Hanna Fridén skriver om det här med bekräftelse på internet och hur det problematiseras i alldeles för hög grad. Vissa människor verkar tycka att det är negativt den här ”like”-kulturen som florerar på facebook, twitter, bloggar och så vidare. Att man inte ska behöver denna ständiga bekräftelse.
Jag ägnar flera timmar om dagen åt att skriva, twittra och så vidare. Detta gör jag dels av den enkla anledningen att jag tycker att det är kul, men om det bara handlade om mitt intresse för att skriva så skulle jag liksom inte publicera det såhär offentligt. Det känns ju jävligt onödigt att låta människor få en inblick i mitt privatliv utan att det finns ett syfte med det, inte sant? Det handlar såklart även om att jag vill nå ut och att jag vill ha repsons. I nuläget tjänar jag knappt något på det, så den drivkraft jag får är att jag upplever att jag utvecklas och att jag når ut, att folk uppskattar det jag gör och att jag påverkar min omgivning.
Det är så ironiskt att man ägnat så mycket tid åt att kritisera näthatet och sedan även måste kritisera nätkärleken. Herregud människor, kan man inte göra någonting utan att det blir fel? Vi behöver ju alla dessa ryggdunkar för att palla med det negativa.
Det är ju helt jävla fantastiskt att så många människor skapar en massa texter, videos, bilder och så vidare utan att kräva något annat än att andra skriver när de gillar det. Vi kräver inga pengar, vi kräver liksom inte ens att någon läser, men att i alla fall en bråkdel av dem som uppskattar det man producerar ger en lite uppmuntran är ju verkligen någonting man bör kunna förvänta sig.
Jag hade blivit ledsen om folk helt plötsligt slutade kommentera mina texter. Om jag inte fick någon respons på länge hade jag troligen slutat blogga och istället börja skriva på andra sätt. De flesta som producerar något vill ju att det ska vara någonting värt, att det ska uppskattas. Hur denna uppskattning ser ut är olika, ibland rör det sig om pengar eller andra förmåner, ibland rör det sig om bekräftelse. Om att det intygas att det är värt något för andra, även om det värdet inte kan inkasseras i form av pengar.
Det är så otroligt viktigt för mig att skriva och att få respons. Att veta att mina texter spelar roll i alla fall för några personer. Att veta att jag blir läst. När människor säger till mig att det jag gör är bra blir jag så jävla glad och vill fortsätta. Fortsätta skriva även de dagar när man inte riktigt pallar, att fortsätta tänka och ifrågasätta. Det får mig att må bra och det är liksom inte enbart för bekräftelsen som jag gör det, men den är en viktig del för mig. Och allvarligt talat så tror jag att alla behöver bekräftelse på att det dem gör är efterfrågat och viktigt, sedan om den bekräftelsen tar sig formen av en fast anställning med lön eller i retweets ändrar inte den grundläggande driften; vi vill känna oss viktiga och vi vill känna att vi påverkar. Att vi betyder något.
Jag undrar om inte det grundläggande behovet är att bli sedd snarare än att känna sig viktig eller att kunna påverka, även om sådant också betyder mycket? Jag tror att det framför allt handlar om att bli validerad, det vill säga att någon annan klarar av att leva sig in i ens eget perspektiv och säga: Ja, jag förstår att du utifrån dina förutsättningar och referensramar känner och upplever så.
Att bli sedd ser jag som ett grundläggande socialt behov. Till viss del kan man vara självempatisk och visa omtanke och förståelse med sig själv – och det är viktigt att kunna när man inte får bekräftelse utifrån – men det räcker inte hela vägen. Jag håller med om att vi behöver varandra.
Jag kan också irritera mig på folk som nedlåtande kommenterar ”detta sökande efter bekräftelse”.
Vi behöver definitivt varandra som människor. Få bekräftelse är både grundläggande och härligt.
Jag tycker människor generellt är dåliga på att ge komplimanger.
Jag försöker ofta ge komplimanger, för jag vet hur glad man kan bli av det.
jag tror man som människa behöver det. jag personligen skulle bli deprimerad om jag aldrig fick uppskattning för något. det betyder dock inte att det är det enda jag är ute efter.