krav på föräldrarna utan föräldrarnas rätt att umgås med barnet, även om barnet mycket tydligt visar att det inte vill. För det andra utgår resonemanget från att just föräldrarna är de enda vuxna som skulle kunna fylla en viktig roll för barnet. Det har funnits många vuxna i min närhet som varit viktiga för min utveckling, och jag tror att det hade varit att föredra för många att ha fler människor i sitt liv än just sina föräldrar.

För jag är helt med på att en person är för lite för att ta hand om ett barn, jag tycker att två personer också är för lite. Däremot tycker jag att en relativt rimlig person är att föredra framför en sådan och en person som utsätter både den personen och barnet för våld och/eller hot om våld. Jag tror inte att detta samhälle kan erbjuda några barn en särskilt bra uppväxt, men jag tror inte att frånvaron av en pappa är något som kastar ner ett barn i ändlös psykisk misär. Speciellt inte jämfört med vad närvaron av en våldsam pappa gör.

wpid-img_20141214_111125.jpg

”Barns makt”.

Fan vad jag stör mig på den här idén om ”curlingföräldrar” som folk gå omkring med. De ba ”barnen har ju all makt i relationen” och sen berättar de en massa om barn som blir skjutsade till en miljon olika fotbollsträningar och hur HEMSKT det är.

Sorry, men det är väl för fan ändå ganska uppenbart att en individ som i princip är juridiskt någon annan egendom och dessutom inte har några som helst ekonomiska resurser inte sitter på en jävla maktposition. Det spelar liksom ingen roll om någon typ kör denne till en fotbollsträning eller whatever, det är inte en fråga om makt.

Jag tycker också att det är en intressant utgångspunkt som människor har att barnen ”får” allt detta för att de själv efterfrågar det. Mig veterligen så handlar det ofta snarare om att föräldrarna ”pushar” barnen till en massa olika grejer. Jag bad liksom inte om att få syssla med olika aktiviteter när jag var liten? Med detta inte sagt att det inte var bra för mig att göra det, men det var inte som att jag tjatade på mina föräldrar för att det skulle bli av, och det vet jag nog ingen annan som gjorde heller.

Att ha makt är att kunna styra sin egen tillvaro, och detta kan barn i regel inte göra. Att barnen ska få hjälp med sina aktiviteter bygger på föräldrarnas goda vilja och i regel på att de ska godkänna och rentav tycka om aktiviteten i fråga.

Jag förstår att många föräldrar känner sig pressade att göra det ena och det andra med sina barn, men det innebär inte att barnen har makt, snarare är det en fråga om en vuxengrej. Olika vuxna människor har nämligen en massa idéer om vad barn ska och inte ska göra och vad som är ett bra föräldraskap vilket såklart påverkar barnen.

Här kanske vissa skulle invända att en ju gör det för ”barnets skull”. Men ärligt talat; barn ber inte om att födas, barnaskaffande är i regel ett rakt igenom egoistiskt projekt och det gäller även det en sedan gör med sina barn. Att engagera barnet i olika ”aktiviteter” för att det ska bli ”bra” är också ett egoistiskt projekt, hur mycket en än inbillar sig att det bara är för barnets skull. Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel eller dåligt för barnet, men däremot så är det inte barnet som har makt över situationen. Att börja dilla om att barn skulle ha någon slags ”makt” är så oerhört verklighetsfrånvänt och säger mycket om hur mycket vuxenvärlden projicerar sin egen skit på barn.

Skaffa barn på slentrian.

Jag funderade lite över vissa attityder som finns till att skaffa barn. När jag själv säger att jag inte vill skaffa barn så blir folk ofta chockade, och sen kommer det argument som ”men du kanske ångrar dig” och så vidare. Förutom att detta är sexistiskt i sin utgångspunkt att jag som kvinna inte skulle kunna göra ett informerat val i frågan så tycker jag att det finns en slapp attityd till barnafödande och föräldraskap.

Jag tänker att när en skaffar barn sätter en ett nytt liv till världen, och det är ett fett jävla ansvar. Jag anser att föräldraskap i någon mån kräver att en som förälder sätter barnets behov och intressen framför sina egna. Många föräldrar gör såklart inte det, och det tror jag också leder till att många har en olycklig uppväxt.

Med att sätta barnets behov först menar jag dock inte att typ skjutsa det till en miljon olika aktiviteter eller liknande, utan snarare att släppa sin prestige inför barnet, att släppa idén om att barnet ska bli ”lyckat” och ”framgångsrikt” och så vidare. Detta tror jag att många har väldigt svårt att göra, och det är inte konstigt då föräldraskap i vår kultur mycket handlar om att fostra en kompetent samhällsmedborgare en sedan kan vara stolt över.

Detta är något jag har tänkt mycket på och jag har kommit fram till att detta är en uppgift jag varken tror att jag skulle klara eller som jag vill ge mig på att försöka med. Jag anser inte, vilket vissa andra verkar göra, att det är en struntsak. Ofta tycker jag mig höra attityden att ”det går nog bra” eller ”det klarar du säkert” när folk uttrycker oro inför detta. Det är väl inte alls någon självklarhet att en klarar det bra? En massa människor mår sjukt kasst på grund av sin uppväxt, vad finns det egentligen för belägg för att det i regel skulle falla bra ut?

Men detta ser jag främst som en samhällelig fråga, det handlar inte om att enskilda individer är inkompetenta föräldrar utan att detta samhälle ställer det orimliga kravet att två individer ska kunna ha totalt ansvar över ett barn, att vi ska isolera oss i kärnfamiljer och så vidare. Jag tror helt enkelt inte att det är en särskilt bra miljö för barn, eller för någon människa över huvud taget.

Många verkar rädda för att fundera närmare kring den frågan; är det verkligen rimligt att skaffa barn under rådande omständigheter? Kan en garantera att barnet får en bra uppväxt i detta samhälle? Personligen tänker jag inte skaffa några barn, bland annat för att jag inte kan stå ut med tanken på att inte kunna axla det ansvaret.

Jag menar inte att säga att de som nu skaffar barn gör fel, snarare att det är intressant hur svårt det är att yttra eventuella argument emot det utan att folk ska vifta bort det som ”personlig smak” och så vidare. Nej, det handlar inte om personlig smak, det handlar om att ifrågasätta den här ideologin som råder i vårt samhälle om att barnaskaffande är det vackraste och mest oegoistiska en människa kan ägna sig åt, om att det är något en ”bara ska göra” utan att fundera särskilt mycket på saken. Detta tycker jag är orimligt med tanke på att det handlar om en ny människa som en kommer ha ansvar för åtminstone 18 år framöver, troligen längre. Det är en jävligt stor grej och jag tycker en ska tänka noga på vad det innebär och hur en vill vara som förälder.

Barns och ungdomars psykiska hälsa tas på mindre allvar.

Under de senaste året har mycket hänt, och jag har fått väldigt mycket insikt på området min psykiska hälsa. Jag har börjat förstå vari mina begränsningar ligger. Kort kan sägas att jag har en stress/ångestproblematik som leder till att jag inte kan slappna av ordentligt, fokusera på saker som är relevanta. Jag oroar mig väldigt mycket över saker som jag inte kan påverka, går väldigt lätt upp i mina tankespiraler och så vidare. Jag har också vissa självdestruktiva tendenser, beteendena växlar dock.

Hur som helst; dessa problem har funnits med mig under större delen av mitt liv.

I högstadiet började jag skolka mer och mer på grund av psykisk ohälsa. Jag minns att jag var hemma helt enkelt för att jag hade ångest. Jag använde inte de termerna då, men nu kan jag med klarhet se att det var just ångest det handlade om. Då däremot hade jag absolut inga verktyg för att förstå min situation.

Det finns en idé om att tonåringar har ”tonårsångest”. Detta ord ”tonårsångest” brukar användas lite slappt och nedvärderande. Tonårsångest är liksom inte lika mycket på allvar som ”riktig” vuxenångest. Tonårsångest har en för att en är ung och typ ”grubblar på livet”, inte för att en faktiskt har ångestproblematik eller har något reellt att ha ångest över.

wpid-img_20140730_144512.jpgJag minns en gång när jag frågade en vuxen om en kunde ringa Bris när en mådde dåligt och den sa att ”det är för de med riktiga problem”. Vad menas ens med ”riktiga problem”? Jag blev redan här lärd att det jag kände inte var värt att ta på allvar, att det inte var ”på riktigt”. Istället för att fråga mig om vad jag kände och varför jag ville ringa så utgick den här vuxna personen direkt från att det inte var ”på riktigt”.

Hela den här grejen gjorde att jag under många många år har skjutit psykiska problem framför mig, inte tagit tag i dem ordentligt eftersom jag avfärdat det som ”tonårsångest”, ”inte på riktigt” eller helt enkelt bara ett rent disciplinproblem. Det var tvunget att gå riktigt illa för att jag skulle börja orkar ta min psykiska hälsa på allvar och fundera över hur jag måste organisera mitt liv för att må bra och söka hjälp. Jag tänker att om jag hade gjort detta tidigare så hade jag sluppit väldigt mycket lidande, men eftersom jag fått lära mig att min psykiska hälsa inte är en viktig grej så har det inte varit så.

Samma sak med hur en ser på ungdomars självdestruktiva beteende. Det anses, i högre grad än när det gäller vuxna, vara en fråga om att ”söka uppmärksamhet”. Jag tycker att termen ”ett rop på hjälp” är extra fascinerande, eftersom den används för att avfärda människor istället för att faktiskt ta ”ropet” på allvar och hjälpa dem. Den här retoriken finns kring psykisk ohälsa i största allmänhet men speciellt när det kommer till barn och unga.

Det finns också en fin tradition av att inte lyssna på barn och ungdomars egen beskrivning av sin livssituation. Om en ungdom är arg på sina föräldrar heter det att den ”tonårsrevolterar”, alternativet att föräldrarna faktiskt behandlar barnet illa finns liksom inte. Ungdomens känslor tolkas sällan som en legitim reaktion på omgivningen. Ofta när en diskuterar familjesituationer så beskrivs barn och ungdomar som problem, typ att de ”provocerar”, ”revolterar” och är ”ouppfostrade”. Föräldrarna beskrivs sällan som problem, förutom möjligtvis att de är för dåliga på att ”sätta gränser” (det vill säga bestämma över) sitt barn. Samma sak gäller för skolsituationer. Till exempel så kan barnet vara ”skoltrött”, men att det skulle kunna finnas problem på skolan som framkallar denna trötthet är liksom inte i fokus.

Sedan kan det såklart också vara så att det faktiskt ”bara” är tonårsångest, det vill säga att det är något en växer ifrån eller som är bundet till en specifik situation en befinner sig i som tonåring (t.ex. bo tillsammans med sin familj eller gå i skolan) och som en sedan tar sig ifrån. Även i dessa fall är det såklart relevant att ta på allvar. Det är ju inte som att vuxnas ångest nedvärderas på det sättet, även om den är uppenbart relaterad till något specifikt som har hänt, till exempel en skilsmässa. Då finns det ändå i regel en syn på att vuxna har rätt till och bör ta hand om sin psykiska hälsa och få hjälp att ta sig ur sin situation.

Hur tänker en sig att den här synen på barn och ungas psykiska hälsa ska ge dem verktyg att ta hand om sig själva senare i livet? För mig har det varit en lång och fortfarande pågående kamp att börja ta mig själv och mitt mående på allvar och inte bara vifta bort det, som jag ju fått lära mig att göra innan. Om jag hade blivit tagen mer på allvar när jag uttryckte dessa känslor som yngre så hade jag troligen inte behövt göra allt det här arbetet själv, men nu har jag behövt kämpa emot den bild av mig själv som jag har internaliserat.

Jag är fortfarande såpass ung att mina känslor då och då viftas bort som ”en fas” (som om inte allt i livet var en fas), men det börjar ändå bli bättre ju äldre jag blir. Idag kan jag på ett helt annat sätt hävda min egen tolkning av min psykiska hälsa och kräva att bli tagen på allvar. Det är i hög grad en träningsfråga och faller säkert ut väldigt olika för olika människor, men det första steget var att inse att det där som jag innan trodde var tonårsproblem inte var det, utan har följt med mig i många många år. Att få denna insikt var både jobbigt, men också jävligt befriande eftersom jag då fick större möjligheter att ta mig själv och mina känslor på allvar.

Vad gör en människa orädd?

BtqUk9SCEAAcwggAngående det jag skrev om igår så fick jag de här kommentaren och tänkte lite på det här med rädsla och föräldraskap. Vad är det som gör en människa orädd? Jag tänker mig att det inte handlar om att utsätta sig för olika saker en inte har någon lust med, utan snarare att känna trygghet och få göra saker i sin egen takt. Helt enkelt få möjlighet att utveckla tilltro till sig själv och sin egen förmåga.

Men det finns en syn på att framförallt barn ska tvingas till att göra saker de inte vill för att de ska bli ”orädda”. Jag har verkligen svårt att förstå hur en tänker sig att detta ska fungera. Jag undrar om de själva tror att de skulle känna sig mer trygga med en situation om någon hetsade dem till att göra något de inte vill. Det är ju knappast så det fungerar för vuxna, så varför skulle det vara annorlunda för barn?

Jag tänker på när Löwengrip skrev om att hennes pappa lämnat henne gråtandes i huset på kvällen för att hon skulle ”lära sig” att vara ensam, som om det gjorde en orädd att gång på gång tvingas in i oerhört obehagliga situationer. Snarare gör det en avtrubbad, vilket förvisso i vissa människors ögon uppfattas som ”mod”. En lär sig att det en tänker och känner inte kommer att respekteras och därför slutar en kanske uttrycka det, vilket ju är bekvämt för den förälder som inte har någon lust att ta hänsyn till sitt barns vilja.

Idén om hur en ska gå till väga för att ”lära” barn saker är på det stora hela intressant. Om en vill ”lära” ett barn att göra eller känna något så säger en helt enkelt åt barnet att göra/känna det. Som om en kunde beordra fram sådant. ”Var inte en fegis” gormar pappan till sonen som av rädsla för honom blir mindre om mindre.

Sedan också hela grejen med att tvinga folk att göra saker som en faktiskt inte behöver göra. En kan leva ett helt jävla liv utan att hoppa i vattnet från olika saker, det är ju något en gör för att det är roligt så varför ska en hetsas till det? Vad en däremot har reell nytta av i livet i förmågan att sätta sina gränser och stå upp för sig själv, något en inte direkt lär barnet om en hetsar det.

Överlag synen på barn som bygger på att de skulle behöva bli tillsagda vad de ska göra i minsta detalj i livet är så obegriplig. En kan ju själv avgöra om det är en bra grej för en att hoppa eller gå i vattnet, att en är liten gör inte att en saknar förmåga att fatta beslut. Många föräldrar vill dock gärna inbilla sig att de vet bäst om allt som rör deras barn, att de vet att barnet ”egentligen” kommer gilla eller må bra av det ena och det andra. Jag har en känsla av att barn, precis som andra människor, mår bäst av att bli respekterade och få bestämma själva kring sitt liv.

Ge mig pengar!
Arkiv