Etikett: hata

Meningen med att hata världen.

Ibland uppmanar folk en att sluta hata världen och börja ”tänka positivt” och jag känner bara: tack men nej tack. Jag har en djup insikt om att vi för närvarande lever i ett jävla skitsamhälle och det är inget jag är intresserad av att övertyga mig själv om motsatsen inom. Denna insikt leder till lidande, det är sant. Framförallt leder den till att jag får väldigt svårt att avstyra ångest och oro eftersom jag vet att mycket av den faktiskt är befogad.

Jag tror säkert att människor som inte ser detta kan tänkas vara lyckligare, speciellt om de befinner sig i en position där de slipper tänka på det för egen del. Dock att det som en gång blivit sett aldrig kan bli osett, så det är inte som att jag i någon mening kan övertyga mig själv till att vara lite mer optimistisk inför samhället vilket vissa verkar tro.

Framförallt tror jag att jag skulle må än sämre om jag lyckades med något liknande. Grejen är att jag mer eller mindre alltid har haft ångest och känt ilska över världen, sedan jag var barn. Det är först på senare tid som jag kunnat adressera denna ångest och ilska ordentligt, som jag har haft en tydlig idé om vad det är jag tycker är fel. Innan så har jag i mångt och mycket adresserat denna ilska mot mig själv: jag har varit självdestruktiv, jag har svultit mig, varit kvar i destruktiva relationer och så vidare. Idag vet jag att det inte kommer lösa något om jag begår våld på mig själv, jag vet att det inte är mig det är fel på. Det leder visserligen till att jag inte kan nå någon kortsiktig förstörelse i form av tankar om att ”bara jag fixar detta så blir allt bra” men det gör också att jag kan fokusera på vad som är viktigt.

Idag har jag plats för glädje i mitt liv. Sann glädje som kommer sig av umgänge med människor jag tycker om, ägnande åt aktiviteter jag gillar, att ta hand om mig själv och så vidare och inte bara någon slags kortsiktig förströelse som kommer ur konsumtion av droger, saker eller liknande. Detta är möjligt för att jag har slutat hata mig själv och istället funnit problemen utanför min egen bristande motivation, snygghet eller liknande. Jag har också plats för en jävla massa sorg och ilska, men det är känslor jag dels tycker är berättigade men också i allt väsentligt nödvändiga. Jag ser inte hur jag skulle kunna leva som jag gör utan dessa känslor, det skulle troligen kräva ett ganska omfattande mått av förnekelse och förströelse. Och grejen med det är att det kräver en jävla massa energi och tar fokus från vad som är viktigt.

Saker internet lärt mig att hata: yttrandefrihet.

Ett ord som internet lärt mig att hata är ”yttrandefrihet”. Fan vad folk drillar om den jävla yttrandefriheten! Jag tänker att yttrandefriheten nog är den frihet som är absolut minst hotad, i alla fall inte på det sätt som yttrandefrihetstjatarna hävdar. Jag tänker på Lars Vilks och vilket enormt jävla stöd han får när han aktivt provocerar muslimer samtidigt som det faktum att en facklig representant blir misshandlad för att dra tillbaks sina krav inte väcker särskilt mycket uppmärksamhet, jag tänker på Tryckfrihetssällskapet som tillmäts en plats på debattsidan i en av våra största dagstidningar för att säga att de inte får något utrymme.

Den yttrandefrihet som anses skyddsvärd av dessa personer är friheten att yttra sig ”kritiskt” om Islam och invandring. Andra personers och gruppers yttrandefrihet är inte alls lika viktig. Nå, jag antar att den som inte kan försvara det hen skriver, tycker eller säger istället får försvara att hen skriver, tycker eller säger. ”Alla får tycka som de vill” samt ”vi har faktiskt yttrandefrihet” är argument för folk som inte kan argumentera för sin sak.

Även om yttrande- och tryckfrihet är något jag ställer mig bakom så skulle jag aldrig vilja beblanda mig med de personer som ingår i den så kallade ”yttrandefrihetsrörelsen”. Jag blir så trött av deras tourettesartade sätt att upprepa saker som (med rätta) gör folk upprörda bara för att man ”måste får säga” saker och ting. Ordet yttrandefrihet, som förut var något väldigt positivt laddat för mig, får mig numera att rygga tillbaka och fly diskussionen.

Att hata barn.

Jag läste det här inlägget hos Caroline om hur otroligt vanligt och accepterat det är att säga att man hatar barn. Det är något jag har stört mig på länge, framförallt för att jag tycker att det är himla omoget. De som hatar barn brukar i vissa avseenden vara barn själva, så att säga. Man behöver inte tycka att barn är det bästa som finns, men att hata dem tycker jag är fånigt.

Jag håller med om att det är konstigt att folk tar sig rätten att säga att de ”tycker det är så jobbigt med ungar” rakt i ansiktet på ett barn. Barnet fattar ju liksom vad personen ifråga säger och mår säkert minst lika dåligt över det som en vuxen person skulle må om någon sa motsvarande när de gick på tåget. Förutom då den lilla detaljen att barn tenderar att ha mindre distans till elakheter.

Vi har alla varit barn och barn är också en jävligt nödvändig grej i samhället. Jag tycker att det är tråkigt att folk har iden om att barn bara är små vuxna som ska förvaras så lukt- och ljudtätt som möjligt tills att de har blivit gamla nog för att förvärvsarbeta och är totalt ointresserade av att stifta bekantskap med en ganska stor grupp människor.

Jag tycker inte att barn i allmänhet är det bästa som finns sådär i allmänhet men jag uppskattar vissa barns sällskap. Barn är himla olika, vissa är himla trevliga medan andra är fruktansvärda. Det är tråkigt att vissa människor kategoriskt avfärdar alla individer under 12 (eller var nu den magiska gränsen går) utan att ens försöka stifta bekantskap.

Det finns annat i livet än förakt.

Satan vad jag stör mig på människorna bakom dessa bloggar: white trash of the day och cry of the day.

Jag har innan skrivit om föraktet mot white trash. White trash of the day är ju såklart en blogg som handlar om allt som klassas som WT. Enligt mig är det mesta helt vanligt svensonbeteende, typ att ha foppatofflor. Inte alls tillräckligt för att kvala in som WT. Den andra handlar också om att förakta saker, på vilka premisser är för mig oklart.

Jag blir helt förundrad över dessa människor som pallar sitta hela dagarna och bara förakta folk och deras engagemang i största allmänhet. Jag menar, vad fan gör dessa människor utöver att hata?

Kasta inte sten i glashus, tycker kanske någon nu, men det gör jag fan i mig inte. Jag föraktar inte, jag är förbannad. Och jag är inte förbannad för att folk bär foppatofflor och äter pizza på pizzerian utan på grund av, enligt mig, betydligt viktigare saker. Som äckliga övervakningslagar, bland annat.

Det som slår mig mest med detta är att jag själv säkert hade tyckt att det var himla festligt, det där, för inte mer än knappt ett år sedan. Jag har alltid varit svag för förakt nämligen.

Men sedan dess har jag tänkt lite och kommit fram till att allt detta WT-hat egentligen inte är något annat är hederligt klassförakt, omstöpt i en annan för närvarande mer accepterad form.

Jag hoppas att människorna/människan bakom dessa bloggar lägger ner nån gång och inser att det finns annat i livet än att se ner på underklassen och folk som bryr sig om något, så att de kan göra lite nytta med sina fantastiska hjärnor (som jag antar att de tycker sig inneha med tanke på att avsaknad av utbildning/bildning är ett ständigt återkommande exempel på vad som är WT).

Varför hata Linda Rosing?

Jag tänkte på en grej när jag läste bloggkommenterorerna om att Linda Rosing (eller Thelenius som hon heter nu) kanske ska öppna sitt kommentarsfält på sin blogg igen. För den oinsatta så var hon tvungen att stänga det för att folk skrev så mycket elakt, framförallt om hennes barn.

Innan jag visste något om Linda Rosing så var min utgångspunkt också att hata henne. Hon hade opererat pattarna, var blonderad, varit med i Big brother och var på det stora hela nidbilden av en blåst dokusåpadeltagare. Sen såg jag Den rätte för Rosing av nån anledning (för övrigt där ärkepajasen Hugo Rosas figurerar för första gången) och jag slogs av hur totalt orimligt det är att folk hatar Linda så mycket. Hon är verkligen inte förarglig på något vis, inte ens på det där sättet som Maria Montazami är genom att vara totalt verklighetsfrånvänd som ett resultat av sin totala brist på förmåga att tänka.

Jag tyckte verkligen bara synd om Linda. Det var massa killar som ville bli ihop med henne för att de ville ha nåt våp med stora pattar att sätta på, alternativt för att få vara med i tv. Och jag fattar bara inte varför folk ogillar henne, varför folk fortsätter tjata om alla idiotiska grejer hon har gjort. Det är ju fan bara synd om henne, en korkad trashkändis som folk tycker om att ömsom utnyttja, ömsom snacka skit om. Ändå bemödar sig folk med att gå in på hennes blogg, läsa den och skriva långa kommenterar om hur tjock hennes dotter är, hur korkad hon är och hur värdelöst unika partiet var.

Det kan nog vara så att det som gör för ont att tycka synd om måste man hata istället och jag tror det är det som är fallet med Linda. Antingen tycker man synd om henne och det är en förolämpning i sig, för man tycker synd om henne för att hon är hon, eller så bara hatar man för att man inte orkar leva sig in i hennes situation, för det är liksom lite för smärtsamt.