Jag läste det här inlägget hos Caroline om hur otroligt vanligt och accepterat det är att säga att man hatar barn. Det är något jag har stört mig på länge, framförallt för att jag tycker att det är himla omoget. De som hatar barn brukar i vissa avseenden vara barn själva, så att säga. Man behöver inte tycka att barn är det bästa som finns, men att hata dem tycker jag är fånigt.
Jag håller med om att det är konstigt att folk tar sig rätten att säga att de ”tycker det är så jobbigt med ungar” rakt i ansiktet på ett barn. Barnet fattar ju liksom vad personen ifråga säger och mår säkert minst lika dåligt över det som en vuxen person skulle må om någon sa motsvarande när de gick på tåget. Förutom då den lilla detaljen att barn tenderar att ha mindre distans till elakheter.
Vi har alla varit barn och barn är också en jävligt nödvändig grej i samhället. Jag tycker att det är tråkigt att folk har iden om att barn bara är små vuxna som ska förvaras så lukt- och ljudtätt som möjligt tills att de har blivit gamla nog för att förvärvsarbeta och är totalt ointresserade av att stifta bekantskap med en ganska stor grupp människor.
Jag tycker inte att barn i allmänhet är det bästa som finns sådär i allmänhet men jag uppskattar vissa barns sällskap. Barn är himla olika, vissa är himla trevliga medan andra är fruktansvärda. Det är tråkigt att vissa människor kategoriskt avfärdar alla individer under 12 (eller var nu den magiska gränsen går) utan att ens försöka stifta bekantskap.
Du sammanfattar väldigt bra det jag själv ofta tänker på. Har själv fyra barn och råkat ut för en och annan ”barnhatare”
Jag tycker det är tvärtom jag. Det är inte alls vanligt att det är tillåtet att hata barn. Vi lever i ett barncentrerat samhälle där alla vuxna förväntas skaffa barn, antingen för att det är naturligt eller en ”plikt”, och barn ska få vara med i princip överallt även om de beter sig illa. Frivilligt barnfria känner sig tvungna att förklara sina val ofta med orden ”jag hatar inte barn” för att bli något så när accepterade. Bilden av frivilligt barnfria är just att de är hemska, egoistiska människor som hatar barn, vilket inte alls är en representativ bild.
Håller helt med dig. Jag hatar inte barn, men jag hatar just det du beskriver.
Vad är en ”barnhatare” egentligen? Ibland verkar man enligt vissa föräldrar bli det om man går in och uppfostrar deras barn (som vissa inte ens kan göra själv), säger åt barnen att lugna ner sig och vara lite tystare. Vissa barnfamiljer borde bli mindre egoistiska och inse att det finns andra människor i det offentliga rummet som inte vill få sitt resturangbesök eller sin resa förstörd bara för att föräldrarna inte kan uppfostra sina barn ordentligt.
Huvudet på spiken! Det är så sjukt att det kan vara så accepterat att hata barn. Tror det ofta kan vara en osäkerhet hos personen som själv glömt hur det vara att vara barn och /eller dömer alla barn efter att några är bortskämda. Jo man stöter ju på en del bortskämda barn men då blir jag mer irriterad på föräldrarna som inte sätter gränser eller ens ger barnen någon vidare uppmärksamhet. Det finns ju så många fina kloka barn med och de ska inte behöva bli dömda på förhand. Men alla barn kan skrika eller knasa till det ibland även om fast de är väluppfostrade och det bara är så, det får man acceptera. Barn är en viktig del av samhället.
Jobbiga beteenden är verkligen inte synonymt med barn, utan går att hitta överallt och likaså en mängd barn som bryter mot den fördomarna. Barn, liksom andra ”kategorier” människor, är jäkligt olika och bör behandlas därefter. Och som du säger, barn är nödvändiga och därför något människor får lära sig leva med.
(Kul att bli länkad av en av mina favoritbloggare btw).
jag upplever som svalin, att det snarare inte är accepterat att inte tycka om barn. varje gång jag berättar det så blir folk så himla upprörda, det är min upplevelse iallafall. hatar gör jag inte, även om det har blivit en intern grej för mina kompisar att berätta för andra att ”hon HATAR barn”.
jag vet inte. jag antar väl att jag inte kan hantera dom, för att deras sociala kompetens inte ligger på min nivå. och ja, jag har försökt, och det är inte som att jag går in i ett annat rum så fort jag ser ett barn.
dessutom har jag svårt att hantera den här ”jaja det är ju bara ett barn, de kan inte bättre” när ett barn beter sig fel. jag känner ju liksom, är någon jobbig mot mig är jag fan jobbig tillbaka. tror helt enkelt inte att min ”barn är ju så himla söta”-gen helt är utvecklad.
Jag säger nog lite för ofta att jag hatar barn, dock aldrig till ett barn eller en förälder. Och visst är det en stor överdrift; att känna obehag är inte samma som att hata. Jag mår dåligt, på riktigt, av barnskratt, barnskrik, barn som sjunger på barnavis… och ja, det handlar förmodligen om en störning hos mig själv. Jag tycker inte att barn är obehagliga för att vara elak eller för att jag själv är som ett barn. Tycker inte att det är mer rätt att direkt avfärda människor som säger att de ”hatar” barn, för det kan ligga så många anledningar bakom.
Och… normen är väl fortfarande att gulla överdrivet mycket med barn? Jag vet att jag känner av min ”hata barn”-tourettes som mest när någon vuxen i min närhet börjar naaw:a bara av tanken på en vanlig unge.
Barn är lite som hundar för mig. Jag kan inte läsa dom, vet inte hur man beter sig kring dom eller hur man pratar med dom. Har ingenting emot barn egentligen men jag vill inte tvingas umgås med dom. Men om jag får höra ’ska inte ni ha barn snart????’ en gång till då skriker jag hur mycket jag hatar alla barnjävlar.
Känner igen mig!
Använder man uttrycket ”hat” mot en viss grupp, signalerar det en attityd av illvilja mot gruppens medlemmar, även om folk som säger att de ”hatar barn” förhoppningsvis oftast inte avser det, utan snarare bara att de inte uppskattar barnsällskap. Själv har jag hela mitt liv ogillat att vara omgiven av människor som gapar och härjar, och små barn gör det oftare än andra, men jag är inte mer förtjust i att omge mig med vuxna som uppvisar sådana beteenden, snarare tvärtom.
Jag håller inte med. Jag har några kompisar som inte vill ha barn och ogillar dem och får antingen höra att ”haha, du ändrar dig allt ska du se!” eller att det är något fel i huvudet på dem, att de är känslokalla eller liknande. De har aldrig uttryckt något hat emot barn men får ändå höra just det. Rent generellt tror jag definitivt att man inte får uttrycka nån form av aversion mot barn överhuvudtaget.
Fast att hata barn och att vilja vara barnfri är två olika saker. Jag gillar barn, det betyder inte att jag nödvändigtvis vill ha mina egna.
Jag tycker att det är väldigt onödigt att säga hur jobbigt man tycker det är med ungar i ansiktet på ett barn, däremot kan jag inte riktigt hålla med om att det tyder på förakt att göra det (vilket författaren av inlägget du länkar till tycks dra paralleller till). Man kan ju tycka att det överlag är jobbigt med barn utan att för den sakens skull FÖRAKTA dem. Det är liksom ganska stor skillnad på att förakta och tycka att något är jobbigt, likaså att förakta och ogilla. Jag föraktar t.ex. inte barn, jag bara är inte så förtjust i dem överlag utan tycker tvärtom att de flesta är väldigt jobbiga. Förakt är dock en känsla jag under perioder av mitt liv upplevt gentemot så väl grupper av människor som enskilda individer, och det befinner sig på en helt annan nivå än att bara ogilla barn som grupp en aning. (Säger en aning, eftersom jag trots att jag inte är förtjust i barn överlag, tycker det är viktigt att vara snäll mot barn, värna om deras rättigheter o.s.v.)
Dessutom tycker jag inte alls att det verkar vara särskilt accepterat att säga att man hatar barn. I alla fall, så har de flesta blogginlägg jag läst som tangerar ämnet funnit det hemskt att hata barn. I de kretsar jag rört mig fysiskt har barnhat också setts som något riktigt hemskt. Ibland nästan värre än att säga att man hatar judar, muslimer eller svarta. Och det rör sig verkligen inte bara om att säga att man hatar barn, utan det räcker med att säga att man inte ”är så förtjust i barn” eller att man inte vill ha barn själv, så blir folk nästan vansinniga. HUR kan man inte gilla barn som är så söta, väna och oskyldiga? Hur kan man inte vilja ha barn själv? Hur kan man bara säga sådana saker? Folk står helt oförstående inför detta. Jag antar att jag har rört mig i helt andra kretsar än du och Caroline.
Sedan vill jag understryka att jag givetvis aldrig skulle säga framför ett barn att jag inte gillar barn/tycker barn är jobbiga/whatever (däremot har jag så pass låg toleransnivå för oljud och slappt föräldraskap, i kombination med en oförmåga att hålla inne med irritation offentligt, att jag kan bli riktigt bitsk mot föräldrar som låter sina ungar härja vilt utan att bry sig nämnvärt). Däremot är jag fullkomligt ärlig med att jag tycker att barn är ganska jobbiga (fullt medveten om att jag nog varit en ungefär lika jobbig unge själv en gång) och att jag inte vet om jag ens vill ha barn någon gång, någonsin då jag är rädd att jag skulle hata barnet, just eftersom jag har så svårt för barn rent allmänt.
Jag tycker faktiskt nästan inte om några barn alls förutom brorsdottern och pojkvännens lillebror. Å andra sidan tycker jag nästan inte om några människor alls, så mitt agg inför barn grundar väl sig mest i att jag har svårt för mänskligheten överhuvudtaget, har mina dagar då jag inte kan gå ut p.g.a. att jag blir aggressiv så snart jag ser en annan människa (väldigt sunt! eh…). Det blir bara extra svårt när det gäller dreglande bebisar och snoriga småungar som ofta skriker och tar plats, ställer jobbiga frågor, m.m..
Obs: i det sista stycket menar jag inte ”agg mot barn” som ”hat mot barn”, utan mer som en motvilja inför att omge mig med dem och ett slags ogillande. Bara för att förtydliga. Agg var nog ett lite dåligt ordval i sin kontext.
Jag vet s.k barnhatare som senare visats försökt få barn i många år utan resultat…
Jag tycker framför allt att barnföraktet är otroligt söndertjatat på nätet. Tycker det är konstigt att bloggvärlden svämmar över av barnhat, men skriver man att man ogillar invandrare eller bögar så blir det ett jävla liv.
Barn kanske skulle bli mer omtyckta om deras föräldrar såg till att deras ungar inte skriker, snorar och spyr överallt och inte är oförskämda mot andra. Det är faktiskt inte ungarnas fel egentligen, det är dåliga föräldrar man ska skylla på.
jag hatar inte barn,jag hatar inte gamla,osv,men vissa barn gillar jag inte likadant är det med vissa vuxna människor,så är livet,för vissa människor gillar man andra ogillar man.
Jag skulle nog beskriva det som att jag hatar barn, men jag brukar inte säga det högt. Jag skulle aldrig säga det till ett barn! Saken är den att jag tror att vissa (de flesta) föds med en slags basal barnkärlek. De tycker att barn är det gulligaste som finns, punkt och slut, det bara kommer naturligt. Jag har aldrig kunnat relatera till det. När jag ser en djurunge, tex en hundvalp, då fylls jag med en varm känsla och massa kärlek. När jag ser ett barn känner jag ingen kärlek alls. Problemet är väl att jag inte Förstår vad det är meningen att man ska tycka om? Är det den snoriga näsan som de kletar med överallt? Dreglet? Att de är levande bakteriehärdar? Det genomskärande gallskriket? Skrattet som är som naglar på en griffeltavla? Deras enorma självcentrering (som de inte kan hjälpa, men som ändå är så otroligt påfallande). Gnällandet? Att de är hänsynsfullt ärliga (tex ”vad ful du är”) etc? Exakt vad finns det som är gulligt med dem? Jag vill på riktigt veta vad det är, för jag ser det inte. Jag förstår inte.
Jag antar att det handlar om vad man fokuserar på, förstås. De som hatar hundar kanske bara ser någonting som dreglar, bajsar, rullar sig i smuts och skäller. Jag som älskar hundar ser en gullig underbar liten fluffboll, och då faller de negativa bitarna i glömska.
Men jag skulle på riktigt vilja veta vad som är gulligt med barn? Vilka positiva bitar finns det? Jag har inte träffat på en enda förälder som inte ser enormt trött, sliten och deppig ut, och vars förhållande till partnern har blivit sämre. Om det finns så mycket positivt med barn, varför mår föräldrar då ofta så dåligt?
Jag skulle tro att de flesta inte känner en varm känsla mot andras ungar rent spontant. Sedan är det väl med ungar som alla andra, att man ser dem ju knappast på sin bästa sida på bussen. En stor flock människor på bussen är ju aldrig speciellt söt sådär. Däremot när man träffar dem och ger dem en chans kan man tycka om dem eller inte från person till person.
Måste hålla med Jen, jag har heller aldrig sett någon bra sida hos barn. Medans alla andra kan tycka att de är söt, gullig osv tycker jag att barn är jobbiga. Jag vill inte ha barn och inte vara omkring barn heller & det är en åsikt jag haft hela mitt liv.
Jag förstår verkligen inte hur detta har med Fannys inlägg att göra.