Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Kommunism

Varför vi mår så dåligt när vi har det så bra

För några år sedan skrev jag det här reportaget för Sufs tidning Direkt Aktion. Tänkte att det var dags att återpublicera den.

Människor, och framförallt ungdomar, mår sämre och sämre. Detta förklaras ofta med att vi helt enkelt blivit bortskämda, och lösningen som föreslås är positivt tänkande. Psykisk ohälsa beskrivs som ett privat problem, frikopplat från samhället, trots att det egentligen är djupt sammanlänkat med det. Vi måste ta kontrollen över vår förståelse av vad som påverkar vårt psyke, så att det kan omsättas i politisk handling.

Människans psyke och samhällets utformning, och därmed också politiken, är nära sammankopplade. Vilken politik som förs påverkar psyket, dels på ett konkret plan genom att ändra människors materiella förutsättningar, men också genom att samhällsklimatet påverkar vårt sätt att tänka. Trots detta framställs människors psykiska tillstånd som något individuellt. Hur folk mår ses inte som en effekt av samhället utan som privata problem. Denna individualisering fyller en viktig funktion: så länge vi hindras från att förstå oss själva ur ett bredare perspektiv hindras vår kamp för förändrade livsvillkor.

I en värld där företagsamhet, entreprenörskap och driv ses som normaltillståndet måste avsaknaden av detta förklaras utan att det rubbar den nyliberala ideologins intellektuella grepp. Sjukdom används för att förklara det som inte passar in i den liberala beskrivningen av människan. En alltid självständig individ som fattar egna rationella beslut. Oförmåga, eller bara svårigheter med att anpassa sitt liv efter en krävande arbetsmarknad och prekär, eller osäker, livssituation blir ett uttryck för sjukdom. I den nyliberala verklighetsbeskrivningen kan en frisk person utan problem kryssa mellan behovsanställningar, provisionslöner och tillfälliga tredjehandskontrakt. Det är något man förväntas kunna hantera. Kan man inte det är det inte ett uttryck för mänsklighet utan för motsatsen: en defekt. Eller bara lathet och dålig karaktär.

Även om detta drabbar människor i alla åldrar så är det för de unga som nu kommer ut på arbetsmarknaden som individualiserandet av samhällsproblem har kommit att bli som mest påtaglig. Den höga ungdomsarbetslösheten är ett omdiskuterat ämne och folk drar sig inte för att uttrycka sina åsikter. En vanlig teori är att ungdomar helt enkelt är lata och bortskämda. En som har denna syn på problemet till är psykiatern David Erberhard. I boken I trygghetsnarkomanernas land skriver han om hur ”dagens unga” blivit så bortklemade att de inte klarar av att ta några som helst motgångar. Han skriver bland annat om Jenny som kommit till St Görans akutmottagning efter ett självmordsförsök. Jenny själv beskriver sin historia såhär:

– Min pojkvän gjorde slut för tre dagar sedan och därför ville jag inte leva längre. Dessutom hade han och jag bestämt oss för att få barn förra våren. Men han lyckades övertala mig till att göra abort. Sen dess har allt urartat. Vi är båda inlagda på psyket nu.

Erberhard konstaterar att varken Jenny eller hennes före detta pojkvän har något arv av psykisk sjukdom i släkten eller har varit med om något trauma som skadat deras psykiska hälsa. Slutsatsen han landar i är att deras ”uppenbara oförmåga att hantera livets grymma villkor” beror på att de utgör ”typfall för en generation som inte klarar av att hantera livet på grund av sin rädsla för döden”. En rädsla som enligt honom beror på att de fått för mycket trygghet. Detta är en analys som återkommer gång på gång när ”dagens ungdom” diskuteras. Vi är bortklemade och bortskämda, oförmögna att arbeta och ”göra rätt” för oss. Detta styrks ofta med att vi lever i en tid där det materiella överflödet är större än vad det någonsin varit. Vi har datorer och smartphones, vi nöjesshoppar kläder och ägnar oss åt lättsamma och dyra nöjen som vi inte behöver anstränga oss för att få. Låt oss för argumentets skull anta att de är sant att ungdomar idag lever i ett större materiellt överflöd än vad generationerna innan oss gjorde. Det är ändå så att varje tid har sina egna problem.

Senkapitalismens problem är den ständiga osäkerheten. Osäkerheten sliter människor sönder och samman, tvingar dem att ständigt vara på helspänn och jakt. När fler och fler punkter i tillvaron bli flytande så blir de få fasta punkterna desto viktigare. När parrelationen faller samman så kan det vara förlusten av den sista fasta punkten i tillvaron. Förlusten av det man byggt upp en stor del av sin identitet och sina framtidsplaner kring. Osäkerheten skapar bräckliga levnadsförhållanden och dessutom en återgång till konservativa livsideal. I jakten på trygghet tvingas vi klamra oss fast vid de få saker som samhället fortfarande anser att vi får värdera och klamra oss fast vid, såsom parrelationer, oavsett om detta är bra för oss eller inte.

Samhällsideologin utformas för att få människor att acceptera osäkerheten. Vi matas med drömmar om allt vi kan uppnå och på samma gång uppmanas vi att inse den råa verkligheten: att vi kanske inte kommer kunna lyckas med allt detta. Om vi inte lyckas är vi helt enkelt är tvungna att acceptera det som en del av spelets regler. Vissa vinner och uppnår sina drömmar medan andra förlorar. För att vi ska acceptera förlusterna så måste vi matas med budskapet att även vi kan bli vinnare. Även om boken Det stundande upproret rör franska förhållanden så är beskrivningen av samhällets acceptans för detta synbart även här. I boken beskrivs hur skolsystemet skapar ”personer som accepterar konkurrens på villkoret att spelreglerna är lika för alla. Som förväntar sig att alla individer ska bli belönade för sina meriter i livet, som i en tävling”. Idén om konkurrens på lika villkor är det som gör att människor accepterar utslagning, eftersom den beskrivs som rättvis trots de smärtsamma effekterna.

För att människor ska vilja anstränga sig så behövs det förebilder. Blondinbella är ett typexempel på detta. Hon kämpar ständigt på, trots att man på bloggen kan läsa om motgångar i form av panikångest, stressattacker och utbrändhet. Hon gör det ändå för hon älskar sitt jobb. Och visst får hon utdelning för sin möda. På samma sätt förväntas alla agera för att nå framgång: ständigt kämpa. Men vad som ”glöms bort” är att allas kämpande inte kommer ge samma utdelning. Vi uppmanas med Blondinbella som förebild att acceptera arbetssamhällets baksida, eftersom den som arbetar hårt trots allt når framgång.

Detta framgångsideal berör inte bara de som strävar efter att göra karriär. Entreprenörsanden genomsyrar hela samhället, inte bara de som vill klättra till toppen. Alla ska ha entreprenörsanda. Alla ska ”ge 200 %” på jobbet. Det är ett krav för att kunna skaffa en anställning och det lockas med diffusa formuleringar kring ”möjlighet att avancera” för att upprätthålla skenet av att hårt slit lönar sig.

Det finns ingen anledning för en frisk individ att inte prestera fullt ut, något sådant är endast ett uttryck för lättja. Den som är lat, eller arbetar mindre än vad hen skulle kunna om hen ansträngt sig till max, skuldbeläggs. Alla fritidsaktiviteter fogas in i arbetets logik: du får inte umgås med energitjuvar, du måste ”nätverka”, du måste ”ta hand om din själv” för att effektivt reproducera din arbetskraft. Att prioritera annat än arbete och framgång är inte acceptabelt, då är man en samhällsparasit. Vi ska leva för att arbeta.

På grund av detta skuldbeläggande kan sjukdomen rentav verka som en försvarsmekanism, ett sätt att återta kontrollen över livsrummet och ursäkta sig för att man inte lyckas uppfylla samhällets och arbetslivets krav på optimal prestation. Sjukdom är den enda ursäkt som acceptera. Därför måste samhället pressa in alla som inte kan prestera enligt kraven i sjukdomsbegreppet. Det finns inget annat utrymme för att inte leva upp till prestationskraven. Att människor helt enkelt är olika, presterar på olika nivåer och orkar olika mycket duger inte. Antingen klarar du av tempot eller så är du avvikande.

Sjukdomen har alltid varit ett sätt att förklara människor och beteenden som avviker från samhällsnormerna. Olika tider har olika ”innediagnoser”. Ett av de mest kända historiska exemplen är hysterin, en diagnos som ofta sattes på kvinnor som inte levde upp till samhällets krav på hur en ärbar kvinna ska bete sig under 1800-talet. Man kan tolka innediagnoser som ett sätt för samhället att förklara det som man inte vill erkänna som delar av människan. En av vår tids innediagnoser är utbrändhet. Även om utbrändhet har tydliga kopplingar till hur man lever sitt liv så beskrivs det ofta som en olycka. Olyckan kommer sig av individens oförmåga att ”stanna upp i tid”. Problemet ligger i individens svårigheter att sätta gränser, inte i omgivningens förmåga att överbelasta. En möjlig lösning på utbrändhetsproblemet hade kunnat vara en minskning av arbetsbelastningen. Men detta diskuteras inte, istället läggs allt ansvar på individen. I livsstilsreportage efter livsstilsreportage berättas det om hur man ska bli duktigare på att lyssna på sig själv och sätta gränser. ”Prata med chefen/arbetskollegorna” är en uppmaning som återkommer. Underförstått är att chefen har intresse av att skapa en mer dräglig arbetssituation eller att ens kollegor har tid över för avlastning, något som absolut inte är fallet för alla arbetare.

 

Visst finns det personer som har möjlighet att säga ifrån. Det säger dock sig självt att ju högre omgivningens krav blir desto fler kommer att köra ut sig på jobbet. Om du säger ifrån i tid finns risken att du uppfattas som lat, om du går in i väggen så frågas det varför du inte kunde sätta gränser.

Vi mår sämre och sämre, och på något sätt måste detta såklart hanteras av samhället så att människor återigen kan komma ut i arbete. Tillfrisknandet måste gå så snabbt som möjligt så att produktionen fortsätter. Socialstyrelsen har i sina nya riktlinjer tagit ställning för Kbt-psykologin, men eftersom det råder brist på Kbt-psykologer så snabbutbildar man annan vårdpersonal i Kbt-psykologiska metoder. Ett arbete som man annars behöver flera års studier för att utföra anses det vara nog med fem veckors utbildning för att behärska.

Ofta framställs detta som ett krig mellan psykoanalysen och Kbt-terapin, där Kbt- terapin är effektiv och ytlig medan psykoanalysen är långsam och djupgående. Enligt en Kbt- psykologen jag talade med, som önskar vara anonym, är det inte riktigt hela sanningen.

 

– Kbt tar också tid trots att folk tror annorlunda. Det finns en bild av Kbt att det är en ”quick fix” men den bilden kommer av att det är det man vill ha politiskt. Kbt funkar inte ens så egentligen, det tar lång tid att lära känna personen och att förstå vad som driver denne. Men man pratar hela tiden om Kbt som en quick fix, att det är snabbt och ytligt. Inom vården vill man ju att allt ska gå snabbt och man vet att psykoanalys inte fungerar så, men det här Kbt verkar gå snabbt.

Vi har alltså gått från psykoanalys, där människans tankar och problem analyseras på djupet till en uppsättning metoder som kan läras ut på en månad. Detta är inte för att den psykologiska forskningen har visat att dessa metoder är bäst, utan det handlar om att politiken har ett krav på en effektivitet inom psykvården vilket psykologin sedan måste anpassa sig till. Detta leder till att helhetsperspektivet på människans psyke mer och mer fasas ut till förmån för att finna effektiva lösningar på isolerade problem. Förståelsen för människans psyke förändras troligen som en följd av detta.

 

Men det är inte bara den offentligt finansierade vården som vårdar våra psyken. Det har blivit en del i det rådande livsstilsidealet att gå hos en terapeut, på en mindfullnesskurs eller läsa en självhjälpsbok. Konsumtion som vägen till psykiskt välbefinnande marknadsförs aggressivt av livsstilsmagasin. Det hela motiveras med att samhället blir alltmer krävande, och istället för att kräva förändring av samhället så vänder man sig till konsumtionssamhället och ber om lösningar på problemen. Att låta de psykiska besvär som inte kan hanteras av psykologin istället hanteras av pseudopsykologin i form av självhjälpslitteratur och olika former av ”andlighet” är att låta konsumtionssamhället tränga in även i vårt innersta. Den självklara lösningen på ett problem är inte längre att söka stöd hos vänner, sin familj eller sin partner, sådant avfärdas av samma böcker och på samma kurser som energitjuveri. Istället ska vi söka oss till olika former av professionella substitut för detsamma.

Kanske borde vi ifrågasätta psykologin som lösningen på alla mentala besvär. Att man söker professionell hjälp är på ett sätt ett erkännande av det psykiska tillståndet som något sjukt, eller avvikande, som kan botas med hjälp av individuella åtgärder. Istället för att rikta in oss på att kräva en bättre psykvård borde vi kanske rikta in oss på att kräva en i stort bättre tillvaro. Många av de psykiska tillstånd människor lider av idag förklaras nog bättre av samhällsordningen än av individuella avvikelser. Med detta inte sagt att det inte finns psykisk ohälsa vars förklaring inte kan finnas i samhällets utformning.

När man diskuterar politiska lösningar på det ökade antalet deprimerade tonårstjejer, stressade arbetare och ökade självmordstal så nämns det ofta att psykvården måste bli bättre. Vissa förslag är rent föraktfulla i sin meningslöshet, som folkhälsoministern Maria Larssons ”nolltolerans” mot självmord eller obligatorisk livskunskap för ”unga tjejer” i grundskolan. Andra förslag är bättre, såsom ökad förekomst av kuratorer och psykologer i skolan, bättre övergång mellan psykvården för unga och vuxna och en i allmänhet bättre finansiering av psykvården. Vad alla dessa har gemensamt är dock att de behandlar symptomen och inte det grundläggande problemet: samhällets utformning. För inte kan det väl vara så att denna ökning av psykisk ohälsa som vi så ofta hör talas om beror på att människor bara blivit psykiskt svagare?

Givetvis finns det människor som behöver professionell hjälp med sin psykiska hälsa och för dessa måste det finnas en väl fungerande psykvård. Samtidigt får vi inte i vår iver att skapa detta vända blicken ifrån hur samhället i stort påverkar vårt psykiska välbefinnande. Det är inte konstigt att människor mår dåligt i ett samhälle där allt kan säljas och köpas, där man ständigt måste reproducera sin arbetskraft och sin anställningsbarhet, där man tvingas leva i ett tillstånd av ständig osäkerhet och på toppen av allt detta måste genomgå den hjärntvätt som kallas att tänka positivt.

Det gamla slagordet ”det personliga är politiskt” kan i en tid av individualism verkligen behöva en renässans, och var är då bättre att börja än i det psykiska tillståndet. Finns det något som är mer personligt än det? Vi behöver politisera våra liv, och i detta ingår att politisera hur vi mår. Vi måste söka svaret på vår ångest, våra känslor av menlöshet och maktlöshet, i samhällets utformning och sluta försöka lura oss själva att allt är som det ska vara, och att vi bara måste se det från den ljusa sidan.

Fanny – Destroyer of Worlds: om västvärlden skörhet och vad det innebär att vara radikal

Fick en hatkommentar idag:

IMG_20160322_152520Visst blir en taggad? Västvärldens undergång är en av de historiska händelser jag ser mest fram emot om jag ska vara ärlig. Om att lilla jag, med min lilla blogg, får stå för den! Eller som humorgeniet flickvänsmaterialet uttryckte det ”Fanny – Destroyer of Worlds”. Vilken titel!

Nämen allvarligt så kan en ju undra; vad är det egentligen som gör att västvärlden, som i princip dominerar hela världen, är så jävla känslig? Är det något systematiskt fel som gör att den ständigt är så nära sin undergång? Och om så är fallet, varför inte göra något åt det istället för att sitta och gnälla? Detta systematiska fel kanske borde rättas till? Hur kan samhället vara så skört, och hur kan ni se det utan att se att samhället i sig är felbyggt?

Ett annat alternativ är att vi erkänner problemet till fullo och kollar på rötterna, detta som också brukar kallas radikalism. Detta ord används ju lite slarvigt för allmänt vänsterpack, men i själv verket kommer det från det latinska ordet för rot (radix). Att vara radikal innebär alltså att en går till roten med ett problem, och i detta fall är problemet helt enkelt samhället. Det är det vi radikalfeminister och radikala vänstermänniskor (kommunister, även kallat) försöker göra. Hur kan detta vara fel?

Att se problemet i världen utan att gömma sig bakom (eller i alla fall försöka att inte gömma sig bakom) kvinnohat, klasshat eller rasism är att i sanning kämpa för ett bättre samhälle. Ett samhälle där vi kan se varandra som lika på riktigt.

Kommunistdikt

Teoretisera mig baby
Gör om denna kontextlösa kropp
Till en del till ditt hopp
Om ett vackrare liv jag vill dela ditt saliv och jag vill dela slemhinnor menskopp upplaga av det andra könet ritblock vinglas leopardmönstrad tröja blygdläppar Med
Dig
Radikalisera mig baby
Gör mitt kött till hö till kamp
Färga röda fanor med mitt blod
Och låt mig stiga upp i den
Vara ett
Med
Den
Låt mig då känna andas se förändringen det omedelbara brottet med det förflutna som vi nu står inför och som min kropp min hud berör som mitt kvinnokön förgör
Och skriv in mig
I
Historien
Med dig

IMG_20160220_113314

Problemet med ordet ”konsumtionssamhälle”.

Det finns ett ord som används ofta av folk som är lite sådär lagom systemkritiska och det är ”Konsumtionssamhälle”. Termen betecknar något slags samhälle som cirkulerar kring konsumtion, vilket är dåligt.

Varför säga konsumtionssamhälle när det heter kapitalism? Jag tänker att just konsumtionen är just en av de få grejer som är bra med kapitalismen? Det är ju inte konsumtionen i sig som är problemet, utan till vilket (mänskligt och miljömässigt) pris den sker. Att vara emot konsumtion som sådan tycker jag är märkligt.

Det finns också en moralism i det, som handlar om att lyfta fram ”dygdigt” beteende här i form av måttfullhet, och förkasta beteenden som inte anses dygdiga. Begreppet brukar hänga tätt samman med utsagor som att ”vi” konsumerar för mycket. Vadå ”för mycket”? För mycket enligt vem? Det som bör diskuteras är väl inte hur mycket konsumtion som är lagom utan hur vi ska balansera och fördela olika grejer vi vill ha i samhället. Vi vill kanske ha roliga prylar, men det kanske är viktigare med bra miljö eller fritid. Att definiera konsumtion i sig som något ont är inte konstruktivt, snarare ligger utmaningen i att skapa demokratiska processer för att styra över produktionen och fördela den.

Slutligen: vilka omfattas av detta ”konsumtionssamhälle”? Det är ju knappast så att alla som lever i världen eller ens i Sverige omfattas av ”konsumtionssamhället”. Det är en liten klick människor som konsumerar mycket, det stora flertalet kan verkligen inte tala om något större överflöd.

Kapitalismens värsta fasor är knappast ”konsumtion” utan att människor slits ut under de mest brutala former. Detta görs dock inte för att folk är omoraliska och ”konsumerar” för mycket, utan för att vi lever i ett samhällssystem som bygger på att kapital ska ackumuleras. En kan inte prata om att individer konsumerar för mycket, det är inte däri problemet ligger. Vi lever i ett samhälle som hela tiden skriker åt oss att konsumera och/eller producera mer och det är inte konstigt att vissa då gör detta.

Vi har också ett problem med att vissa saker faktiskt inte konsumeras. Dels saker som produceras i för liten utsträckning eftersom de inte är lönsamma, men också saker som slängs bara för att ingen kan betala för dem. Till exempel stora mängder fullt ätbar mat som slängs varje dag för att det inte går att sälja för billigt eller skänka bort. Samma sak gäller garanterat med kläder och så vidare. Saker och ting som skulle kunna konsumeras, som kroppar redan har konsumerats för att producera, som SLÄNGS bara för att ingen kan betala för dem. Det är inte konsumtionen som är problemet här, det är produktionen.

Jag tänker mig att målet bör vara ett samhälle där alla människor har vad de behöver för att leva gott och utvecklas. Helt enkelt ett konsumtionssamhälle, där alla kan konsumera och där produktionen styrs av vad vi faktiskt har för behov att konsumera.

Idén om att vänstern inte pratar om klass och längtan efter radikalitet.

Det finns ju en slags trend som är mycket het främst bland olika vänstergubbar att snacka om att vänstern talar för lite om klass. ”Vänstern pratar inte om klass” får vi ständigt höra. Det finns också en idé om att ”klass” har fått stryka på foten till förmån för olika slags identitetsfrågor.

Jag undrar: vilka ingår i denna ”vänster” som det refereras till? Vad är det egentligen för rörelser och personer som åsyftas? Vilka som är ”vänstern” är väldigt annorlunda från person till person. Vissa menar allt till vänster om sossarna, andra om vänsterpartiet, vissa räknar in F! och miljöpartiet, andra inte, vissa menar i princip bara autonoma. Mellan alla dessa grupperingar som kan gå under namnet ”vänster” så finns det stora skillnader i analys och metod, och även en hel del öppna konflikter. Det går inte att tala om en samlad ”vänster” och vad den gör och inte gör.

Jag kan hålla med om att ”vänstern”, nu i en bred bemärkelse, på många sätt är ganska mesig i sina analyser vilket är problematiskt. Detsamma tycker jag om ”feminismen”, men det skulle inte falla in att skriva något slags öppet brev till ”feminismen” och berätta vad de gör och inte gör och vad de behöver göra. Ett sådant problem måste specificeras, vad är det en talar om egentligen. Vilka grupperingar.

Detta stort problem som också återfinns i den här kritiken är den ofta underförstådda idén att en klassanalys per automatik är mer grundläggande än en analys av andra maktförhållanden i samhället. Det tycks finnas en idé om att ett radikalt perspektiv, alltså ett perspektiv där en går till roten med något, har övergetts för ett mer ytligt sådant. Det radikala perspektivet representeras här av klassanalysen, som antas vara solid och materiell. Det mer ytliga representeras främst av analys av könsmaktsordningen och rasistiska strukturer.

Problemet i mina ögon är inte så mycket vad det talas om som hur det talas om det. Såväl diskussioner om klass, kön och rasism kan bli oerhört platta och oradikala. Men inom alla dessa områden så kan det också göras väldigt radikala analyser, analyser som verkligen går till roten. ”Klass” är inte en mer grundläggande maktstruktur än patriarkatet eller rasismen. Även patriarkala och rasistisk strukturer hänger samman med materiella omständigheter, och kräver materiella lösningar. Detta perspektiv tycker jag lyfts ofta inom såväl feminismen som antirasismen, men de avfärdas ofta som ytliga just för att de har en annan utgångspunkt.

Den som sätter det grundläggande klassperspektivet emot vad en antar är ett mer ytligt ”identitetspolitiskt” perspektiv sparkar undan benen för de som kämpar med att föra fram med radikala analyser av dessa maktordningar. Genom att alltid hävda att antirasismen eller feminismen är ytlig så osynliggör en också de mer radikala perspektiv som finns. Detsamma gäller omvänt; genom att anta att en klassanalys per definition är radikal så höjer en statusen även på de klassanalyser som är tydligt oradikala.

Jag kan också längta efter radikalitet i alla politiska rörelser, och detta försöker jag lösa genom att själv sätta mig in i och sprida radikala analyser. Jag försöker bland annat att prata om reproduktionsförhållanden, ett radikalt feministiskt synsätt, och lyfta fram det perspektivet genom att praktisera det. Att däremot sätta sig på någon slags hög häst och säga åt andra vad de bör göra utan att göra det själv är föga konstruktivt och känns mer som en ursäkt att slippa ta saker på allvar.

Den som tycker att avsaknaden av klass är ett problem inom ”vänstern” kan förslagsvis själv prata mer om klass, eller lyfta fram de vänstergrupperingar som gör det. Att tala om vad ”vänstern” gör eller inte gör saknar udd. Vi vet liksom inte vilka som åsyftas, vad som är problemet. Det är som att denna idé upprepats så mycket att den blivit sanning, som att en kan fortsätta hävda det utan att faktiskt fundera på vad det innebär.

Revolutionära praktiker.

Ibland får jag frågan ”men vad gör du då” när jag diskuterar politik med människor. Tja, bland annat driver jag den här bloggen som jag vet får många människor att tänka om kring sina politiska värderingar eller finna styrka att fortsätta kämpa, jag demonstrerar så ofta jag har tillfälle och ork, jag försöker att relatera till människor på ett vis som är kamratligt och systerligt istället för som varor och så vidare. Men framförallt så försöker jag att inte lägga alltför stor vikt vid exakt vad jag gör eller vad jag väljer, eftersom jag anser att en sådan individfixering i grund och botten är ganska borgerlig.

Det finns någon slags idé hos vissa människor att om en inte tror på parlamentarism så måste varje handling en utför vara direkt samhällsomstörtande. Detta bygger på idén om att en som radikal vill se en revolution i varje givet ögonblick, och därför borde den personen också utföra en massa direkt revolutionära handlingar alldeles oavsett om det är läge för det eller inte. Typ spränga en byggnad eller något, jag vet inte. Ungefär som en radikal person var någon som mest bara vill se världen brinna och detta samhälle förstöras, som inte har något intresse av att det blir bra efteråt.

En stor del av att vara radikal för mig handlar om att få in andra på samma tankar, om att bygga gemenskap och uppmuntra andra som delar ens världsbild att vara mer aktiva politiskt. Feministiskt handlar detta till exempel om att utöva systraskap, skapa grunder för att utöva systraskap och inspirera andra till att utöva systraskap, något jag ser som en revolutionär praktik. Det handlar om att skapa trygghet inom den förtryckta gruppen, något som förhoppningsvis gör det emotionella och materiella beroendet av män mindre. Jag vet inte exakt vad jag förväntar mig att det ska leda, men jag vet att det är en praktik som leder fram mot det samhälle jag vill ha. Jag vet inte vad nästa steg är, men jag vet att i detta skede så är det en rimlig grej att göra för den som vill störta patriarkatet.

När jag tänker på min egen politiska aktivitet ser jag mig som en del av en grupp. Även om jag ofta agerar ensam så agerar jag inom ramarna för tanketraditioner och rörelser, jag för vidare saker och ting som andra har tänkt och sagt innan mig, och jag är helt beroende av att de som läser det jag skriver på olika sätt interagerar och delar med sig, diskuterar i kommentarsfält och så vidare. Jag skulle inte drömma om att tro att jag som enskild individ skulle kunna göra någon slags ”revolutionär handling” som skulle kunna förändra samhället i grunden, att tänka så är mest borgerlig individualism och idealism som inte har någonting med att skapa möjligheter för en verklig revolution att göra. Men av någon anledning så tycker borgerliga personer ofta att varje enskild person som på något vis tänker systemkritisk ska inta positionen som revolutionsledare.

Jag tror inte på konceptet att folk sitter ensamma och skissar på planer för revolutionen, jag tror att det är något som måste växa fram med tiden. Jag tror inte att vi behöver eller ska ha en plan från början till slut, jag tror det räcker med att vi kommer fram till vilka praktiker vi kan betrakta som revolutionära idag och ägna oss åt dem. Jag tror att saker och ting måste växa fram ur handlandet.

Att söka lycka i arbetslivet.

Folk får råd om vad de ska välja för yrkesmässig bana i livet, och ett av dem är nästan alltid ”vad brinner du för? Vad gör dig lycklig?”, underförstått att en ska välja att jobba med just det en ”brinner” för. Folk brukar ofta svara på frågan utifrån de premisserna, de väljer en aktivitet de tycker om att utföra och tänker att de då vill utföra den mer, som ett arbete, utan att fundera på vad själva formen arbete gör med aktiviteten.

Jag funderar lite på det här med att söka sin lycka i arbetslivet, och tänker att det är en konsekvens av att i detta samhälle så är en människa just sitt arbete. Människan definieras utefter vad hen arbetar med. Vi söker identitet i våra lönearbeten, ett projekt som är mycket sorgligt med tanke på att den absoluta merparten av alla människor jobbar med saker som de inte ”brinner” för.

Om en nu tillhör de lyckliga få som får jobba med något de ”brinner” för, vad händer då? Jo, det en ”brinner” för upphör att vara något en gör av passion utan måste istället infogas under arbetets logik. Jag tror inte jag skulle tycka att det var samma sak att till exempel skriva som yrke eller göra det här, och troligen skulle jag få mindre ork till att skriva på egen hand om jag var tvungen att exploatera den förmågan för att tjäna pengar. Skrivandet skulle helt enkelt bli mindre lustfyllt.

Så som vårat samhälle är uppdelat är de flesta dömda till att ägna stora delar av sitt liv åt saker de inte tycker är så jävla feta, och ofta inte ha särskilt mycket fritid för att göra saker de faktiskt ”brinner” för, och en del får göra något de ”brinner” för på heltid, något som jag tänker mig för det mesta tar död på lågan. Att till exempel skriva böcker dag ut och dag in för att en måste göra det lär inte vara särskilt soft, även om en tycker om det från första början.

Jag skulle tycka det var intressant om folk istället besvarade frågan utifrån sin livssituation som helhet. Mitt svar är nog ungefär: jag vill jobba med något ganska enkelt, egentligen vad som helst, i ganska soft tempo ett par timmar om dagen (kanske 3-4, vilket är en fullt rimlig tid om vi faktiskt organiserade arbetet på ett sätt så att alla som kan skulle sättas i arbete och att inget onödigt arbete som till exempel produktion och försäljning av produkter ingen vill ha utfördes), och resten av tiden vill jag ägna mig åt saker jag ”brinner” för, såsom att ta hand om relationer med andra, att vara kreativ och så vidare. Det hade varit den livssituation som sammantaget hade skänkt mig mest lycka i livet. Att arbeta med något jag ”brinner” för skulle inte vara särskilt viktigt om jag visste att mitt arbete inte skulle vara det som dominerade mitt liv eller skapade min identitet.

”Agree to disagree”.

Ibland vill människor att jag ska ”agree to disagree” med dem, det vill säga att vi efter någon slags diskussion där vi inte kommit överens ska lämna den som ”vänner” i något slags gemensamt samförstånd och respekt inför den andra.

Det hela verkar vara någon slags liberal praktik i stil med ”jag delar inte din åsikt men jag skulle kunna dö för din rätt att uttrycka den” (eller hur det där jävla citatet nu lyder, variationerna är oändliga!!!), alltså att en ändå ska kunna enas i sin samsyn på att det är viktigt med yttrandefrihet och att respektera varandras åsikter.

wpid-img_20140515_102231.jpg

Och nej, jag tänker inte ”agree to disagree”. Jag tycker inte att det är viktigt att respektera andra åsikter. Jag tycker inte att det är okej att vara till exempel liberal, för om en är det så upprätthåller en ett samhälle där människor dagligen exploateras i kapitalismen. Människor lider och dör till följd av detta samhälle, och det är under inga omständigheter okej att tycka så. Jag kommer absolut inte rättfärdiga din unkna och människofientliga åsikt genom att lämna en diskussion i något slags samförstånd och respekt inför varandras åsikter.

”Agree to disaagree” är något en gör om en tycker att politik är en lek, en argumentationstävling som handlar om att mötas och ”diskutera” och vässa sina argument och inte om att nå samhällelig förändring. Då kan det kanske vara kul att vara lite oense och sedan ändå skiljas åt som vänner. Men politik är ingen lek, det handlar om liv. Jag kan inte ”agree to disagree” med en antifeminist som faktiskt utgör ett extremt konkret hinder i vägen i kampen för mina rättigheter. Jag kan inte ”acceptera” att en människa hindrar mig i kampen för mina rättigheter.

Att ”agree to disagree” är en lyx en kan unna sig när politiken inte känna livsavgörande för en (den är såklart alltid livsavgörande i någon bemärkelse), när en liksom har det ganska soft i livet, har sitt på det torra och slipper känna sig direkt hotad av typ urholkning av välfärden, flyktingpolitik, fascism på frammarsch och så vidare. Då kan en unna sig att ”acceptera” människors åsikter till höger och vänster. Men för oss som vet och känner att politik handlar om våra liv finns inte den lyxen att framstå som en god liberal, då handlar det om kamp, och i den finns inget utrymme för acceptans för den som motarbetar.

Behovet av konsensus bygger väl på någon slags föreställning om att vi ändå lever i ett så kallat demokratiskt samhälle och att det är viktigt att vi förstår varandra så vi kan samarbeta för att göra samhället än bättre. Men för mig handlar politik om kamp, om konflikter som helt enkelt inte kan överbryggas med någon slags ”förståelse” eftersom de vilar på en materiell grund (ägandet av produktionsmedlen, organiserandet av reproduktionen). Det går bara inte att diskutera sig fram till någon slags lösning. Liberalismen däremot bygger på en idé om att dessa motsättningar inte existerar eller i alla fall inte är särskilt avgörande, att de kan överbryggas inom ramarna för den liberala demokratin. Det är därför liberaler tycker det är så himla viktigt med diskussion och debatt, för deras politiska projekt vilar i grunden på tilltron till den som förändrande kraft i samhället.

Om att ”bevisa” att ojämlikhet är dåligt.

För några år sedan kom en bok som hette Jämlikhetsanden ut. Den handlade om att ojämlikhet är skadligt för samhället, att folk mår dåligt av det och så vidare. Många personer lyfte fram denna bok som ett ”bevis” på att vi måste fixa till ”klyftorna” i samhället.

Detta händer då och då, nu senast så är det många som pratar om en Piketty som tydligen har ”bevisat” att det är dåligt med för stora klyftor. Jag har nu inte läst det den här personen har skrivit, men tydligen ska det finnas omfattande statistisk på att ojämlikhet är dåligt.

Detta är såklart inget problem i sig. Det är bra att det forskas på hur samhället påverkar människor och så vidare. Däremot stör jag mig på de otroligt nyfrälsta reaktionerna som den här typen av ”avslöjanden” kan leda till. Människor som liksom agerar som om att nu när det här är bevisat så är det ju bara för oss som samhälle att fixa till det. Som om politik handlade om att komma fram till vad som är ”bäst för alla” och sedan genomföra det som någon slags teknokrat, och inte om politiska motsättningar och intressekonflikter. Vissa människor (sossar) agerar liksom som om denna nya kunskap vore helt revolutionerande, som om allt prat om att ojämlikhet är dåligt hittills bara varit lösa spekulationer och tyckande men nu har ju någon faktiskt bevisat att det inte är så. Som om detta liksom avgjorde saken för gott.

Jag stör mig också på att det finns ett visst ovanifrånperspektiv i detta. Det räcker liksom inte med att de som drabbas av ojämlikheten i samhället vet att det suger, det måste till att någon forskare ska ”bevisa” att ojämlikhet är dåligt för att det ska tas på allvar.

Den relevanta frågan för någon som är vänster är väl egentligen inte huruvida ojämlikhet är dåligt eller ej, i den frågan borde en redan vara bestämd som vänstersympatisör. Det är en fråga om ideologi, och om en är vänster har en liksom redan bestämt sig för vad en ska tycka om saken. Vad vi ska fråga oss är hur vi ska förändra dessa förhållanden, hur ska vi organisera ett effektivt motstånd mot detta samhälle och förändra det till ett mer jämlikt sådant?

Att hela tiden bry sig om att lyfta fram ”bevis” för att ojämlikhet är dåligt är att spela på det borgerliga samhällets villkor. Det är att gå på hela idén om att den här samhällsordningen är instiftad för allas bästa och att vi nu bara måste komma fram till vad som faktiskt ger bäst resultat. Som om det var en kamp om idéer och inte om intressen. Som om de människor som tjänar på ojämlikheten plötsligt skulle komma att ångra sig i frågan bara vi lyckas ”bevisa” för dem att jämlikhet är bäst för alla, eller åtminstone det stora flertalet.

Politik handlar om intressekonflikter, och när vi ständigt pekar på ”vetenskapen” för att få reda på vad som är ”bäst för alla” så täcker vi över dessa intressekonflikter. Tyvärr tror jag att detta på sikt leder till att våra förutsättningar att förändra samhället försämras, eftersom vi sätter vår tilltro till något annat än vår egen förmåga att organisera motstånd.

Politiskt våld och straff.

En gång snackade jag med en liberal om våldsanvändning och hen frågade ”men hur mycket våld tycker du att det är okej att använda emot [hypotetisk individ X]” ungefär som om våldsanvändning handlade om att utmäta straff mot enskilda individer.

Jag ställer mig verkligen emot våld för sakens skull. Jag tycker inte att individer ska ”straffas” för att de typ är ”onda”, jag tycker att vi ska ha ett annat slags samhälle. Liberaler gillar ju dock iden om våld i bestraffande syfte, vilket en kan se på hela vårt rättssystem. Även om det inte förekommer fysisk prygling längre så är det ett slags våld att låsa in folk i fängelse, att ta ifrån dem deras uppehälle, tvinga dem att arbeta som straff och så vidare.

Våld är inget självändamål, det är en möjlig metod för att uppnå något. Ju mindre våld som krävs desto bättre. En kan dock konstatera att staten använder en jävla massa våld för att upprätthålla den rådande ordningen, och den som ville bryta denna måste alltså vara beredd att använda våld åtminstone i självförsvar. Vi står mot en fiende som inte hyser några tvivel inför att använda våld, varför ska vi då vara pacifister?

Men jag tror inte på våld. Jag tror inte på ett samhälle som, likt detta, bygger på våld. Jag tror inte på att vi ska ha den typen av institutionaliserad våldsanvändning som vi har idag. Jag tror inte på att bestraffa enskilda individer med hjälp av våld för att de är ”onda” eller liknande, det är en syn på människor som jag över huvud taget inte delar. Problemet är inte att det finns ”onda” människor, utan att vissa människor sitter på positioner där de kan ställa till jävligt mycket skit med sin ondska. Det är detta vi måste angripa, inte enskilda individer som anses gå över gränsen för det samhälleligt accepterade.

Hela idén om att ”straffa” folk är individualistisk och idealistisk. Den bygger på en idé om att människors handlingar främst bestäms av deras ”personlighet” och inte vilka position de har.

Arkiv