Yrke efter lön.

En lustig debattartikel i Göteborgsprosten sätter fingret på det jag menar när jag talar om meningslösheten i att tala om klassresor. Snubben tycker att det är bra med inkomstskillnader, alltså klassklyftor. Detta är hans motivation:

Höga marginalskatter och sammanpressad lönestruktur gör det i princip omöjligt att med arbete, studier, flit och ansträngning påverka sin förmögenhetssituation. Så länge debatten om ”klyftor” förs på det ytliga sätt som nu sker – så länge kommer politiker fortsätta att bekämpa de små inkomstskillnader vi faktiskt har.

För det första är det helt enkelt inte sant att studier och flit inte lönar sig. Om man kämpar på och väljer ”rätt” utbildning efter inkomstsnitt så kommer man troligen att få en ganska mycket högre inkomst än den som inte pluggat efter gymnasiet. Inte bara kommer man att tjäna mer i reda pengar, personer som utbildar sig efter gymnasiet lever i genomsnitt längre och mår bättre än personer som saknar eftergymnasial utbildning. En annan grej som eventuellt kan påverka vad man väljer att utbilda sig till är ju vad man är intresserad att ägna resten av sitt liv åt. Allt detta är ”belöningar” som generellt kommer med högre studier.

Den som är ute efter att bli fett tät har alla möjligheter att bli det. Man kan välja utbildning utefter vad man kommer att tjäna mest pengar på och då kommer man troligen också göra det (förutsatt att man lyckas kämpa sig igenom det såklart, men detta handlar ju om att slit ska löna sig så det är ju passande). Men sen så är väl grejen den att många människor inte är intresserade av att bli fett täta. De prioriterar istället andra saker, som att jobba med något de gillar, att inte jobba särskilt mycket eller att jobba med något som de tycker gör gott för samhället.

Personligen har jag ingen lust att välja yrke utefter att jag ska bli så välavlönad som möjligt, jag behöver inte ha skitmycket pengar. Jag väljer utbildning utefter vad jag tycker är roligt, vad jag är duktig på och var jag tror att jag kan tillföra något till samhället. Sedan vill jag också kunna leva på min lön och leva i en relativ trygghet. Att jag känner passion för mitt yrkesval gör inte att jag i mindre utsträckning förtjänar att ha en dräglig levnadsstandard. Lika lite borde en person som av olika anledningar (fria val eller inte spelar ingen roll) jobbar med något tråkigt lågstatusjobb som hen helst hade velat slippa ha en odräglig lön eller levnadsstandard.

Att en person som satsat sitt liv på att tjäna så mycket pengar som möjligt och därmed valt utbildning efter lönesnitt och så vidare faktiskt tjänar mer pengar än andra har jag i sig inget emot. Så är det redan nu och så kommer det troligen fortsätta vara. Däremot gör inte det att personer som väljer eller får karriär på andra grunder inte också förtjänar en dräglig levnadsstandard. För mig är det inte viktigt att ha råd med en schysst businessuit från Tiger en gång i halvåret, men det är viktigt att slippa vända på slantarna för att få ekonomin att gå runt.

Klassdebatten handlar faktiskt inte om att alla medelst studier, flit och medvetna val ska ha råd att bo på solsidan och äta oxfilé till middag varje kväll. Det handlar om att även de som inte sätter plånboken högst på dagsordningen när det kommer till yrkesval och så vidare ska kunna leva i en tillvaro fri från ständig stress kring den personliga ekonomin. För grejen är den att om den här utvecklingen med att man måste välja yrke strategiskt bara för att få en levnadslön fortsätter så kommer vi att stå där utan sjuksköterskor, förskollärare och fritidspedagoger. De blev ju helt enkelt tvungna att välja andra yrken.