Om sökmotoroptimering och onödigt arbete.

Ibland hävdar människor att det inte finns något onödigt arbete, något som såklart går stick i stäv med min personliga uppfattning. En kan såklart tänka sig tusentals produkter som världen verkligen skulle kunna klara sig utan, för att inte tala om all reklam som görs för dessa produkter. Jag menar, bara förekomsten av reklam som fenomen bevisar ju på något vis att det finns onödiga produkter: produkter som det inte finns någon naturlig marknad för utan där en sådan måste tvingas fram genom aggressiv marknadsföring som tvingas på oss.

Men för att ändå förklara vad jag menar så ska jag ta ett exempel på onödigt arbete, nämligen en viss form av sökmotoroptimering som förekommer i ganska stor utsträckning. Såhär fungerar det: sökmotorer som Google avgör olika sidors relevans efter hur länkade de är av andra sidor. Om du till exempel söker på ”feminism” och en sida har blivit länkad i samband med ordet feminism av många olika sidor så bedöms den som relevant och hamnar längre upp bland resultaten.

Detta är såklart av stort värde att manipulera för företag som säljer grejer på internet, eller som av andra skäl har ett intresse i att få många klick. För det mesta när en söker på saker så kollar en kanske de tre första träffar, om ens det. Sällan bläddrar en bak flera sidor i resultaten. Därför är det sjukt relevant för företag att hamna bland de här första träffarna, allra helst den översta. Till detta använder en sökmotoroptimering. Det finns en massa sätt att göra detta på, men de som jag tyckte fokusera på är sökmotoroptimering som bygger på att andra sidor ska omnämna ens produkter i rätt sammanhang.

Till exempel såhär: om någon har ett företag som säljer viagra så vill hen att hens hemsida ska hamna så högt som möjligt när folk söker på ordet ”viagra”. Därför vill personen att hens hemsida ska bli länkad i samband med ”viagra”. Det den personen då kan göra är att sätta upp en massa olika hemsidor som alla har texter som nämner ”viagra” och länkar till huvudhemsidan. Det måste vara flera olika hemsidor för att väga tungt. Grejen är att det inte går att göra detta automatiserat, en kan till exempel inte ha samma text och lägga ut på en massa olika sidor, för detta genomskådas direkt av till exempel Google. Texten måste vidare vara skriven av en människa eftersom det också känns igen om det bara är en massa trams, och sorteras bort. Därför finns det företag som enbart sysslar med att producera text med vissa nyckelord i, till exempel ”viagra”, lägga ut på olika hemsidor och länka till uppdragsgivarens hemsida, så att hen ska rankas högt på olika sökmotorer, så att hen ska kunna sälja sin jävla viagra. Texterna som skriva håller såklart inte någon hög kvalitet, de är bara precis så ”bra” att de inte blir fångade i olika sökmotorers filter för vad som är relevanta länkar.

Det finns alltså en massa människor som sitter och skriver denna text för hand. En massa massa människor sitter och producerar helt menlös text som absolut ingen kommer att ha behållning av att läsa, för att kunna länka till en hemsida så att den hemsidan ska komma högt upp i en jävla sökmotor, så att någon ska kunna sälja en produkt som tusentals andra redan säljer.

Producerar dessa människor något av värde? Nå, det beror väl på vad en menar med ”värde”. En kan tänka att ”värde” uppstår automatiskt då någon bidrar till att saker och ting blir sålda, så att kapitalismen går runt, men detta tycker jag är en ganska orimlig definition. För mig handlar värdeskapande om att själva aktiviteten en utför faktiskt tillför någonting till världen, eller för en själv. Jag kan verkligen tänka mig en massa olika saker dessa personer skulle kunna göra istället som skulle vara mer värdefullt, till exempel hänga med sin familj eller sina barn, engagera sig i något ideellt projekt, läsa en bok eller vad fan som helst. Jag får ångest av tanken på att människor sitter och ägnar hela arbetsdagar åt att producera denna menlösa text när de skulle kunna göra något trevligt istället.

Jag menar inte att skuldbelägga den som gör detta, det är väl ett arbete som vilket som helst och en behöver såklart få in pengar som alla andra. Däremot så tycker jag att vi måste ifrågasätta systemet som driver fram denna utveckling. Detta är alltså en verksamhet som kapitalismen driver fram, som är rimlig att driva inom systemet, och detta tycker jag är absurt. Jag förstår inte hur någon kan tycka att det är bra att ha ett samhälle där människor ägnar tid åt den här typen av sysslor, för jag vägrar verkligen tro att de som gör det tycker det är en värdare grej att ägna sig åt än att var ledig. Alla dessa timmar, allt detta människoliv, som går åt till att skapa saker och ting helt utan värde.

Planekonomi och den kapitalistiska skapelsemyten.

Jag uppskattar det faktum att Andersson på Dn:s ledarredaktion känner sig tvungen att skriva ett försvar av kapitalismen eftersom kritik av densamma är något som växt sig starkare på sista tiden. Hen skriver själv om Granérs bok All I want for Christmas is planekonomi!!! och Björks Lyckliga i alla sina dagar att ”entusiasmen i mottagandet visar att många längtar efter ett helt annat ekonomiskt system och därmed ett helt annat samhälle”. Och det är ju inte så konstigt att människor längtar bort från ett ekonomiskt som ständigt sätter profit framför såväl människor och miljö, som ständigt måste expandera, som skapar klyftor och som ständigt tar ifrån oss saker som är värdefulla och ersätter med skit.

Andersson verkar tro att i en planekonomi får ”inget onödigt” existera utan det enda som ska produceras är det som ska täcka basbehoven. Detta är helt och hållet en fråga om vad en tycker att ”basbehoven” är. När vissa tala rom basbehov menar de mat och tak över huvudet, lite kläder, kanske sjukvård och skola. I min definition av basbehov ryms långt mycket mer: mat som inte bara går att leva på utan som dessutom är god, teater, musik, böcker, vitvaror, instrument, datorer, mobiltelefoner och så vidare och så vidare. Vad som däremot inte ryms är: mobiltelefoner och datorer som går sönder efter onödigt kort tid, människor som ägnar sig åt att skriva texter bara för att kunna lägga in en länk till ett företag så att de ska hamna högst på Google, skor som slits sönder på en säsong, underhållning som är producerad för att kunna produktplaceras i och så vidare, grönsaker och frukter som saknar smak eftersom de är gjorda för att växa snabbt, hushållsnära tjänster som finns för att människor arbetar för mycket för att ta hand om sina hem. Kanske behöver vi inte heller tusentals olika versioner av varje pryl att välja på. I många fall räcker det nog med att en på vetenskaplig väg kommer fram till vilka alternativ som behövs och utformar så bra versioner som möjligt. Jag menar, vem fan testar alla olika tandkrämer innan de bestämmer vilken de ska använda? Om om en gör det, hur är det möjligt för en vanlig person att avgöra vilken som faktiskt är bäst för tänderna, inte bara vilken som smakar godast?

IMG_20121104_162700

Stoppa valfriheten!

Vidare tycker jag att det är rimligt att till en början prioritera bort vissa produkter som belastar miljön väldigt mycket, med intentionen att försöka hitta hållbara lösningar över för dessa produkter om det är något människor efterfrågar. Jag tror de flesta kan komma på en mängd olika produkter som är onödiga, eller åtminstone inte värt det pris vi som samhälle betalar för dem i form av miljöförstöring, arbetstimmar och så vidare. Kanske blir någon ledsen av att dessa produkter tas bort, men det får väl liksom mätas mot olyckan i att vi förstör vår planer och människor förstör sina kroppar för att dessa produkter ska kunna finnas. Nej, det kommer inte finnas lika mycket prylar som i en marknadsekonomi, men det är inte ett problem om en inte tycker att meningen med livet är att definiera sin person med olika prylar.

Men det verkligt intressanta i Anderssons text kommer när hen börjar dilla om frihet. Kapitalism handlar nämligen inte först och främst om att förse människor med bra prylar utan är istället en fråga om frihet. Och inte bara en fråga om friheten att konsumera vad en vill, utan kapitalismen är ett direkt resultat av frihet i det övriga livet.

I ett samhälle där utgångspunkten är människans fri- och rättigheter sker inte saker därför att de är önskvärda utan därför att de är tillåtna. De interaktioner som kallas kapitalism hör dit.

Detta är en väldigt vanlig föreställning: kapitalismen är inte resultatet av någon medveten styrning utan tvärtom resultatet av ren frihet. Det låter ju såklart fint, problemet är att det inte är sant. Kapitalismens införande har knappast varit fritt från tvång, lurendrejeri och våld.

Ta en så enkel sak som äganderätten. Hur kan människor hävda att de äger mark och naturresurser, speciellt i så hög utsträckning att de inte bara äger det de själva brukar utan kan äga en bit mark även om de själv aldrig satt sin fot där och andra människor jobbar där? Hur kan en sedan säga sig äga något en köpt för de pengar en tjänar på att en ”ägt” något, som andra människor arbetat för att utvinna mervärde ur? Det är knappast något som är ”naturligt”, ändå utgör det själva grunden för all form av kapitalism: att människor äger saker. Hur har detta ägande uppstått? Knappast genom fredliga förhandlingar där människor är jämnstarka.

Ett annat exempel är tillgången till arbetskraft, som hänger tätt ihop med frågan om ägande. I industrialismens början var det svårt att hitta disciplinerade arbetare. Människor levde på sin egen mark, andra levde av så kallade allmänningar, det vill säga mark en fritt kunde bruka, andra ägnade sig åt lösdriveri. Detta förändrades genom olika reformer, bland annat genom privatiserandet av allmänningar och kriminaliserandet av lösdriveri. Människor som saknade arbete eller egendom sattes i tvångsarbete. Detta låter i mina öron allt annat är frivilligt.

Även idag finns det gott om tvång och våld som tjänar kapitalismen. Till exempel försvarandet av äganderätten såsom den ser ut idag är ju endast möjligt med en ganska rejäl polismakt, en polismakt som dessutom finansieras av arbetare. Det finns även i praktiken tvångsarbete för den som är arbetslös i form av olika aktivitetsåtgärder i arbetsförmedlingens regi. Människor förbjuds från att leva sina liv på olika sätt som skulle var billiga, bland annat kan en inte bosätta sig i skogen eller i en husvagn. Mycket företagande kräver dessutom statlig hjälp för att fungera, ibland genom direkta bidrag, men desto oftare genom att staten ombesörjer nödvändig infrastruktur och tar hand om producerandet av och reproducerandet av arbetskraften, det vi kallar välfärd. Detta kan en såklart tycka är bra om en gillar kapitalism, men poängen är att kapitalismen inte är resultatet av någon slags total frihet utan precis lika mycket som något annat samhällssystem är resultatet av politiska beslut, och dessutom ganska rejäla doser tvång och våld.

Den kapitalistiska skapelsemyten, den som börjar med ”i begynnelsen var byteshandeln” och sedan fortsätter med hur olika driftiga människor tjänade sina egna pengar på sitt arbete, startade företag där de kunde anställa mindre driftiga som jobbade helt frivilligt och så vidare är helt enkelt bullshit. Det var inte så det startade, det är inte heller så det ser ut idag.

IMG_20121126_095556Anteckningar från lektionen på nationalekonomin då vi gick igenom den kapitalistiska skapelsemyten.

Moleskine.

Igår chillade jag i min favoritaffär, nämligen akademibokhandeln, och letade bra ritblock. Där bland hyllorna stod dessa moleskine-böcker som jag har hört så mycket talas om. Som alla porslinsflickor skriver små fina kärleksförklaringar till. Gu vad fina dessa böcker är!

Sen såg jag priset: det kostar fan drygt 150 spänn för en bok! 150 spänn för en jävla anteckningsbok. Jag frågade min kompis som har en moleskine hon skriver upp sina drömmar i (!) om vad grejen egentligen var och hon ba: det är så himla bra kvalitet på böckerna. Sen när använder man sina anteckningsblock på ett sätt som kräver högsta kvalitet? Det är ungefär som Mogi och hennes tunikor.

På något vis är moleskine så sött: människor köper svindyra anteckningsböcker för att de vill ha en snyggare ram för sina tankar och historier, för att de tror att de ska bli mer kreativa när de sitter där, uppflugna barfota i fönstret med en kopp te bredvid sig, skrivande i sina moleskineböcker.