Etikett: lön

Om otillräckligheten i att veta sitt värde.

Att en måste ”veta sitt värde” är en feministiskt klyscha som ofta upprepas, framförallt i sammanhang som rör arbete. Lösningen på problemet med att kvinnor lyfter lägre löner än män är att de ska ”veta sitt värde” och kräva högre löner i förhandlingar. En av anledningarna till att män och kvinnor har så olika lönenivåer ska tydligen vara att kvinnor är sämre på att ”veta sitt värde”, det vill säga på att löneförhandla. Även om jag i sak håller med så kan jag bli så trött på denna klyscha.

För det första så innebär ”veta sitt värde” oftast att en ska veta vilket värde en har för företaget, alltså att en vid en individuell löneförhandling ska sitta där och ”veta sitt värde” och kräva lön utifrån det.”Värdet” måste ju då av nödvändighet bestämmas av hur mycket ekonomiskt värde en tillför arbetsköparen.

Att ”veta sitt värde” som koncept är förunnat dem som inte är utbytbara, eller i alla fall inte så enkelt utbytbara. För en person som steker hamburgare på McDonalds spelar det ingen roll om ”värdet” på arbetet är tiofallt högre än den lön hen tilldelas, för hen är för enkelt utbytbar för att detta ”värde” ska kunna realiseras. För att du ska kunna ”veta ditt värde” krävs det inte bara att du tillför mervärde till företaget utan även att detta värde är relativt unikt för dig.

För personer som inte jobbar inom branscher där det är just deras personliga egenskaper som skapar detta mervärde så fungerar ”veta sitt värde”-modellen ganska dåligt. Du kan mycket väl tillföra skitmycket värde för arbetsköparen men det spelar ganska liten roll om det finns en massa andra personer som skulle kunna tillföra samma värde fast till en lägre lön.

Därför är uppmaningen” veta sitt värde” jävligt meningslös för en massa personer, eftersom den i sin grund är individualistisk. Det som behövs för högre löner är inte att enskilda individer ”vet sitt värde” utan att arbetarna i stort vet sitt värde som kollektiv. Det är först då en kan sätta någon verklig press på arbetsköparen att verkligen betala ut en lön som motsvarar det värde en tillför.

Yrke efter lön.

En lustig debattartikel i Göteborgsprosten sätter fingret på det jag menar när jag talar om meningslösheten i att tala om klassresor. Snubben tycker att det är bra med inkomstskillnader, alltså klassklyftor. Detta är hans motivation:

Höga marginalskatter och sammanpressad lönestruktur gör det i princip omöjligt att med arbete, studier, flit och ansträngning påverka sin förmögenhetssituation. Så länge debatten om ”klyftor” förs på det ytliga sätt som nu sker – så länge kommer politiker fortsätta att bekämpa de små inkomstskillnader vi faktiskt har.

För det första är det helt enkelt inte sant att studier och flit inte lönar sig. Om man kämpar på och väljer ”rätt” utbildning efter inkomstsnitt så kommer man troligen att få en ganska mycket högre inkomst än den som inte pluggat efter gymnasiet. Inte bara kommer man att tjäna mer i reda pengar, personer som utbildar sig efter gymnasiet lever i genomsnitt längre och mår bättre än personer som saknar eftergymnasial utbildning. En annan grej som eventuellt kan påverka vad man väljer att utbilda sig till är ju vad man är intresserad att ägna resten av sitt liv åt. Allt detta är ”belöningar” som generellt kommer med högre studier.

Den som är ute efter att bli fett tät har alla möjligheter att bli det. Man kan välja utbildning utefter vad man kommer att tjäna mest pengar på och då kommer man troligen också göra det (förutsatt att man lyckas kämpa sig igenom det såklart, men detta handlar ju om att slit ska löna sig så det är ju passande). Men sen så är väl grejen den att många människor inte är intresserade av att bli fett täta. De prioriterar istället andra saker, som att jobba med något de gillar, att inte jobba särskilt mycket eller att jobba med något som de tycker gör gott för samhället.

Personligen har jag ingen lust att välja yrke utefter att jag ska bli så välavlönad som möjligt, jag behöver inte ha skitmycket pengar. Jag väljer utbildning utefter vad jag tycker är roligt, vad jag är duktig på och var jag tror att jag kan tillföra något till samhället. Sedan vill jag också kunna leva på min lön och leva i en relativ trygghet. Att jag känner passion för mitt yrkesval gör inte att jag i mindre utsträckning förtjänar att ha en dräglig levnadsstandard. Lika lite borde en person som av olika anledningar (fria val eller inte spelar ingen roll) jobbar med något tråkigt lågstatusjobb som hen helst hade velat slippa ha en odräglig lön eller levnadsstandard.

Att en person som satsat sitt liv på att tjäna så mycket pengar som möjligt och därmed valt utbildning efter lönesnitt och så vidare faktiskt tjänar mer pengar än andra har jag i sig inget emot. Så är det redan nu och så kommer det troligen fortsätta vara. Däremot gör inte det att personer som väljer eller får karriär på andra grunder inte också förtjänar en dräglig levnadsstandard. För mig är det inte viktigt att ha råd med en schysst businessuit från Tiger en gång i halvåret, men det är viktigt att slippa vända på slantarna för att få ekonomin att gå runt.

Klassdebatten handlar faktiskt inte om att alla medelst studier, flit och medvetna val ska ha råd att bo på solsidan och äta oxfilé till middag varje kväll. Det handlar om att även de som inte sätter plånboken högst på dagsordningen när det kommer till yrkesval och så vidare ska kunna leva i en tillvaro fri från ständig stress kring den personliga ekonomin. För grejen är den att om den här utvecklingen med att man måste välja yrke strategiskt bara för att få en levnadslön fortsätter så kommer vi att stå där utan sjuksköterskor, förskollärare och fritidspedagoger. De blev ju helt enkelt tvungna att välja andra yrken.

Självuppoffrandets paradox.

Blixa har skrivit ett inlägg om hyckleriet i att som sjuksköterska förkasta idén om kallet som argument för låga löner samtidigt som man ständigt framhåller det som en positiv egenskap hos sig själv; att man inte valt yrke efter lön utan för att man brinner för det. Att man å ena sidan upprätthåller bilden av den självuppoffrande sjuksköterskan för att slå sig själv för bröstet, å andra sidan tar avstånd från det som argumentationsmodell från politiskt håll. Kanske till och med använder godheten i självuppoffrandet som ett argument för bättre villkor.

Vi förkastar kallet men fortsätter bära våra blödande hjärtan som ett smycke kring halsen för vi vet att det gör oss helt okritiserbara. Jag är trött på den här dubbelheten. Det är inget annat än hyckleri och så länge vi väljer att rida på kallet när det passar oss kommer vi aldig kunna göra något åt vår situation.

Det finns en stor njutning i att känna sig god, det gör det verkligen. Till viss grad tycker jag att det är helt rätt och riktigt, det är väl klart att man ska känna sig nöjd med sig själv om man bidrar till andra människors lycka, något annat vore ju märkligt. Problemet uppstår när denna tillfredsställelse över att vara självuppoffrande agerar skäl till att genomföra ännu fler sanktioner emot en grupp människor. När man säger: ”dessa personer får ju ändå uppskattning och tillfredsställelse genom att vara självuppoffrande så varför inte låta dem vara lite mer självuppoffrande”.

Det måste finnas en rimlig balans emellan att å ena sidan inte frånta insikten om att det faktiskt är jävligt stort gjort av en människa att välja ett yrke med låg lön och status i förhållande till relevans och att inte göra självuppoffrandet till ett egenvärde, för gör man det blir det helt enkelt svårt att kräva förbättring utan att skjuta sig själv i foten. Om man anspelar för mycket på martyrrollen när det kommer till att belysa sin egen förträfflighet så har man målat in sig i ett hörn. För om man sedan får det bättre har ju martyrskapet försvunnit, och således också ett av de starkaste argumenten. Detta är en svår paradox. För visst är det så att det kittlar lite att veta att folk beundrar en för det, även om de inte är villiga att ge betalt? Visst är det så att martyrstämpeln är en slags alternativ betalning?

Diskussionen om sjuksköterskornas villkor måste komma ifrån att handla om människorna och börja handla om det arbete de utför. Hur arbetet borde värderas, inte hur deras personer och deras bevekelsegrunden för att utföra arbetet ska värderas. För ärligt talat spelar det ingen roll varför man väljer en viss karriär, en person som utför ett viktigt arbete borde få lön därefter. Oavsett om man tycker att jobbet är kul eller inte.

Det finns en gräns för hur mycket man kan offra för att pussla ihop en välfärd i nedmontering, även om man valt sitt yrke av människokärlek.

En gång diskuterade jag detta att vårdpersonal har så ruskigt lite betalt i förhållande till andra personer med motsvarande utbildning med en person som förklarade det hela med att sjuksköterskor framförallt drivs av ett kall och inte av utsikterna om att få en bra lön. Detta argumenterade personen för genom att säga att om det inte varit så hade de ju inte valt ett yrke de visste var lågbetalt. Åh vad jag älskar cirkelargumentation! Det ligger ju säkert något i detta, jag tror att de flesta som väljer att jobba med lågstatusyrken inom vården är ganska medvetna om vad de väljer och därmed väljer efter en vilja att ta hand om personer snarare än en vilja till en bra lön.

Jag tycker mig ofta se denna inställning att det är okej att pressa ner löner och försämra arbetsvillkor för personer som anses drivas av passion och övertygelse snarare än pengar. Däremot undrar jag om inte de allra flesta faktiskt väljer yrke utefter intresse, även om ekonomiska faktorer såklart tas med i beräkningen. Man kan ju även tänka sig att om de ekonomiska faktorerna jämnades ut så skulle folk välja yrke efter intresse i mycket högre grad och vi skulle således få mer kompetenta och engagerade personer inom alla yrken. Men framförallt kan man ju faktiskt se att det faktiskt råder brist på sjuksköterskor, utbildningen blir mindre och mindre populär helt enkelt för att folk inte har lust att jobba under hur pissiga förhållanden som helst bara för att man råkar ha en passion för att ta hand om människor.

Vårdpersonal är en av de yrkesgrupper som är absolut viktigast i samhället. Om de gick ut i strejk skulle allt braka samman, för alla samhällsklasser. Men att de är så otroligt viktiga har ironiskt nog kommit att bli deras största förhandlingsnackdel, för om de så mycket som knystar om strejk så bli folk som galna, skuld- och skambelägger och pratar om ansvar. Deras personliga ansvar att få välfärden att gå ihop när den monteras ner. Politikernas ansvar och skattebetalarnas ansvar pratas det inte om. Och de böjer sig allt för ofta, för det är klart att man inte gärna lämnar sjuka stick i stäv när resten av samhället redan har gjort det. Någon måste ju finnas kvar för att ta hand om dem. Som Torun skriver.

Ibland säger man det till oss. Att vi borde sätta ner foten. Säga ifrån. Sluta slita. Räta på våra ryggar och gå därifrån. Ibland säger vi till och med till oss själva.

Sen möter jag mina patienters blickar. Ser deras dödsångest. Smärta. Hopp. Förtvivlan.
Då går man ingenstans. Då stannar man. Då håller man handen. Då pratar man om döden, och om vad som ska hända med barnen, och om begravningar, och om hur cellgifter förstör den kropp man en gång trivdes i. Då kastar man om planeringen. Glömmer man bort att man är kissnödig.

Vi kan inte bygga vår välfärd på att Starka kvinnor™ offrar sig för att det ska gå ihop. Det är ett bygga av skuld och skam, av orimliga förväntningar och av självuppoffring.  Och det är ju så typiskt att det även är dessa kvinnor som får stå med skulden över sin egen situation, för om de hade höjt sina röster och ställt lite krav hade de ju haft högre löner, om de hade gått ut i strejk och protesterat. Ett sådant skolboksexempel av dubbelt skuldbeläggande. Man är sin egen lyckas smed, men nåde dig om du försöker omsätta de orden i praktiken genom att kräva din rätt!

Det går väldigt väldigt långt innan vårdpersonal genomför omfattade strejker helt enkelt eftersom det arbete dem utför är en av de viktigaste grundstenarna i vårt samhälle. Det vet de och det vet också de personer som är pigga på att skuldbelägga dem så fort det viskas om det. Man kan ju tycka att det borde vara en signal på att vi kanske borde värdera detta yrke lite högre innan det faktiskt går för långt, innan de faktiskt sätter ner foten och slutar gå till jobbet. För det finns en gräns för hur mycket man kan offra för att pussla ihop en välfärd i nedmontering, även om man valt sitt yrke av människokärlek.

Folkpartiets idioti vet inga gränser.

Det här med att minimilönen för unga ska sänkas förstår jag mig inte på. Det ska väl ändå vara facken som avtalar minimilönerna, och inte politikerna? Eller gäller detta bara statligt anställda? Annars förstår jag inte varför Björklund ska in och peta i fackliga avtal. Vad har han där att göra? Jag kan mycket väl tänka mig att han skulle motivera att strunta i att höja minimilönerna med att det ska avgöras mellan facket och arbetsköparna.

Jag blir jävligt äcklad av personer som anser att en lön lägre än den lägsta avtalade för till exempel ett restaurangjobb är rimligt. Har otroligt svårt att se hur man kan tycka det, speciellt om man samtidigt för en retorik om att det ska löna sig att arbeta.

Dessutom finns det inga belägg för att det skulle hjälpa arbetslösheten att sänka lönerna, det gör det snarare sämre för dem som redan har jobb och ger mer pengar i företagens fickor. Då känns det rimligare att typ ta bort några av de tusentals regler som omgärdar svenska företagare så att det blev lättare att starta företag.

Förhoppningsvis får denna politik inget genomslag. Jag hoppas verkligen att folk inser hur extremt låga löner vi kommer ner i om minimilönerna sänks och att det inte är rimligt att människor ska sälja sin tid för de summorna. Att det skulle behövas att helt års provanställning för att till exempel avgöra någons lämplighet för att jobba i kassan på Konsum faller ju också på sin egen orimlighet.

Men folk har varit dumma i huvudet innan och kan väll tyvärr komma att vara det igen. Orkar inte riktigt reflektera över alla denna idioti nu måste jag medge.

Staten och kapitalet.

Vad ska man kalla detta om inte för bidragslinje kan jag undra. Människor som inte tjänar tillräckligt mycket pengar för att betala sin hyra får ett extra stor bostadsbidrag detta gäller alltså ”unga” och småbarnsfamiljer. Företag kan hålla sig med låga löner eftersom man ändå kan få bidrag till resten.

Jag har inget emot bidrag sådär, men en person som pluggar heltid eller jobbar ska kunna ha råd att leva på sin inkomst (alltså lön eller studiemedel). Man ska inte behöva gå och tigga pengar av staten varje månad om man har en inkomst, det är faktiskt inhumant.

Så därför har jag lite andra förslag till regeringen. Ni skulle till exempel kunna satsa på att bygga lite nya bostäder så att det inte var så förbannat dyrt att hyra en, om man ens får tag på en. Detta skulle ni kunna göra genom att dels satsa själva på att bygga billiga lägenheter och förtäta förorterna istället för dyra finlägenheter borta vid slussen. Ni skulle också kunna riva upp lite av alla de krångliga regler som omgärdar byggandet av lägenheter för närvarande. Sedan skulle ni kunna höja studiemedlet, som visserligen också är ett bidrag, men herregud vad bra att bara behöva hålla reda på ett. Dessutom är studiemedlet inte riktigt ett bidrag, inte som bostadsbidraget är det.

Sedan skulle ni gärna kunna återinföra anställningstryggheten som ni så effektiv nedmonterat, men det är bara en liten detalj sådär när ni ändå är igång.

Vad tjänar era städerskor egentligen?

Vad jag inte begriper med den så kallade pigdebatten är varför det skulle vara en feministisk fråga över huvud taget. Det feministiska perspektivet är väl helt ointressant och om man nu ska se det så så är det väl bara bra att kvinnor kan tjäna pengar på något de alltid antagits göra gratis.

Sen finns det såklart en feministisk aspekt i lönesättningen eftersom städerska är ett kvinnodominerat yrke, men om man jämför städerska med t.ex. rörmokare eller byggarbetare i kvalifikationsgrad så är städerskan faktiskt (för det mesta) mindre kvalificerad. Det är ett simplare yrke.

Men det intressanta här är väl inte just kvinnoaspekten. Hade det varit mer okej om det var en man som skrubbade dina golv? Jag har himla svårt att se varför. Detta är ingen kvinnofråga, det är en människofråga och en klassfråga.

Alla som jag läst medger att de har en städerska passar också på att meddela att hen inte alls är dåligt betald. Nehe. Jag skulle verkligen vilja veta om de har kontrollerat vad deras städerskor har i slutlön, efter att alla avgifter och utgifter är betalda. Jag frågade här vad städerskan fakturerade, men fick dessvärre inget svar. Bara detta från Björn:

Vad tycker du är skäligt betalt för att dammsuga och byta lakan hemma hos någon? Jag antar att det du är ute efter är att säga att vi betalar för lite för deras tjänster? Att de inte har en lön som en bankdirektör (som förtjänar mångfaldigt mer också) – är det skäl nog att låta de vara arbetslösa och ta bidrag istället?

Jag menar såklart inte att en städerska ska ha samma lön som en bankdirektör, det vore orimligt. Men jag tycker att man åtminstone ska kunna ta ut en timlön på strax över hundra kronor innan skatt. Många människor förstår inte att det är skillnad på vad man fakturerar och vad man faktiskt tjänar. Städerskan fakturerar 200 och då tycker man att det är skäligt betalt, men glömmer att hon har en resväg dit, ska betala tjänstebil och hela köret också. Ni fattar.

När man börjar snacka löner så börjar folk snacka tillgång och efterfrågan. Men tillgång och efterfrågan är inte allt som räknas här i världen, man måste också kunna säga att en människa ska kunna få en skälig lön för sitt arbete. En skälig lön är alltså en lön som man kan leva på om man jobbar heltid, utan att behöver vända på varje krona. Kanske ska man även kunna försörja ett barn eller två. Att efterfrågan är låg (vilket den förvisso inte verkar vara när det gäller städtjänster) är inte i sig ett argument för att lönerna ska vara låga.

Sen måste man också tänka på att städerska är ett mycket slitigt yrke. Det sliter på kroppen som bara fan, på grund av alla konstiga ställningar. Man inandas rengöringsmedel och damm hela dagarna vilket troligen ger en viss effekt på lungorna. Därför måste man ta in även det i beräkningen. Det handlar nämligen inte bara om hur kvalificerad en människa är eller hur många som skulle kunna tänkas utföra samma jobb, utan om vilken uppoffring det är.

Jag är väl inte sådär skitförtjust i iden om ett samhälle där alla hushållssysslor läggs ut på entreprenad, från städning till barnhämtning. Det säger väl kanske något om vår livsstil när vi inte kan sköta dagliga sysslor i våra egna hem och familjer. Men jag tycker inte att man har en dålig människosyn för att man anlitar en städerska. Inte dålig kvinnosyn heller. Däremot tycker jag att man inte ska stanna vid prat utan faktiskt anställa en städerska som får ut en rimlig lön.

Ingen annan är arbetsköparen tjänar på lönetabut.

Jag läste ett inlägg om tabut som finns kring att diskutera löner. Det är ju egentligen inget konstigt med att man kan skämmas över att tala om hur mycket ens tid, och därmed i förlängningen på sätt och vis en själv, är värd.

Men egentligen så finns det ju bara en part som tjänar på det här tabut och det är arbetsköparna. Oviljan att diskutera löner gör att det blir väldigt svårt att skapa en bild av hur man själv ligger till, både i sin bransch och i samhället i stort. Det skapar effektivt hinder för att kunna ställa krav baserade på något annat är hur mycket man ”känner” att man borde få, vilket såklart leder till att människor med en mindre grandios självbild missgynnas.

Varför lägger vi så stor vikt vid hur en annan människa värderar vår tid? Det är klart att det betyder mycket eftersom pengarna ger en mat på bordet, högre levnadsstandard och så vidare, men själva värderandet som sådant borde inte ge upphov till så mycket känslor. Arbetsköparen har ju såklart alltid intresse i att hålla lönen så låg som möjligt så det är ju absolut inget märkligt med att den som kräver mindre pengar också har en lägre lön, lönen kan säkert oftare vara ett resultat av hur duktig man är på att förhandla mer än hur mycket man anses vara värd egentligen.

Iden om att lönen står i direkt proportion till hur högt ens tid verkligen värderas är en inställning som borde omvärderas. Dels för att den trycker ner människor som tjänar mindre och dels för att det ger en delvis missvisande bild av orsakerna bakom att olika personer tjänar olika för samma jobb.

Människor borde tala mer om hur mycket pengar de tjänar för med den vetskapen i backfickan vid löneförhandlingar så skulle man kunna ställa rimliga och verklighetsanknutna krav på sin arbetsköpare, och i nästa steg kanske på samhället i stort.

Kommer sänkta ingångslöner leda till bättre löneutveckling?

Jag förstår helt och fullt resonemanget att det kan vara vettigt att sänka ingångslönerna till förmån för en större löneutveckling med tiden. Det är rimligt att anta att en person som är äldre, som troligare har barn och dessutom längre erfarenhet ska ha en ganska mycket högre lön.

Det som oroar mig är att frysta ingångslöner i okvalificerade arbeten endast kommer att leda till att företagen får mer pengar att stoppa i fickan. Detta för att livslängden på en anställd på ett sådant företag är så pass kort att det inte riktigt spelar någon roll hur löneutvecklingen ser ut.

Jag är även orolig för att den utlovade ökade löneutvecklingen helt enkelt inte kommer att ske för att budgetanslag i vården och andra berörda branscher helt enkelt kommer att minska. Om man ska fastslå minskad minimilön så tycker jag även att man ska fastslå en garanterad löneutveckling beroende på erfarenhet.

Fast det bästa vore ju ändå om vårdarbetan och liknande värderades högre redan från början så att lönerna generellt låg högre. Idag har vi nämligen ett problem med att ingen är intresserad av att utbilda sig till sjuksköterska, eftersom det är underbetalt och undervärderat.