Alex Schulman skriver denna väldigt sanna text om att det är kefft att Svt ger ett prestigeuppdrag åt en person som spridit uppenbar rasism på sin facebook. Det är såklart oerhört tråkigt att sådant inte tas på större allvar. Men så tänker jag på att Schulman själv blivit belönad med en lysande karriär (på bland annat aftonbladet) där han får ägna spaltkilometer åt att skriva om sina tankar, känslor och åsikter efter att ha drivit en utpräglad mobbingblogg under en tid, för att sedan övergå till lite mindre utpräglade former av mobbing. Jag orkar inte tänka på hur Schulman sitter och sväller i sin egen självgodhet eftersom han minsann inte har skrivit rasistiska kommentarer på facebook, men det gör honom inte till mindre av ett jävla svin.
Jag tycker att alla tidningar, tv-kanaler, hemsidor och vad det nu kan tänkas vara med självrespekt borde ta tydligt avstånd från Alex Schulman om han inte skickar ett personligt jävla förlåtbrev till alla han någonsin varit elak mot offentligt. Och det ska inte vara något pliktskyldigt jävla förlåt, det ska komma från djupet av hans hjärta. Han ska till och med be Marcus Birro om ursäkt.
Det spelar ingen roll att han har rätt eller att han är (anses vara) en duktig skribent. Han är en symbol för självgod översittarmobbing. Han förtjänar inte den plats i finkulturen som han gör anspråk på, han borde inte heller tilldelas den.
Är inte mobbning det krönikörer sysslar med? Är det någon som ligger i näthatets framkant så är det ju just krönikörer av allahanda slag som ondgör sig över än den, än den andra; för att inte tala om kultursfären som gärna tar heder och ära av människor som inte inrättar sig enligt ”rätt” principer och tankar.
Det finns gigantiska problem med media idag; inte minst dess messiaskomplex (pk) och självpåtagna ”röst för folket” när den i själva verket är helt frikopplad från folk och bara representerar medelklassvänstern. Jag förstår inte din upprördhet över Schulman; är inte Sveland en ännu större nätmobbare som ständigt använder ohederlig retorik och dessutom ljuger för att göra billiga poänger på meningsmotståndares bekostnad; eller varför inte Lady Dahmer som inte bara är nätmobbare utan också varit det i verkliga livet.
Var finns konsekvensen?
Själv har jag resignerat och undviker media i största möjliga mån; jag tror inte att den går att rädda.
Vet inget om vem ld mobbat irl och brukar ta avstånd då hon ägnar sig åt angrepp. Vad gäller Sveland så har jag aldrig sällat mig till hennes beundrare, tycker hon är ganska tråkig.
För all del, individerna är egalt, jag ville bara exemplifiera. Min poäng var snarare att det finns väldigt få namnkunniga personer inom media som inte sysslat/sysslar med mobbning av någon form eller annan; att lyfta fram just Schulman med sådant patos och kräva att han ber om ursäkt när hela mediavärlden ser likadan ut känns därför lite platt.
Men jag håller med dig i sak, det är helt enkelt trist att de som ges talutrymme i det offentliga rummet utnyttjar det till att kasta skit än dit än hit; agitera och hetsa, starta drev och ta heder och ära från enskilda personer. (men det är inte heller någon slump att det är så).
Media som det ser ut idag förgiftar vårt diskussionsklimat, våra möjligheter att nå konsensuslösningar på komplexa problem; och eftersom media för många på ett undermedvetet plan på något vis symboliserar ”samhällets” eller ”alla andras” syn på saker och ting, så är det många som känner sig alienerade och exkluderade eftersom deras talan aldrig förs.
Mitt tips är att bojkotta media för sin egen psykiska hälsas skull och istället bedöma samhällets tillstånd utifrån de människor man har omkring sig, de människor man möter i vardagen; och då kommer en helt annan och mycket mer nyanserad bild växa fram än medias uppviglande ”vi och dem”-narrativ.
Fast grejen med Schulman är ju att han byggt sin karriär på det, och endast det, dessutom.
Ett ord, klockrent!
delvis har du en bra poäng, men att kritisera enstaka mediapersoner är inte riktigt samma sak som att snacka skit om ett helt folkslag.
Det är absolut sant, menar inte att dessa tu är ekvivalenta.
Jag har väldigt svårt för Schulman. Även för t.ex. Katrin Zytomierska. De tillhör, som jag ser det, den vilsegångna falang av det som kallas ”den ironiska generationen” som missat att det finns en skillnad mellan att vara ironisk eller satirisk och att bara vara elak, plump och göra sig rolig på andras bekostnad. Jag tycker rent allmänt att jag ganska ofta får anledning att fundera över hur många beteenden vi inte accepterar hos våra barn, men okejar hos vuxna. Mobbing, trakasserier och kränkande särbehandling är väl bland de pinsammaste exemplen på detta.
Dock tycker jag att man måste skilja mellan vad en person gjort tidigare, och vad vederbörande gör nu. Om någon varit en mobbare i skolåldern men i vuxen ålder tar avstånd från detta beteende, inte ägnar sig åt det och inte fostrar sina barn till att det är OK eller accepterar det hos andra, tycker jag att man måste lägga dåtiden bakom sig och se till vad som är nu.