I jakten på positiva förebilder för unga tjejer finner många inspirationsbloggen. Den kan ta sig många uttryck och former. Ofta så handlar den om en väldigt söt och smal tjej som jobbar med något spännande inom till exempel Pr eller design och som skriver lite om sin vardag eller lägger upp lite bilder med olika budskap, som att en ska vara nöjd med sig själv och vara snäll och ägna livet åt saker en älskar att göra eller att en inte ska låta någon trycka ner en.
Det viktigaste i dessa bloggares värld är att vara snäll. Aldrig säga någon elakt, aldrig tänka en negativ tanke. Snäll snäll snäll snäll. Och positiv. Väldigt väldigt positiv.
På en sån blogg finns det kanske en bild med en smal smal tjej med fjädrar på huvudet som dansar på en äng och hon är så jävla snygg och naturlig. Och framför den bilden så finns det kanske lite text som ser ut som om den är skriven på en skrivmaskin och där står det kanske att en ska göra vad en älskar att göra i livet och inte ödsla tid på annat eller något annat klokt om att livets egentliga mening inte är pengar och arbete utan lycka och kärlek. Då vill jag så gärna stämma in i kommentarsfältet under om att det är så jävla sant det som står där för det tycker jag ju men jag vet ju, jag vet ju åh så väl att jag inte kommer kunna välja. Att jag inte kommer att kunna välja ett liv bortom arbetslinjen.
När jag går in på sådana bloggar blir jag så trött. Så trött så trött på hela jävla skiten. Så trött på att inte längre kunna nära drömmar om frihet och kärlek utan veta att det enda som ligger framför mig är arbete och idel arbete, eller att bli en av de överflödiga och uteslutna som inte har någon annan källa till överlevnad än att stå med mössan i hand och förnedra sig på socialen. Eller ”motprestera” som det så vackert heter.
Åh, dessa peppande bilder med små texter och fina budskap om att en ska vara sig själv och göra vad en älskar att göra och våga satsa på sina drömmar och stå upp för dig själv och inte ta skit. Det gör mig så matt, så matt så matt. Åh, jag önskar så mycket att det vore så enkelt. Att det bara var att bestämma sig. Bestämma sig för att prioritera annorlunda. Bestämma sig för att satsa på sina drömmar och sedan bara få det att funka. Eller i alla fall tro att det är så det funkar.
Jag blir så trött på att vara desillusionerad och bitter, så trött på att inte längre tro och hoppas att jag kommer kunna ägna livet åt det jag älskar att göra, så trött på att veta att även om jag gör det så kommer miljontals andra människor ändå sitta där i skiten: i arbetslinjens bojor. Jag är så trött på att veta att det inte kommer att bli bättre, att jag kommer behöva sluta plugga och börja jobba och att jag bara kommer att bli äldre och skröpligare och fast allt mer i arbetssamhällets klor. Bli bekväm, skaffa en dyr bostadsrätt, bli för gammal för att kunna fråga mina föräldrar om pengar, se mina föräldrar dö, skaffa en bil och kanske ett barn och sedan sitter en där med för många och för mycket annat att tänka på.
Det känns sällan så hopplöst svårt att ändra något som när jag klickar in på dessa inspirationsbloggar. Jag ser bara ett deprimerande mischmasch av konsumtion och plattityder, och insikten om hur nära sammanlänkad konsumtionen är med självförverkligandet för dessa människor som ses som positiva förebilder smyger sig på. Och insikten om att så länge det är så så ligger ett samhälle bortom arbetslinjen långt långt borta.
Otroligt träffande och bra. Du skriver gudomligt. Hoppas precis som du att det kommer finnas ett liv bortom arbetslinjen och prestationssamhället. Tills dess famlar jag efter en väg ut, även om det känns omöjligt. Till och med döden känns lockande ibland. Sorgligt men sant.
Det är verkligen inte första gången du lyckas sätta ord på något jag själv tänkt eller känt. Otroligt bra skrivet.
Jag blev så inspirerad att jag själviskt skrev om ditt inlägg fast om mig själv istället.
Blev lite tårögd när jag läste din text.
”men jag vet ju, jag vet ju åh så väl att jag inte kommer kunna välja. Att jag inte kommer att kunna välja ett liv bortom arbetslinjen.”
Ångest när jag kom till den meningen – för jag vet ju så väl att det är så det är.
Går sista året på gymnasiet och diskussioner om framtiden förekommer ofta. Folk pratar om sin framtid, sina kommande utbildningar och jobb. Jag inser att jag vill inte. Jag vill inte tvingas in i den framtid som alla runtomkring mig tycks se som självklar. Jag vill inte studera i fem år och sedan fastna i arbetslöshet eller ännu värre – i en heltidsanställning.
Har tänkt mycket på frihet på sistone. Jag vill leva en framtid där jag är fri. Fri att göra vad jag vill utan att sitta fast i samhällets förväntningar om tid, pengar, arbete, konsumtion osv osv.
”Så trött på att inte längre kunna nära drömmar om frihet och kärlek utan veta att det enda som ligger framför mig är arbete och idel arbete”
Blir sorgsen när jag läser att du inte längre orkar drömma.
Jag ser på framtiden med nån slags ångestblandad hoppfullhet. Jag vill så gärna tro att det kommer bli bra, att jag kommer vara fri. Men jag är rädd. Rädd att jag kommer fastna nånstans på vägen och falla in i ledet igen för att senare, när jag är gammal, fråga mig själv vad som egentligen hände med den där drömmen jag en gång hade.
Men jag drömmer fortfarande.
(Du är så klok! Har följt din blogg ett tag nu men aldrig vågat lämna en kommentar tidigare. Kunde dock inte låta bli nu då jag kände mig så otroligt träffad av det du skrev)
Vet att detta ej har med inlägget att göra direkt, men ville sprida detta på bloggar där intelligenta personer läser (har ej fejjan, så…)
Iaf : alla borde signa detta mot ”nyhetsrapporteringen” angående den fruktansvärda våldtäkten i Steubenville. Läs mer och protestera (tar typ 1 minut) HÄR
http://www.change.org/petitions/cnn-apologize-on-air-for-sympathizing-with-the-steubenville-rapists
Sprid gärna på alla sätt ni kan. Tack!
Förstår vad du menar, att alla kan bli vad som helst eller göra vad dom vill bara dom anstränger sig känns som en av vår tids största livslögner. Det krävs en ganska unik samling egenskaper för att någon ska lyckas bryta sig ur, samhällsstrukturer och maktstrukturer är inte det lättaste att jobba mot eftersom vi samtidigt (mer eller mindre medvetet) är en del av dem. Jag tror att det är meningen att människan ska arbeta, dock saknar jag möjligheten att förvalta det egna arbete på annat sätt (=inte vara fast i en arbetslinje). Några som valt att bryta upp från det skandinaviska sättet att leva är Maria B med familj, på sin blogg http://www.jordliv.com berättar Maria om varför de valde att flytta till Bolivia (unschooling, maten, inställningen till tid, alternativa möjligheter att försörja sig, attityden kring äldre och hur vi tar hand om varandra etc). Välreflekterad och läsvärd, som skandinav känns det dock lite tungt i hjärtat att de var tvungna att flytta härifrån eftersom deras tankar om hur de ville leva inte var applicerbara på Sverige/Norge.
Det enda de där bloggarna inspirerar mig till är mer ångest. Dock har jag dem att tacka för min minskade konsumtion. För jag blev så trött på skiten att jag slutade konsumera. Tyvärr är det nog få som får känslor liknande de jag just beskrev av dessa bloggar.
Det är en av anledningarna till att jag inte gillar Pinterest heller, den kändes som inspirationsbloggar i mini-format, med peppiga bilder som bara fick mig att vilja spontankräkas
När jag var ung hade jag grandiosa planer. Jag skulle resa Europa runt i en blommig hippiebuss, leva fritt och vara lycklig.
I år fyller jag trettio och mitt liv är så långt ifrån fritt att jag det är direkt tragiskt. Det sorgligaste med att växa upp var att inse hur fruktansvärt svårt det är att uppfylla drömmar som inte fungerar inom ekorrhjulet. Nu funderar jag på att starta eget företag, bara för att det skulle innebära i alla fall friheten att vara min egen chef. Det skulle med all säkerhet innebära mycket mer arbete än jag utför nu men jag känner ändå att det här med att vara min egen är en frihetsaspekt som är värd väldigt mycket. Ju äldre jag blir desto mer panik fylls jag av inför tanken på att mitt liv skulle fortsätta som det gör nu, år efter år, tills jag pensioneras. Att jobba med något jag aldrig drömde om. Att göra samma sak dag ut och dag in. Att inte få bestämma själv över vare sig min tid eller mina arbetsuppgifter. Det känns bara så jävla tragiskt och i och med min stundande 30-årsdag har jag hamnat i någon slags livskris där varje fiber av min själv skriker att någonting måste förändras.
http://www.jordliv.com/ 🙂
Välskrivet och bra som vanligt!
En liten dos av dessa inspirationsbloggsmänniskors optimism skulle jag dock gärna vilja ha, för jag känner mig ofta sådär tråkigt bitter när jag ältar hur jag jobbar och pendlar bort mitt liv…
Jag var på arbetskritsikt forum i helgen, vilket på många vis gav mig hopp om framtiden. alla går att se på den här länken: http://basinkomst.nu/2013/03/arbetskritiskt-forum-pa-plats-i-efterhand/
jag tror att inspirationsbloggarna jobbar väldigt hårt också. bland annat med att hitta, eller hitta på, alla dessa inspirationsbilder på ljuva flickor som springer över ängar (nu tänker jag mycket på pinterest inser jag). var och en på sitt sätt, för att orka med vardagen, tänker jag i mina starka stunder. men om man vill ta sig ur ekorrhjul med hedern i behåll, då säger det sig faktiskt själv att man kan komma att få jobba rätt hårt för det. systemet fjättrar samtidigt som det ger trygghet, mer eller mindre beroende på vem man är.
Jag rekommenderar verkligen Arbetet och själadöden i länken till Arbetskritiskt forum här ovan.
Åh. Förstår så känslan av hopplöshet. Jag tror att det går att drömma lite och kämpa emot lite. Köp inte den alltför dyra bostadsrätten! Jag är nöjd med mig själv varje gång jag inser att jag mår bättre av att inte köpa den där tröjan från H&M och lyckas låta bli. Bästa peppen just nu: konsert (eller i brist på, spotify) med Partiet. Kram du är grym!
Roligt, det där. Jag tycker faktiskt att det var mer deprimerande att vara 25 och vilja förändra så himla mycket och samtidigt lite äcklad se vart de flesta var på väg (bostadsrätt, barn, bil) än att vara snart 40 och ha akcepterat att livet i alla tider har varit lite skruttigt men att det går att förändra och glädjas över ”det lilla”. Och lära sig att den ena klyschan efter den andra faktiskt stämmer.
Jag började studera direkt efter gymnasiet eftersom jag var så himla rädd för att kastas ut i arbetsmarknaden. Jag visste att efter de åren skulle jag vara tillbaka på mer-eller-mindre ruta ett, med skillnaden med att jag också hade skulder som jag aldrig skulle kunna betala tillbaks. Allting kändes svart. Ingenting kändes bra och jag gick omkring med en gigantisk sten i halsen hela tiden. Jag bestämde mig för att ta en tredje väg: Döden. Det gick inte så bra, men efteråt lyckades jag avsluta utbildningen och komma på aktivitetsersättning, och jag har föräldrar som är mycket förstående med min situation. Ingenting har egentligen ändrats i slutändan, men jag har i alla fall lyckats fly från arbetslinjen något sånär (arbetsprövar, men med mycket bra tider och arbetsförhållanden). Just nu har jag i alla fall styrka att leva, speciellt med insikten att väldigt många i min ålder skulle avundas den*.
*Å andra sidan är mitt sociala liv ungefär lika med noll, men det kan jag leva med.
Kan försöka trösta med att jag fyller 33 år och slutade plugga för 4 år sedan. Jag jobbar med ett slappt halvtidsjobb som inte tar någon energi. Enligt arbetstiderna ska jag börja kl 6 varje morgon, men jag drev igenom så jag fick börja 11.30 varje dag. Jag får sova hur mycket jag vill och kan göra det jag tycker är kul. Jag bor i en skitliten etta som kostar 1500 i månaden. När folk frågar kring mitt sätt att leva (inte bli vuxen) och ba ”men jaha när ska du..?” så svarar jag bara ”inte nu, senare”. Igår såg jag en påskprydnad som kostade 200 kr och jag tycker folk är idioter som tycker att den är värd mer än 2 timmars ledighet. Det finns folk som inte går enligt arbetslinjen, håll hårt om dom och skit i resten!