Jag uppskattar det faktum att Andersson på Dn:s ledarredaktion känner sig tvungen att skriva ett försvar av kapitalismen eftersom kritik av densamma är något som växt sig starkare på sista tiden. Hen skriver själv om Granérs bok All I want for Christmas is planekonomi!!! och Björks Lyckliga i alla sina dagar att ”entusiasmen i mottagandet visar att många längtar efter ett helt annat ekonomiskt system och därmed ett helt annat samhälle”. Och det är ju inte så konstigt att människor längtar bort från ett ekonomiskt som ständigt sätter profit framför såväl människor och miljö, som ständigt måste expandera, som skapar klyftor och som ständigt tar ifrån oss saker som är värdefulla och ersätter med skit.
Andersson verkar tro att i en planekonomi får ”inget onödigt” existera utan det enda som ska produceras är det som ska täcka basbehoven. Detta är helt och hållet en fråga om vad en tycker att ”basbehoven” är. När vissa tala rom basbehov menar de mat och tak över huvudet, lite kläder, kanske sjukvård och skola. I min definition av basbehov ryms långt mycket mer: mat som inte bara går att leva på utan som dessutom är god, teater, musik, böcker, vitvaror, instrument, datorer, mobiltelefoner och så vidare och så vidare. Vad som däremot inte ryms är: mobiltelefoner och datorer som går sönder efter onödigt kort tid, människor som ägnar sig åt att skriva texter bara för att kunna lägga in en länk till ett företag så att de ska hamna högst på Google, skor som slits sönder på en säsong, underhållning som är producerad för att kunna produktplaceras i och så vidare, grönsaker och frukter som saknar smak eftersom de är gjorda för att växa snabbt, hushållsnära tjänster som finns för att människor arbetar för mycket för att ta hand om sina hem. Kanske behöver vi inte heller tusentals olika versioner av varje pryl att välja på. I många fall räcker det nog med att en på vetenskaplig väg kommer fram till vilka alternativ som behövs och utformar så bra versioner som möjligt. Jag menar, vem fan testar alla olika tandkrämer innan de bestämmer vilken de ska använda? Om om en gör det, hur är det möjligt för en vanlig person att avgöra vilken som faktiskt är bäst för tänderna, inte bara vilken som smakar godast?
Stoppa valfriheten!
Vidare tycker jag att det är rimligt att till en början prioritera bort vissa produkter som belastar miljön väldigt mycket, med intentionen att försöka hitta hållbara lösningar över för dessa produkter om det är något människor efterfrågar. Jag tror de flesta kan komma på en mängd olika produkter som är onödiga, eller åtminstone inte värt det pris vi som samhälle betalar för dem i form av miljöförstöring, arbetstimmar och så vidare. Kanske blir någon ledsen av att dessa produkter tas bort, men det får väl liksom mätas mot olyckan i att vi förstör vår planer och människor förstör sina kroppar för att dessa produkter ska kunna finnas. Nej, det kommer inte finnas lika mycket prylar som i en marknadsekonomi, men det är inte ett problem om en inte tycker att meningen med livet är att definiera sin person med olika prylar.
Men det verkligt intressanta i Anderssons text kommer när hen börjar dilla om frihet. Kapitalism handlar nämligen inte först och främst om att förse människor med bra prylar utan är istället en fråga om frihet. Och inte bara en fråga om friheten att konsumera vad en vill, utan kapitalismen är ett direkt resultat av frihet i det övriga livet.
I ett samhälle där utgångspunkten är människans fri- och rättigheter sker inte saker därför att de är önskvärda utan därför att de är tillåtna. De interaktioner som kallas kapitalism hör dit.
Detta är en väldigt vanlig föreställning: kapitalismen är inte resultatet av någon medveten styrning utan tvärtom resultatet av ren frihet. Det låter ju såklart fint, problemet är att det inte är sant. Kapitalismens införande har knappast varit fritt från tvång, lurendrejeri och våld.
Ta en så enkel sak som äganderätten. Hur kan människor hävda att de äger mark och naturresurser, speciellt i så hög utsträckning att de inte bara äger det de själva brukar utan kan äga en bit mark även om de själv aldrig satt sin fot där och andra människor jobbar där? Hur kan en sedan säga sig äga något en köpt för de pengar en tjänar på att en ”ägt” något, som andra människor arbetat för att utvinna mervärde ur? Det är knappast något som är ”naturligt”, ändå utgör det själva grunden för all form av kapitalism: att människor äger saker. Hur har detta ägande uppstått? Knappast genom fredliga förhandlingar där människor är jämnstarka.
Ett annat exempel är tillgången till arbetskraft, som hänger tätt ihop med frågan om ägande. I industrialismens början var det svårt att hitta disciplinerade arbetare. Människor levde på sin egen mark, andra levde av så kallade allmänningar, det vill säga mark en fritt kunde bruka, andra ägnade sig åt lösdriveri. Detta förändrades genom olika reformer, bland annat genom privatiserandet av allmänningar och kriminaliserandet av lösdriveri. Människor som saknade arbete eller egendom sattes i tvångsarbete. Detta låter i mina öron allt annat är frivilligt.
Även idag finns det gott om tvång och våld som tjänar kapitalismen. Till exempel försvarandet av äganderätten såsom den ser ut idag är ju endast möjligt med en ganska rejäl polismakt, en polismakt som dessutom finansieras av arbetare. Det finns även i praktiken tvångsarbete för den som är arbetslös i form av olika aktivitetsåtgärder i arbetsförmedlingens regi. Människor förbjuds från att leva sina liv på olika sätt som skulle var billiga, bland annat kan en inte bosätta sig i skogen eller i en husvagn. Mycket företagande kräver dessutom statlig hjälp för att fungera, ibland genom direkta bidrag, men desto oftare genom att staten ombesörjer nödvändig infrastruktur och tar hand om producerandet av och reproducerandet av arbetskraften, det vi kallar välfärd. Detta kan en såklart tycka är bra om en gillar kapitalism, men poängen är att kapitalismen inte är resultatet av någon slags total frihet utan precis lika mycket som något annat samhällssystem är resultatet av politiska beslut, och dessutom ganska rejäla doser tvång och våld.
Den kapitalistiska skapelsemyten, den som börjar med ”i begynnelsen var byteshandeln” och sedan fortsätter med hur olika driftiga människor tjänade sina egna pengar på sitt arbete, startade företag där de kunde anställa mindre driftiga som jobbade helt frivilligt och så vidare är helt enkelt bullshit. Det var inte så det startade, det är inte heller så det ser ut idag.
Anteckningar från lektionen på nationalekonomin då vi gick igenom den kapitalistiska skapelsemyten.
Åh, jag hade hoppats på att du skulle skriva ett svar till den artikeln 😀
Det finns en jättebra bok vid namn Planhushållning och Direktdemokrati som presenterar en tänkvärd modell över hur ett alternativ till kapitalismen skulle kunna se ut. Alltså i minsta detalj.
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=918929114X
Bra skrivet. Jag går i tvåan på gymnasiet och förra veckan hade vi besök av en nationalekonom som skulle hålla en föreläsning om just det du kallar Den kapitalistiska skapelsemyten. Bara det att han inte verkade tycka att det var en myt… Det han sade var ren propaganda om hur bra kapitalismen är och hur smärtfritt och fint den växt fram och tagit vårt land från misär till jättebra. Visst förstår jag att man kanske inte går särskilt djupt när man föreläser för ett gäng ointresserade 17-åringar, men att helt skippa allt som någonsin varit negativt med det kapitalistiska systemet känns väldigt oärligt.
Kul att du angriper ”försvarandet av äganderätten”, vad betyder det i praktiken? Inget annat än att du vill äga det som idag tillhör andra. Så är det alltid med socialister, de vill ha mer men bidra mindre. Mer makt men mindre ansvar, högre inkomster men mindre arbete. Alla ska få vara med och ”bestämma” i demokratisk anda men ingen ska behöva ta ansvar, alla ska få som de vill hela tiden. Det är en otroligt ytlig och naiv analys. Marknadsekonomi betyder avtalsfrihet, idag är marknaden reglerad och kontrollerad och det är blandekonomi som råder, inte kapitalism. Du vill naturligtvis inte ta ansvar för vad socialismen har ställt till med eftersom det inte var någon ”äkta” socialism, så varför skylla dagens problem på en fri marknad när det inte finns någon sådan?
Vilken tramsig kommentar.
Vilket talande svar. Tack.
@ Francisco. Sluta haverera. Du fattar väl hur orimligt det skulle vara med en marknad utan regleringar. De stora och kapitalstarka bolagen skulle uppnå monopol på ett flertal marknader om man släppte konkurrenslagstiftningen (som ju är en reglering). Lönerna skulle sjunka långt under miniminivå och utan köpkraft skulle hela systemet krascha av sig självt. Det är staternas konstgjorda andningen som håller det levande liket, kapitalissmen, vid liv. Jag skulle vilja dra ur pluggen och övergå till ett kvalitativt annorlunda samhälle. Där produktionen baseras på människors behov och inte på kapitalets profitbegär.
Sten-Ivar, det är bara att sätta igång! Vem hindrar dig från att redan idag producera det människor behöver utan en tanke på profit och egenintresse? Absolut ingen. Jag ska också redan nu föregå den invändning jag vet att du kommer ha: du kommer säga att det idag inte är ”lönsamt” att producera efter behov och att du därmed kommer konkurreras ut på en fri marknad. Det enda det egentligen betyder är att du vill kosta mer än du tjänar (för om du går +-0 kan du aldrig konkurreras ut), och då är min följdfråga: hur ska det socialistiska samhället göra så att konsumtionen i all evighet kan överstiga produktionen? Alltså: hur kan socialismen göra så att kostnader och intäkter inte längre behöver gå ihop? Det är ju de facto så enkelt att så länge du inte går back kommer du överleva på en fri marknad, och vem skulle inte efterfråga varor från ett företag som tänker på människors behov framför profiten? Vem skulle inte vilja jobba på ett företag som sätter de anställda i centrum och ger dem högre löner än hos profithungriga kapitalister?
Så vad hindrar dig, egentligen? Förklara hur den fria marknaden sätter käppar i hjulen när du vill starta ett generöst företag, och hur dessa käppar skulle försvinna bara för att systemet döps om till socialism.
Ja, ett grundläggande problem är ju att våra gemensamma naturresurser och vår gemensamma mark har kidnappats av kapitalister. Det hindrar mig från att själv producera det jag och resten av arbetarklassen behöver. De kapitalister som tillskansat sig detta utnyttjar sedan arbetarklassen genom lönearbetessystemet för att skörda frukterna av våra resurser och vårt arbete utan att ge oss en särskilt rättvis del av kakan.
Vad innebär det att försvara äganderätten? Jo, att försvara det ägande den ägande klassen tillskansat sig med våld? Moralismens uddar kan lika gärna vändas mot dig. Din avtalsfrihet är en avtalsfrihet för den ägande klassen. Jag har aldrig gått med på avtalet som etablerar pengasystemet eller som givit den värld av naturresurser som är allas våra till ett fåtal rovkapitalister. Jag ger inget för din påstådda avtalsfrihet.
”I ett samhälle där utgångspunkten är människans fri- och rättigheter sker inte saker därför att de är önskvärda utan därför att de är tillåtna. ”
Man kan ju också tillägga att en hel del saker som är önskvärda inte produceras i kapitalistiskt system, typ mediciner som räddar liv men som råkar rädda liv på fattiga människor så de är inte jättelönsamma…
Det är också en relevant aspekt. Tack!
Vem hindrar dig från att producera dessa mediciner? Det är en myt att allting måste vara ”jättelönsamt”, däremot är två saker sanna:
1. Folk gör sällan något uteslutande för andras vinning. Få människor vill investera miljoner eller till och med miljarder om de inte får något tillbaka. Varför skulle det förändras i ett socialistiskt samhälle?
2. Aldrig någonsin kan ett samhälle konsumera mer än det producerar, alltså ”gå med förlust” på ekonomspråk. Argumentet att något inte är ”lönsamt” och därför inte överlever på en fri marknad är falskt, INGET företag kommer nånsin kunna konsumerar mer resurser än det producerar, såvida inte pengarna tas nån annanstans ifrån. Så vem ska stå för detta konstanta underskott i socialismen?
1. Vi har ett system som tvingar från egoism. Det tvingar fram egoism hos individer genom att hota med svält, och som tvingar fram egoism hos företag och stater genom ett behov av konkurrens. Det är så kapitalismen fungerar.
2. Jo, ett samhälle kan konsumera mer än det producerar om det har buffertar från överskottsår. Det är enkel ekonomi, och kräver inte mer än planering på en rent barnslig nivå.
En fråga – vem är det tänkt ska tillverka alla varor som ”behövs” i ett kommunistiskt samhälle? Någon arbetarklass eller några kapitalister får väl inte förekomma, därtill ska ju lönearbetet vara avskaffat?
Att det inte finns någon arbetarklass betyder inte att ingen producerar saker. Definitionen av arbetarlass är att de är tvungna att sälja sitt arbete. Människor har producerat grejer långt innan kapitalismen kom, att tro attd et skulle vara någon slags förutsättning för produktion är extrem historielöst.
Vem ska producera dem då, hur ska det gå till? Varför ska jag jobba om jag ändå får vad jag behöver? Det är väl trots allt ”behov” som ska räknas, annars måste jag ju de facto arbeta för att överleva dvs sälja mitt arbete?
Citatet lyder, återigen ”Var och en efter förmåga, var och en efter behov”. Vidare är det tramsigt att fokusera ensidigt på ett citat, och etter värre om en felciterar. Exakta former för systemet kan jag inte redogöra för, liksom du säkert inte kan redogöra för exakt hur allting fungerar i ett kapitalistiskt system.
Nej det kan jag inte, och jag har heller inget sådant kontrollbehov. Jag förespråkar en mycket enkel moralisk princip, nämligen individens rätt att bestämma över sitt eget liv. Avtalsfriheten leder till kapitalismen – inte socialismen – helt enkelt för att socialismen innebär AVSAKNAD av avtalsfrihet. Det är inte jag som bestämmer över mitt liv, det är ”demokratin”. Det är oärligt att som socialist utge sig för att ha en lösning på alla problem (miljöförstöring, orättvisor, otrygghet, arbetslöshet osv) men inte vilja förklara hur den lösningen faktiskt ska se ut.
Det är frågan socialisterna inte kan svara på. De önskar sig ett samhälle där de får bestämma att de ska tilldelas saker ”efter behov” och utan motinsats, men har ingen aning om vem som ska tillhandahålla dem. Det är liksom oviktigt, en onödig sak att diskutera.
Det är absolut en svår fråga. Jag tvivlar dock inte på att det är möjligt att utforma ett system där människor uträttar arbete på andra premisser än de idag rådande. Det är väl en fråga för samhällsvetenskapen, sociologin etc att ta tag i. Att tro att det inte skulle finnas några krav på motprestation är ganska korkat, det heter ju ”var och en efter förmåga, var och en efter behov”. I mina ögon kan en absolut kräva av arbetsföra individer att de ska bidra till samhället, så länge målet är att ta sig till en bättre punkt, och det kan såklart också vara ett krav för att få ta del av frukterna av arbetet.
Exakt, så vad är egentligen skillnaden mot dagens system? Jo, att du i ditt samhälle de facto är TVINGAD att arbeta, och det är ”demokratin” som bestämmer vad du ska jobba med, inte du själv. Det låter ju på er socialister som att man i ett ”demokratiskt” samhälle får göra det man själv tycker är roligt och ändå får alla behov tillgodosedda av någon sorts magisk välståndsgenerator, till skillnad från i kapitalismen där man är tvingad till slavmässigt arbete för att överleva. I praktiken är det osant, man måste alltid arbeta för att överleva. Frågan är igen vem som bestämmer vad man som individ ska jobba med: man själv (liberalism) eller ”demokratin” (socialism). Socialism är inte en attityd utan en politisk metod som ytterst bygger på individens skyldighet att underordna sig kollektivet. Liberalismens enda princip är avtalsfriheten, om du vill jobba åt en kapitalist får du göra det, vill du inte slipper du men då kan du inte räkna med att bli försörjd. Det kan du inte i socialismen heller, och där är det dessutom ”demokratin” som dikterar villkoren, du har inget val. Varför det skulle vara bättre är svårt att begripa.
Nå, att det finns en central styrning av ekonomin betyder såklart inte att en inte kan bestämma över ens eget arbete, människor kan fortfarande besluta om var de ska ta anställning etc själv. Givetvis i begränsad utsträckning, liksom i kapitalismen. Skillnaden är att var och en har större inflytande över vad en ska prioritera som samhälle.
Det är klart att de inte kan. Om ”demokratin” röstar för att det ska finnas x antal av en vara för att tillgodose ”behovet” av just den varan kan man så klart inte förlita sig på att tillräckligt många VILL jobba med att producera den. Man måste bestämma att si och så många SKA göra det, något annat alternativ finns inte. Det är ju faktiskt ”behoven” som styr produktionen, det folk ”behöver” ska produceras utan vinst- eller egenintresse. Hur skulle det kunna ske om folk samtidigt får bestämma över sina egna liv? Nej du, bestämmandet ligger bara på behovsnivån, jag har en imaginär makt över vad jag ”behöver” och vad som därmed ska serveras mig. I praktiken har jag bara en av många röster och riskerar i lika stor utsträckning som alla andra att förslavas för att tillgodose alla framröstade ”behov”.
Då stämmer det alltså inte att lönearbetet avskaffas eftersom det kommer att finnas ”tvång att bidra”. Skulle vara intressant att se hur man skulle gå tillväga för att fastställa såväl behov som förmåga hos folk i större skala.
Tror de med förmåga och initiativkraft skulle rösta med fötterna och flytta till ett icke kommunistiskt land, om det var tillåtet i så fall. Men man vet aldrig.
Varför skulle man göra något annat än att överdriva sina behov och underdriva sina förmågor? Varför skulle jag påstå att jag kan något när det betyder att jag får jobba hårdare, och varför skulle jag säga att jag inte behöver något när det betyder att jag får mindre? Snedvridna incitament skapar bara fattigdom, och den lär inte ens fördelas jämlikt.
Lönearbete under kapitalistiska former, det vill säga att någon berikar sig på andras arbete pga äger produktionsmedel.
Rörande bedömningar av förmåga/behov: Sådant görs redan idag, till exempel av försäkringskassan, så det blir nog inga svårigheter. Givetvis är det inte exakt, men det är det nog ingen som trott heller.
Men du erkänner alltså att det är ”demokratin” som avgör vilken förmåga jag har och var jag därmed ska placeras i syfte att producera ”efter behov och inte profit”? Det är nog inte så många socialister som har tänkt på den aspekten, den är ju inte lika kul som det där att få vara med och bestämma.
Precis som det avgörs idag alltså.
Nej, Försäkringskassan är inte arbetsmarknaden. Det är sant att ”demokratin” styr en hel del aspekter av samhällslivet, och knappast de som fungerar bäst. Dessutom undrar jag fortfarande varför det skulle vara ett värde för mig att jag i ännu större utsträckning underordnas kollektivets vilja och exempelvis tvingas arbeta med något jag inte själv har valt?
Jag tror inte du specificerade att det skulle vara arbetsmarknaden, bara ”demokratin”. Nå, klart är i alla fall att vi redan idag har samhälleliga system för att avgöra folks förmåga och behov. Du skulle inte vara med underordnad andra vilja än tidigare. Idag är du i praktiken underordnad kapitalismen, i en planekonomi skulle du i alla fall själv få vara med och bestämma. Du är inte heller fri att välja arbete idag eftersom du måste foga dig till var det finns arbete för att kunna överleva. Du kan kalla detta frihet, men det är en frihet som helt saknar reellt värde och som jag personligen är ganska ointresserad av. Om du vill orera kring vad som går in under den definition av frihet eller inte kan du väl göra det, men detta är inte rätt forum då detta inte är en liberal blogg.
Jag är inte ”fri” att välja arbete idag i meningen att bara för att jag VILL något så BLIR det så, och det kommer jag heller aldrig vara, men jag är fri att EFTERSTRÄVA vilket yrke jag vill. Det är du ”ganska ointresserad” av och tycker att jag istället ska få rätta mig efter vad majoriteten tycker att jag ska göra. Jag har ju åtminstone rätten att uttrycka min åsikt. Gott så, men stå då för att jag är en slav under kollektivet istället för att hävda att planekonomin ger mig någon sorts frihet och rättighet som jag idag saknar. Låtsas inte som att planekonomin ger mig rätten att välja vilket arbete jag ska ha när det de facto är ”demokratin” som bestämmer åt mig. Låtsas inte som om planekonomin ger mig ökat inflytande över min egen situation när den egentligen bara betyder att det i ännu större utsträckning än idag är majoriteten som dikterar mina villkor.
Jo, jag är helt övertygad om att det skulle göra det. Men där tror vi uppenbarligen olika och jag är inte intresserad av att fortsätta diskutera frågan med dig.
Det handlar inte om att ”tro” utan om att kunna motivera en åsikt utifrån vad det man tror på faktiskt innebär. Planekonomi är i praktiken bara majoritetens makt över individen, den betyder att jag på papperet har ”inflytande” genom att jag är en röst bland många, men jag måste fortfarande anpassa mig till vad flertalet vill, där har jag inget val och ingen frihet. Detta gäller så klart inte bara makten utan även ansvaret: jag har inte bara ett imaginärt inflytande över ekonomin, jag har också en skyldighet att anpassa mig efter vad majoriteten tycker att jag ska GÖRA i denna ekonomi. Jag förstår att du inte vill diskutera detta eftersom det inte gynnar din sak, men jag hoppas att de som läser dels ser hur genomskinlig din argumentation är och dels förstår att planekonomin framför allt innebär ofrihet då man ständigt är en slav under kollektivet.
Såja såja. Det är okej att tycka olika. Vi har ju trots allt yttrandefrihet.
Och igen, för de som läser vår diskussion: du ”tycker” att planekonomi leder till frihet för individen men kan inte förklara varför eftersom planekonomi de facto betyder att individen förslavas under kollektivet. Vad du anser om saken är totalt irrelevant och det hoppas jag att du nånstans långt inne förstår själv. I princip kan man man ju avfärda vilket argument som helst med att ”jag tycker inte så”, men det är givetvis ohållbart i längden.
Jag tror att det skulle leda till det eftersom det skulle ge människor i regel betydligt mycket mer inflytande än de har idag, i ett kapitalistiskt system. Vidare så skulle människor i en planekonomi såklart kunna välja att inte bidra och därmed inte få något tillbaka heller, precis som du kan göra i ett kapitalistiskt system. Detta är dock ingen relevant valfrihet.
…och då är det ju inte längre ”behoven” som styr, och argumentet att man i en kapitalistisk ekonomi måste ”sälja sin arbetskraft för att överleva” blir rätt överflödigt. Igen: den enda skillnaden är att individen i ännu större utsträckning än idag underordnas majoritetens vilja. Vad jag vill har ingen betydelse så länge majoriteten vill något annat, och det är inte bara så att jag får (på papperet) mer inflytande, jag blir också mindre fri när det gäller vad jag ska GÖRA i denna demokratiska ekonomi. Om jag idag kan välja att köpa antingen en röd eller en grön tröja så blir jag så klart inte mer fri eller får inflytande om jag får RÖSTA angående vilken tröja jag ska ha när det är majoritetens beslut som räknas.
Håller som sagt inte med, men tyck så du.
Vad är det du ”inte håller med” om? Att man i demokratin är underordnad majoritetens vilja? Det är man ju. Vad har jag för ”frihet” om jag hela tiden är styrd av vad majoriteten vill? På vilket sätt får jag bestämma över mitt liv när beslutanderätten ligger hos majoriteten? Det går inte ihop, jag hoppas att du förstår att det handlar om mer än en ”åsikt”.
Du verkar tro att demokratiskt styrd ekonomi skulle leda till detaljstyrning av alla människors liv, vilket såklart inte stämmer.
Nej då, inte av alla aspekter av livet men betydligt fler än du vill erkänna. Jag kommer givetvis inte få bestämma var jag ska jobba och vad jag ska jobba med eftersom det riskerar att omkullkasta majoritetens planer. Poängen med att styra ekonomin ”demokratiskt” är ju att majoritetens vilja drivs igenom, då funkar det inte med individens fria val. Jag är de facto bara en slav under kollektivet, min bestämmanderätt inskränks kraftigt, och det tycker du är ”ganska ointressant”. Fint.
Fast de allra flesta har inte frihet att bestämma vad de ska jobba med idag heller, inte i realitet vilket är va jag är intresserad av. I ett kommunistiskt samhälle skulle en ha större reella möjligheter att avgöra vad en ville göra med sitt liv. Jag tycker inte heller att någon ska tvingas att göra något den inte vill, snarare att det ska finnas ett krav på deltagande för att kunna ta del av allt bra i samhället. Du verkar tro att någon centralmakt ska sitta och bestämma vad exakt du ska syssla med, något jag absolut inte förespråkar. Givetvis ska en kunna välja utifrån intresse, fallenhet osv.
Vidare så kan du knappast motivera din åsikt utifrån hur kapitalismen faktiskt tar sig uttryck i praktiken.
OM vi nu ska diskutera ideologier i praktiken så är facit ganska tydligt: planekonomi har testats i länder som Sovjetunionen, Nordkorea, Kuba, stora delar av Afrika osv, resultatet har varit katastrofalt. ”Kapitalism” råder i så fall i större delen av västvärlden, Europa och USA och resultatet är med all önskvärd tydlighet bättre. Nu är det så klart så det handlar om en glidande skala där staten kontrollerar ekonomin fullständigt i Nordkorea medan denna kontroll är mindre omfattande (men ändå tydlig) i väst. Tydligt är sambandet mellan ekonomisk frihet (marknadsekonomi) och välstånd, det kan bara en blind människa förneka.
Nå, det är klart att vi måste hitta nya vägar än de som testats. Klart är dock att även kapitalismen är förenad med åtskilliga problem, och vi måste bygga nya system.
Helt klart, jag är verkligen inte nöjd med världen som den är men konstaterar också att den inte är så fri som jag skulle vilja. Alla stater har inflytande över sina ekonomier, och där staten kontrollerar mest är ekonomin som sämst (Nordkorea, Kuba, Venezuela, Zimbabwe osv). Motsatt: där den ekonomiska friheten är som störst är också välståndet som högst (Nordamerika, Sydostasien, norra Europa). Det är logiskt: fria människor skapar mer rikedom än ofria, och att tro att man kan få del av andras rikedomar genom att göra dem ofria (socialism) är en missuppfattning, det leder bara till att en mindre mängd rikedomar skapas och således att en mindre mängd kan fördelas (och alla blir fattigare). Därmed igen inte sagt att allt är frid fröjd i de friaste länderna, men det beror knappast på att människorna där är FÖR fria och bör göras ofriare.
Det där är ju omdömen som helt och håller bygger på att en ”bra ekonomi” bör vara överordnat en massa andra värden, något som jag såklart inte håller med om. Vidare så är väl knappast den ekonomiska friheten som största i t.ex. Sverige, tvärtom har vi relativt mycket styrning här. Resten av din kommentar är bara ideologisk blaj.
Sant, Sverige är inte världens friaste ekonomi men bland de friaste. Titta på följande länkar: http://doingbusiness.org/rankings, http://www.heritage.org/index/ranking, http://www.freetheworld.com/countrydata.php?country=C121 som rankar världens länder efter ekonomisk frihet. Ser du något samband? Att något är ”ideologiskt blaj” betyder rimligen att det är lätt att bemöta, men du försöker inte ens. Det är väldigt märkligt.
Det beror väl ganska mycket på vad en lägger i frihet etc också. Mitt huvudargument är dock att jag tycker ekonomi bör vara ett underprioriterat värde i ett samhälle, det finns en massa andra saker som är bra mycket viktigare (givetvis beroende på definition av ”ekonomi”, men som det generellt används idag i den politisk debatten, dvs tillväxt, gott företagsklimat, många arbetare timmar osv). Nej, att något är ideologiskt blaj betyder att vi har så olika utgångspunkter att vi inte kan förstå varandra, och dina försök till ”argument” faller platt eftersom det för mig framstår som verklighetsfrånvänt trams.
Hej! Undrar vad du tycker om kalkylproblemet som Ludwig von Mises och F.A Hayek postulerade på 20-talet ang. planekonomi, vad är dina tycke och tankar om det?
Jag har inte läst Mises själv formulera det, men jag antar att du menar det där om att endast marknaden kan ”känna av” all efterfrågan och därför kan endast marknaden tillgodse alla behov? För det första tror jag inte att marknaden kan göra detta, alla individuella behov finns knappast tillgodosedda i en marknadsekonomi, och än mer så räknas vissa behov som betydligt viktigare än andras, dvs de som kan betala för sig. Jag tänker mig att marknadskrafterna hade varit relativt effektiva på att tillgodose folks behov om vi också var relativt jämlika. Vidare så försöker ju företag hela tiden skapa behov hos konsumenter medelst reklam, vilket också förvränger det hela. När det kommer till livnödvändigheter, såsom bostäder, kollektivtrafik, vatten, el och mat i kristider så brukar ju det vara helt eller delvis under statlig kontroll, eftersom det är för viktiga saker för att lämna åt marknadskrafter, och det fungerar dessutom ganska illa att inte göra så, vilket en kan se i resultatet av diverse regleringar. Kanske får inte alla precis den bostad de vill, men det gäller även i en marknadsekonomi, dock går det absolut att beräkna ungefär vilka behov folk har: nära till kollektivtrafik, fungerande dusch, toalett etc, relativ ljudisolerat och så vidare. Detta menar jag att staten gör betydligt bättre än marknaden, eftersom marknaden bara fokuserar på de som har mycket pengar, vilket gör att andra får stå utan bostad. Jag är inte intresserad av ett sådant samhälle.
Den här texten är fantastisk Fanny! Jag läser den varje dag för att påminna mig själv om att det måste finnas ett alternativ till det här systemet. Det måste det.
Riktigt bra skrivet måste jag säga. Även om jag inte delar dina statliga övertygelse håller jag fullständigt med dig om kapitalismens våld till äganderätt.