bekräftelse – Fanny Åström

Att berövas sin autonomi och frihet i relationer.

Jag tänker på att vara i relationer där en liksom berövas sin autonomi. Män pratar ju gärna om att de vill vara fria, och med detta brukar de mena att de inte vill känna några krav på sig. De vill inte behöva vara där för sin partner, de vill kunna komma och gå lite som det passar dem. Det kan en ju såklart begripa, men problemet är att denna ”frihet” sker på den andra partens bekostnad.

Jag tänker mig att omsorg är ett grundläggande behov en har som människa. Om en inte får omsorg, kärlek och bekräftelse så är det svårt att liksom ta plats i världen. Den som får behovet av detta tillfredsställt liksom utan att ens behöva bry sig om det har såklart lättare att förverkliga sig själv på andra arenor. ”Frihet” blir därför för dem synonymt med att de ska kunna göra lite vad som faller dem in. Varje krav eller förväntan på att de ska ge sin partner kärlek och bekräftelse gör att de känner sig ofria, och det ligger väl en slags sanning i det.

När jag var i relationer där jag ständigt gav mer än jag fick tillbaka så berövades jag min autonomi. Jag blev ofri eftersom jag exploaterades på min känslomässiga styrka. Att alltid vara den som vill mer, som begär mer, som älskar mer, är utmattande. Det är utmattande för att det ger en en känsla av att vara mindre värd. Eftersom en ständigt ger mer än en får tillbaka så är det som att det en ger betyder mindre. Det är ett ojämnt utbyte.

Kärlek och bekräftelse behöver inte var ett maktspel där en förlorar och en annan vinner, en kan ha relationer där en kan växa tillsammans. Men i relationer med män så blir det sällan så, de tar mer än vad de ger tillbaka och försätter en i ett ständigt underläge. Kanske för att de inte vet hur de ska göra annars, kanske för att de vill försäkra sig om tillgång till denna bekräftelse. Jag tänker att det handlar mycket om rädslan för att erkänna sitt eget beroende av andra människor; så länge de har en överordnad position så kan de inbilla sig att de inte behöver andra, men illusionen bryts om de skulle öppna upp för sin partner och försöka ge lika mycket tillbaks.

Jag tänker att frihet i relationer snarare handlar om att förstå och hantera beroende. Att erkänna att en behöver varandra och att förhålla sig till detta faktum kontinuerligt för att minska känslan av utsatthet för båda parter. Att vi förstår vad det gör med en annan människa att ständigt gå omkring och känna sig svältfödd på bekräftelse. Detta är en viktig del av praktiken kärlek. Det handlar om att förstå och acceptera och i så stor grad som möjligt försöka tillfredsställa varandras behov av ömhet, närhet och bekräftelse.

Om krävande kvinnor och avståndstagande män.

Jag vet inte om ni stiftat bekantskap med denna härliga meme, som kallas ”overly attached girlfriend”. Jag tycker i alla fall att ni ska kolla på dessa och begrunda. Vad handlar de om? Vad ger de för bild av kvinnors agerande i relationer? Kommer för övrigt använda könsbestämda pronomen i det här inlägget.

Detta är så att säga en ganska vanlig bild av hur kvinnor beter sig i relationer. I olika grad beskrivs kvinnor som jobbiga, ”needy”, alldeles för känslosamma och helt enkelt överdrivet involverade i personen de har en relation med. Det förekommer överallt. I sitcoms, i filmer, i samtal där män beklagar sig över ”bruden” som vill ha för mycket uppmärksamhet, kärlek och så vidare, det förekommer i tjejtidningarnas relationsspalter där vikten av att låta sin pojkvän ha lite ”tid för sig själv/med grabbgänget” alltid ska markeras.

Jag var den här bruden (något jag beskriver närmare här). Den som ringde alldeles för ofta, den som alltid ville ses, den som tog allting alldeles för allvarligt, den som alltid hittade på sätt för att vi skulle få närhet till varandra. Och som jag skämdes för detta. Gud vad jobbigt det var att vara den där bruden som inte lät killen ”ha sitt privatliv” ifred, som alltid skulle vara där och klänga. Jag hade ju lärt mig att hata den bruden så innerligt, och nu var jag själv sådan! Jag försökte sluta, försökte ringa mer sällan, men det där behovet liksom kom åter och åter igen. Jag ville ju ha närhet och kärlek, jag ville ju vara med honom. Och jag kände mig alltid så jävla jobbig när jag ville det, och detta gjorde att jag ville ha ännu mer bekräftelse. Jag liksom bad om ursäkt, frågade om jag var ”för mycket”, lade mig platt på marken och sade att jag visste att jag krävde för mycket och var för mycket och att det var helt rätt när han inte ville prata med mig när jag ringde.

Men sen, när jag motvilligt lämnade vår relation, så började jag liksom att fundera lite på det här. På varför jag alltid kände att jag behövde mer kärlek, mer bekräftelse, mer av honom. Och sen började jag väl lägga ihop ett och annat. Kanske det där med att den djupa ångest som kom varje gång han avvisade mig när jag ringde honom och ville att han skulle komma och ta hand om mig när jag mådde dåligt inte så mycket var för att han inte var där, utan för att hans avvisanden gjordes på det okänsligaste sättet möjligt. För att han bara sa ”nej” och lade på telefonen istället för att visa lite omsorg, fråga hur det var med mig. För att han aldrig frågade hur jag mådde utan att det alltid var jag som fick ta upp problemet. För att han alltid frågade ”måste jag” när jag bad honom om att finnas där för mig. För att jag liksom alltid blev tvungen att be om hans kärlek, att slita och dra för att få uppmärksamhet, att kräva den istället för att få den automatiskt. All den här kärleken och uppmärksamheten fick han av mig, så mycket som han behövde, så han behövde liksom aldrig fråga. Och hade han gjort det hade jag funnits där, utan tvekan.

Och såhär fungerar det i många heterorelationer: kvinnan försöker skapa närhet och mannen försöker skapa avstånd. Kvinnan tolkas då som ”overly attached”, och mannens behov tolkas som ”normalt” och ”sunt”. Kvinnan uppmuntras till att sträva efter samma sunda känsloliv som mannen. Återigen tolkas kvinnan som avvikelse och fel, medan mannen tolkas som den sunda normen som kvinnan ska anpassa sig efter.

Men är mannens behov egentligen mindre än kvinnans? Det säger sig självt att ett behov som uppfylls aldrig kommer till uttryck som ett behov, personen märker inte av det och uttrycker ingen önskan efter det, eftersom det inte uppstår någon saknad efter det. Personen som ständigt får sina behov uppfyllda inser dem inte, förstår inte att de uppfylls. Personen som inte får sitt behov uppfyllt längtar ständigt och kräver mer, och tolkas då som mer krävande. Men det kan lika gärna tolkas som att den andra ger mindre.

Jämställdhet nås enligt många genom att kvinnan ska bli som mannen. Men genom att göra denna tolkning missar en helt dynamiken i relationen. Frågan en bör ställa sig är: kan kvinnan verkligen bli som mannen, utan att mannens position samtidigt förändras? Går det att båda parter i ett förhållande agerar som mannen gör, och att förhållandet samtidigt håller ihop? Mitt svar på denna fråga är nej. Jag menar att det är kvinnan som utför det känslomässiga arbete som är nödvändigt för att relationen ska fungera. Utan detta arbete hade relationen brakat samman. Kvinnan utför arbete både genom att se och serva mannen känslomässiga behov, men också genom att meddela honom om sina egna så att ha slipper se dem på egen hand. En ska inte heller underskatta hur bekräftande det är att känna att någon tycker om en och behöver en, något som mannen ständigt blir påmind om av kvinnan men som kvinnan sällan upplever. Kvinnan utför också arbete när hon tvingas överse med att han inte tillfredsställer hennes behov.

Detta är en slags känslomässig exploatering som sker inom relationen. Grunden för denna exploatering skapas på två sätt, dels genom att kvinnan hålls svältfödd på bekräftelse och kärlek och dels genom att hon lär sig att uppfatta detta som att det är hennes fel, hon som är ”för mycket och mannens behov som är normalt. Eftersom kvinnan är svältfödd på bekräftelse, kärlek och omtanke så är hon ständigt tillgänglig för att tillfredsställa mannens behov när det efterfrågas. Hon hör av sig regelbundet, lämnar kärleksförklaringar, tar initiativ till umgänge och så vidare. Allt detta bekräftar mannen i ännu högre grad. Genom att inte erkänna vikten av det känslomässiga arbete kvinnan utför, eftersom mannen inte direkt efterfrågar det, så hålls båda omedvetna om att det kvinnan gör är fundamentalt för att relationen ska fungera. Kvinnan lämnas alltså obekräftad och ovetande om sitt arbetes betydelse, vilket skapar en grund för känslomässig utsugning och stigmatisering av kvinnans agerande.

När kvinnan sedan vill ha mer kärlek och bekräftelse så är hon ”overly attached”. Mannen tycker att de redan ”umgås mycket” eller ”pratar om känslor” men det båda missar är att såväl umgänge som känslosnack sker på hans villkor och på hennes initiativ. Att han alltid har henne tillgänglig samtidigt som hon aktivt måste söka upp honom och efterfråga eller ”tjata” om hon behöver något. Att han aldrig behöver känna sig övergiven av henne, helt enkelt för att hon alltid finns där. Han behöver aldrig känna den saknad som uppstår när hens behov inte är uppfyllt. Han behöver aldrig känna att han behöver henne. Samtidigt känner hon att hon alltid måste jaga honom, efterfråga hans kärlek. Detta är i sig ytterligare ett bekräftande av mannen, samtidigt som det är förnedrande för kvinnan att känna att hon behöver fråga efter det som borde vara fundamentalt i varje relation: kärlek och omtanke. Och så upprätthålls könsmaktsordningen.

Ojämlikhet i bekräftelse behöver inte vara ojämlikhet i kärlek.

En vanlig respons jag fått på mitt inlägg om omsorg har varit att det jag beskriver verkar vara en relation där parterna känner olika stark inför varandra, och där mannen är mindre kär. Jag utesluter inte att det kan vara en möjlig uppkomst till den här typen av mönster, däremot tror jag att det är långt ifrån den enda eller ens den vanligaste förklaringen. Jag tror att det har betydligt mycket mer att göra med hur de olika parterna konstruerar sin relation.

Först och främst är kärlek en högst kontextbaserad känsla. Visst kan en vara kär i en person alldeles oavsett, men känslorna skiftar i intensitet och karaktär beroende på vilken relation en har till denna person. För min del så får konflikter känslorna att svalla upp, lika så osäkerhet. När allting tuffar på i en relation och jag känner mig trygg så är känslorna inte alls lika intensiva. Jag tror att detta är en erfarenhet jag delar med många.

En viktig sak att tänka på tycker jag är att det tillfredsställer ett känslomässigt behov att veta att en är eftersökt och att veta att en har tillgång till en annan person. Genom att skapa distans till en person som försöker skapa närhet kan en skapa en situation där en får väldigt mycket av denna bekräftelse, samtidigt som den andra personens tömmer sig på känslomässig energi. Att vara den som skapar distans, som är upptagen, som har ”bättre för sig” kan alltså i sig vara en bekräftande position.

Det kan lätt upplevas så att det är den mer bekräftelsesökande som är mer ”kär” eller ”beroende” av den andra personen, men det är inte alls med nödvändighet så. Det kan lika gärna vara så att den andra har ett lika stort bekräftelsebehov, men att detta behov ständigt blir tillfredsställt just på grund av detta distansskapande. Det kan också vara så att den andra har mer annat i sitt liv (i Det kallas kärlek så tas det upp hur mannen ökar sina fritidsaktiviteter efter att förhållandet ingåtts, medan kvinnan minskar dem) och att relationen därför blir en proportionellt mindre viktig del, utan att känslorna för den sakens skull i sig är mindre starka.

Jag tror att det är otroligt viktigt för hur kärleken till en person upplevs hur en konstruerar relationen, och jag tror att de ”äkta känslorna” egentligen är en ganska liten del i detta. Detta är även något som har fungerat för mig när jag applicera det i mitt eget liv. Jag försöker söka relationer som inte konstrueras på det sätt som innan visat sig vara väldigt destruktivt för mig.

Jag vill bära upp min världsbild själv.

Träffade exet igår och pratade om allt möjligt, så även vår relation som avslutades för lite mer än ett år sedan. Vi pratade om allt som inte hade fungerat och varför det var så, och i det mesta var vi rörande överens i vår analys. Han berättade också om insikter han nått angående sitt eget beteende, som jag hade framfört redan då vi var ett par. Att han först nu förstod vad jag hade menat och vad jag hade grämt mig över. Att han förstod hur jobbigt det hade varit för mig att alltid jaga efter hans uppmärksamhet och tid, att han förstod hur vi hade skapat en relation där han vill skapa distans och jag vill skapa närhet, där jag alltid var tillgänglig medan han alltid hade varit långt borta.

Det kändes bra, på ett sätt, med upprättelse och ett erkännande på att mina upplevelser och tankar inte bara fanns i mitt eget huvud, utan har bredare legitimitet än så. Men på ett sätt kändes det också jobbigt. Dels finns en bitterhet över att han inte kunde inse allt detta innan, då vi var tillsammans. En bitterhet över att veta att de analyser jag gjorde redan då äger legitimitet i hans ögon, fast först nu när det är för sent. Det är bitterheten inte bara över att vår relation kanske hade kunnat vara bättre, utan också över all den osäkerhet jag burit omkring på.

Men vad som också, paradoxalt nog, blir jobbigt är hans erkännande av mina känslor i sig, även nu ett år i efterhand. Det har nämligen varit en del i min befrielse att skapa definitioner av vårt förhållande, av mig, av honom och de problem som fanns mellan oss som har varit helt och hållet mina egna. Som inte har varit beroende av hans erkännande, att han ska backa upp min definition. Och det har fungerat alldeles utmärkt. Men något händer när en får erkännande, från att ha haft en självständig definition så känns det plötsligt som om den blir beroende. Om han håller med i det mesta, men har andra åsikter om någon liten detalj, så blir jag plötsligt benägen att ändra just den detaljen för större samstämmighet.

På ett sätt hade det varit skönt om han bara hade lagt all skuld för det som hände mellan oss på mig, om han hade varit fullständigt oförmögen att se hur har var med och konstruerade vårt samspel. I så fall hade jag inte kunnat luta mina tankar mot honom, då hade jag fått bära upp dem själv. Att själv bära upp definitioner kan visserligen vara jobbigt, men det gör också att en har full makt över dem.

Jag minns när jag skrev om vår relation, som fortfarande är den mest smärtsamma och ärliga text jag någonsin skrivit. När vi talade om den så sa han att han höll med om det mesta, men inte allt. Och jag minns att jag inte frågade om vad det var då, att jag bara sa ”nej, det är klart vi inte tycker lika om allt”. Och det var så skönt, för jag visste i den stunden att det inte spelade någon roll om han inte höll med om allt, det hade inte ens spelat någon roll om han hade tyckt det var rakt igenom lögn, för det viktiga var inte vad han tyckte om den där texten utan att det i mina egna ögon var det absolut sannaste jag någonsin skrivit. Jag hade skapat min egen analys, min egen definition och sanning.

Det var skönt att han inte avkrävde en ändring från min sida, för konflikter är jobbiga. Men om han hade gjort det så hade jag ändå inte rört mig en tum, inte ändrat ett ord. För om jag tillåtit hans definitioner ta över det allra minsta minsta så hade allt varit om intet. Jag ville inte ha någon kompromiss eller något samförstånd, jag ville skapa min egen verklighet.

Nu har jag skapat min egen verklighet. Jag har skapat mina egna definitioner, och det har fallit sig så att han samtycker i många av dem. Och även om jag tycker om det så finns det något farligt i det. Bekräftelsen kan i sig tvinga fram längtan efter ny bekräftelse, och den längtan gör att anpassningen ligger nära till hands. Men jag vill inte anpassa mig. Jag vill ha min egen definition, min egen analys, som jag själv har skapat och som jag också till fullo rår över. Ibland kan det vara lättare att upprätthålla den när konfliktlinjerna är tydliga, när en inte tycker lika om något. Då kan en tänka att personen är en jävla idiot och gå vidare.

Jag menar inte att han har gjort något fel, inte alls. Jag är glad över att han har förstått och också kunnat erkänna det för mig. Men jag inser att jag har en utmaning nu, speciellt om vi ska fortsätta vara vänner. Utmaningen är att inte återigen stötta mina analyser på honom, att inte återigen söka bekräftelse på resonemang jag i mitt hjärta vet är sanna. För då kommer allt att vara förlorat igen.

Bekräftelse.

När jag var yngre var det jätteviktigt för mig vad folk tyckte om hur jag såg ut. Inte bara människor jag hade någon slags sexuellt intresse i, utan alla. Det var en viktig del av umgänget att dela ut komplimanger och att få dem, det var viktigt att bli bekräftad för sin sminkning, frisyr och sina kläder just den dagen och så vidare.

Jag sminkar mig fortfarande och så vidare. Faktiskt ganska ofta nu för jag tycker om att känna mig fin. Och det är klart att det i förlängningen beror på att jag värderar vad andra människor tycker och tänker om mitt utseende. Men själva bekräftandet är mycket mindre viktigt nu än tidigare. Det är inte viktigt att få höra ”vad fin du är”. Jag menar, det är klart att jag vet att jag ser bra ut när jag klätt upp mig i det syftet.

Många personer har komplimerandet som en naturlig del i sitt sätt att umgås, och framförallt hälsa på, andra. När jag hör sådana samtal så förundras jag. Jag blir själv närmast obekväm när någon säger att jag är fin, och att säga det till någon faller sig över huvud taget inte naturligt längre.

Det spelar helt enkelt mindre och mindre roll vad andra tycker, det blir mindre och mindre viktigt att ständigt få bekräftelse.

Hur har er relation till utseende och bekräftelse förändrats?

Jag vill fan inte gå omkring ensam och oknullad hela livet.

Denna bild har kritiserats av Lady Dahmer och andra feminister på ganska goda grunder. Alltså att det alltid är ett jävla tjat om vad tjejer ska och inte ska göra med sina kroppar och ansikten, och att killar har något jävla behov av att ständigt berätta detta för tjejer. Detta är sant och onekligen en relevant poäng, för visst fan är det irriterande med någon jävla snubbe som kommer och har en åsikt om vilket smink, vilken vikt och vilka kläder som passar sig och dessutom ska göra en jävla grej om att det är ”snälla killar” som liksom bryr sig om hur tjejer mår. Herregud.

Vad värre är att de flesta av dessa personer i verkligheten brukar förespråka ett så kallat naturligt ideal, det vill säga ”kurvor” och smink som inte syns snarare än ett fjärmande från ideal som sådana.

Samtidigt så tycker jag att det finns en poäng i att påpeka att alla män inte har de preferenser som anges som ideal i stort. För, allvarligt talat, det är fan otroligt viktigt att känna sig älskvärd och attraktiv. Och eftersom de flesta kvinnor är heterosexuella så är det faktiskt viktigt vad män tycker om oss. Om jag hade trott att mina håriga ben ledde till att män såg mig som fullkomligt oälskbar så hade jag rakat dem, men nu vet jag emellertid att det inte är så de flesta tycker.

Vidare så blir jag glad om någon visar uppskattning för mitt utseende. Det tror jag att de flesta blir. Jag tycker inte om när någon liksom ”recenserar” mig och säger typ ”du klär bättre i de där jeansen än de du hade igår” för det upplever jag som begränsande, däremot så uppskattar jag när någon ger mig komplimanger för mitt utseende eller för en självvald outfit, utan att komma med kommentarer om vad som vore mindre passande. Det är klart att det gör mig glad att jag, även om jag klär mig utifrån mina egen preferenser, kan uppfattas som attraktiv av någon annan. Inte så att jag slår knut på mig själv för att det ska ske, men om det sker så blir jag glad.

Visst finns det människor som över huvud taget inte bryr sig om andras åsikt men jag tror det är ganska ovanligt. Därför tycker jag att det är viktigt att peka på att den idealbild som presenteras är mycket snävare än vad folk i verkligheten blir attraherade av. Jag tror att alla vill kunna attrahera någon, ty närhet, sex och kärlek är viktiga komponenter i de flesta människors liv och det är inget fel med det eller något man kan eller ens bör fjärma sig från.

Därför blir jag glad när jag får bekräftelse på att jag uppfattas som attraktiv även då jag slutat lägga en massa tid och energi på att göra just det. Jag tycker att det känns skönt att veta att jag inte offrar något i form av potentiella ligg eller kärlek för att jag gjort de valt jag gjort gällande mitt utseende och min livsstil. Det enda jag offrat är att jag kommit lite längre ifrån det mediala skönhetsidealet och det känns faktiskt helt jävla okej. Det hade varit värre om jag för evigt förbrukat mina chanser att anses attraktiv av någon annan på grund av mitt utseende. Då hade jag nog faktiskt ansträngt mig lite för att se bra ut, för jag vill fan inte gå omkring ensam och oknullad hela livet.

Bekräftelsefällan.

Ibland när jag fått kritik så får jag sådana där ”försvara mig offentligt på bloggen”-ryck och liksom känner att jag bara måste skriva om den där omogna taskiga kommentaren för att få lite medhåll om att personen som skrev den är en idiot. Sånt kan man ju göra ibland, men fan vad tröttsamt det är med bloggare som måste söka bekräftelse för varje negativ kommentar de fått. Det är så himla ängsligt kan jag känna, och framförallt så otroligt självrättfärdigande.

Det är jätteroligt att min blogg blir större men jag vill inte hamna i den där bekräftelsefällan där man plötsligt inte kan stå rakryggad från kritik utan att någon bloggläsare backar upp en, alternativt vägrar inse sina misstag för att andra tycker man gjorde rätt eller tänker att det ”bara” är en av många som läser ens blogg. Förstår ni vad jag menar? Jag tycke i alla fall att det är sjukt drygt när bloggare hamnar i det beteendet.

Internetbekräftelse.

Jag har funderat en del på detta som många vittnar om med uppdateringsångest och facebookångest. Att man blir beroende av den bekräftelse man får över internet, till exempel på twitter, facebook eller sin blogg. Det anses vara något dåligt att vara väldigt beroende av den bekräftelse som kommer in över internet.

Jag är väldigt beroende av att bli bekräftad över internet, alltså på min blogg eller på twitter. Jag tycker inte att det är något konstigt eller fel med det, dessa kanaler är en del av mitt liv och det är naturligt att jag värderar dem och den kontakt jag har med folk över dem. Det finns personer som jag bara ”känner” över internet som betyder mycket för mig, när frekventa besökare försvinner från kommentarsfältet i min blogg kan jag bli ledsen, till exempel. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan bloggen, jag har haft den så länge och det är en viktig kanal för mig att få uttrycka vem jag är i.

Men det jag tycker är skillnaden på hur jag använder dessa kanaler och på hur personerna som klagar gör det är att jag inte använder dem för att andra ska bekräfta mitt vardagsliv. För mig är det inte viktigt att lägga upp en bild på en kanelbulle som jag ätit och att personer ska ”gilla” det, det är inte viktigt att folk vet att jag sitter ute och njuter av det vackra vädret eller äter glass. Det är där det blir fel tror jag, när man inte använder bloggen, facebook eller twitter för att göra något eget med det utan bara för att dokumentera sitt liv.

Min uppfattning om mitt vardagsliv beror inte så mycket på huruvida jag får mycket feedback på bloggen eller twitter helt enkelt för att jag inte använder det för att sprida mitt vardagsliv som jag tänker mig att andra gör.

När man lägger ut hela sin livsstil, sin umgängeskrets, vad man äter och så vidare till allmän bedöman så tror jag att det faller sig ganska mycket av sig själv att det känns väldigt personligt huruvida folk gillar det eller inte. Det är lite konstigt tycker jag, detta behov av att andra ska bekräfta ens musiksmak eller fikapaus. Det är det jag ser som det primära problemet: inte att folk har smartphones och därför kan ägna sig åt detta stup i kvarten utan att så många från första början är så ängsliga över hur andra uppfattar deras liv.

Ofta i den här debatten så kan jag känna att det glöms bort att det faktiskt finns en massa personer som använder dessa kanaler av andra anledningar än att lägga ut sitt liv till allmän beskådan. Många verkar utgå från att det är så alla använder sociala medier när så inte alls är fallet. Jag tänker att de personer som har detta enorma behov av att få sina liv bekräftade faktiskt är en minoritet. Eller så har jag fel, vette fan. Men jag är lite trött på dessa larm och hur hemskt det är med facebook och så utgår man bara från personer som har en helt orimligt inställning till kanalerna och sina liv.

Alla vill veta att de betyder något.

Hanna Fridén skriver om det här med bekräftelse på internet och hur det problematiseras i alldeles för hög grad. Vissa människor verkar tycka att det är negativt den här ”like”-kulturen som florerar på facebook, twitter, bloggar och så vidare. Att man inte ska behöver denna ständiga bekräftelse.

Jag ägnar flera timmar om dagen åt att skriva, twittra och så vidare. Detta gör jag dels av den enkla anledningen att jag tycker att det är kul, men om det bara handlade om mitt intresse för att skriva så skulle jag liksom inte publicera det såhär offentligt. Det känns ju jävligt onödigt att låta människor få en inblick i mitt privatliv utan att det finns ett syfte med det, inte sant? Det handlar såklart även om att jag vill nå ut och att jag vill ha repsons. I nuläget tjänar jag knappt något på det, så den drivkraft jag får är att jag upplever att jag utvecklas och att jag når ut, att folk uppskattar det jag gör och att jag påverkar min omgivning.

Det är så ironiskt att man ägnat så mycket tid åt att kritisera näthatet och sedan även måste kritisera nätkärleken. Herregud människor, kan man inte göra någonting utan att det blir fel? Vi behöver ju alla dessa ryggdunkar för att palla med det negativa.

Det är ju helt jävla fantastiskt att så många människor skapar en massa texter, videos, bilder och så vidare utan att kräva något annat än att andra skriver när de gillar det. Vi kräver inga pengar, vi kräver liksom inte ens att någon läser, men att i alla fall en bråkdel av dem som uppskattar det man producerar ger en lite uppmuntran är ju verkligen någonting man bör kunna förvänta sig.

Jag hade blivit ledsen om folk helt plötsligt slutade kommentera mina texter. Om jag inte fick någon respons på länge hade jag troligen slutat blogga och istället börja skriva på andra sätt. De flesta som producerar något vill ju att det ska vara någonting värt, att det ska uppskattas. Hur denna uppskattning ser ut är olika, ibland rör det sig om pengar eller andra förmåner, ibland rör det sig om bekräftelse. Om att det intygas att det är värt något för andra, även om det värdet inte kan inkasseras i form av pengar.

Det är så otroligt viktigt för mig att skriva och att få respons. Att veta att mina texter spelar roll i alla fall för några personer. Att veta att jag blir läst. När människor säger till mig att det jag gör är bra blir jag så jävla glad och vill fortsätta. Fortsätta skriva även de dagar när man inte riktigt pallar, att fortsätta tänka och ifrågasätta. Det får mig att må bra och det är liksom inte enbart för bekräftelsen som jag gör det, men den är en viktig del för mig. Och allvarligt talat så tror jag att alla behöver bekräftelse på att det dem gör är efterfrågat och viktigt, sedan om den bekräftelsen tar sig formen av en fast anställning med lön eller i retweets ändrar inte den grundläggande driften; vi vill känna oss viktiga och vi vill känna att vi påverkar. Att vi betyder något.

Att blogga för sin egen skull.

Min favoritklyscha i bloggvärlden är att man bloggar för sin egen skull. Vad då ”min egen skull” undrar jag då. Klart jag bloggar för min egen skulle i den meningen att jag personligen blir glad när folk gillar det jag skriver. Men det är ju inte som att man inte bryr sig om vad andra tycker om det man skriver, jag skriver ju offentligt för att jag vill uppmärksammas.

Ska det vara så svårt att erkänna att det är fett jävla skönt med bekräftelse. Jag menar herregud, jag skulle bli helt galen om jag inte fick några kommentarer. Kan man inte bara erkänna att det är viktigt vad människor tycker och tänker om en.

Men sen undrar jag också varför all hela tiden måste göra en grej av att vara individualister. I mina ögon är det ett ganska osympatiskt drag att ”inte bry sig”. Kanske är jag färgad av att jag själv inte känt den där ständiga pressen att passa in som jag vet att vissa andra gör men jag tycker att det är ganska störigt med alla bloggare som hela tiden måste orera om hur lite de bryr sig om alla andra. Kul att vara osympatisk och egocentrerad?