Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Att bli kvinna – att internalisera den manliga blicken.

Jag tänker på de första gånger jag blev medveten om min kropp som föremål för mäns blickar. Jag minns det kristallklart. Ett av de starkaste minnena jag har är när jag badade och en äldre man sade något i stil med att jag ”hade börjat bli kvinna” men att jag ”var lite tjock”. Vid tillfället hade jag i alla fall sinnesnärvaro nog att peka finger åt honom, men det kunde inte göra skadan ogjord. Hela den dagen tänkte jag på hans kommentar och på min kropp.

Att växa upp från flicka till kvinna är en våldsam process. Från att över huvud taget inte ha reflekterat över sin kropp särskilt mycket ska en plötsligt börja se den ur andras ögon, ur mäns ögon. En ska plötsligt börja tänka på hur den där kroppen ska behaga män, eller hur en ska göra för att inte behöva utstå trakasserier från män, män som tar sig rätt över ens kropp och så vidare.

Om en läser till exempel kropp och knopp i kamratposten kan en se åtskilliga brev från personer som oroar sig över sin mens, sitt könshår, sina bröst. De hatar dessa delar av sig själva. De lugnas med att det är en naturlig del i att bli vuxen, att alla utvecklas i sin egen takt. Det är inte konstigt att många känner skräck inför till exempel sin mens, sina bröst, sitt könshår. Inte för att dessa saker är obehagliga i sig, men för att de kommer att bli symboler för det sexuella förtryck den vuxna kvinnan utsätts för. Dessa attribut är de som i samhället betraktas som specifikt kvinnliga.

Att göra någon medveten om sig själv som ett objekt är en brutal handling, en våldshandling. Det är att slita någon ur ett sätt att se på sig själv som något som finns till för sin egen skull, och istället börja se på den som ett föremål för andras blickar. Kroppen blir plötsligt en potentiell fiende, något en måste kontrollera för att slippa bli utsatt för mer våld eller för att få bekräftelse. Något en måste tygla, svälta, klä upp eller dölja. Det är en initiation till att börja bruka våld mot sig själv, och denna initiation är i sig själv våld.

Vad jag önskar att jag hade sluppit göras medveten, att jag hade kunnat växa upp utan att behöva internalisera den manliga blicken. Den manliga blicken som kan ge mig värde, men också skada mig. Så mycket våld jag hade sluppit göra på mig själv då, så många år av självsvält och självskada jag hade kunnat slippa. Men nu blev det inte så, eftersom män i min omgivning kände behovet att titta på mig, bedöma mig, kommentera mig. Det är med en stor sorg jag tänker på detta, för den där obryddheten inför mig själv, den där förmågan att glömma mig själv och gå upp i något annat, är någonting jag aldrig kommer återfå. Det är en daglig kamp för att bryta mig fri från det, för att inte agera på den där internaliserade manliga blicken, en kamp jag aldrig helt och fullt kommer kunna vinna.

Rädslan inför att växa upp till kvinna är rädslan för att bli utsatt för patriarkalt förtryck. I ett samhälle där vi var jämställda så hade det troligen inte behövt vara en så obehaglig upplevelse. I ett sådant samhälle hade mitt förpubertala jag inte behövt utstå kommentarer från betydligt mycket äldre män, och jag hade inte behövt minnas det som något avgörande i hur jag ser på mig själv ännu 10 år efter.

6 kommentarer till Att bli kvinna – att internalisera den manliga blicken.

  • Alva skriver:

    Alltså, fy fan vilken bra text! As usual. Du är så bra på att förklara dessa fenomen på ett enkelt men ingående sätt. Tack.

  • Linn skriver:

    Minns så väl första gången det hände mig. Jag var tolv år och hade börjat få bröst, var väl ganska obrydd alternativt nöjd med detta faktum. Tills en dag då en kille i klassen pekade på mina bröst och skrattade retsamt. Jag kommer ihåg hur obehagligt det var. Inte på grund av att det var någon särskilt sexuell underton, utan just det faktum att hans blick och skratt liksom särskiljde mig från honom. Agerandet gjorde det så tydligt för mig att min kropp från och med nu var något som någon annan kunde värdera och kommentera, helt fritt och öppet, att det var ok att göra så. Han verkade inte skämmas det minsta.
    Sen den dagen har jag alltid varit extra medveten om mina bröst och vad de skulle kunna framkalla för reaktioner hos folk. Ofta känner jag för att dölja dem något, att de är lite för stora eller tar för stort fokus från mitt övriga utseende. Det sitter i ryggmärgen och extremt svårt att göra sig av med. Är så jävla förbannad att jag måste hålla på och förhålla mig till mina egna kroppsdelar på det här sättet! För det gäller ju självklart inte bara brösten.

  • radikalgnu skriver:

    Skrev också en text förut när jag liksom tappade barnblicken och såg mig genom den manliga blicken, att det är på ett sätt en markering i mitt liv att barndomen är över. Fatta vad det gör med oss att vi inte får växa upp, utvecklas, genomgå puberteten utan att objektifiera oss själva. Det är så mycket som förstörs som känns att det inte går att reparera. Vi kan inte relatera till oss själva som vuxna utan att vara Kvinnan I Patriarkatet. Och för många börjar det ännu tidigare i barndomen.
    Apropå något helt annat kom jag att tänka på den här jävla serien Mr Romance med Fabio! Såg du den när den gick på tv? Alltsåå vad gött det vore om du satte tänderna i den. Finns några klipp på Youtube.

  • Julle skriver:

    Håller med om att komma in i den där puberteten är en jobbig process. Och inte bara att inte trivas med sin nya kropp men också att ingå i en ny livsstil där man ska vårda den här nya kroppen, som att raka bort håret och täcka över brösten. Men det finns lite botemedel som gör att man kan dämpa den här ångesten, t.ex. att öva en tjej inför framtiden redan som barn. Då menar jag att man kan lära unga flickor att ha bikinitopp på sig redan som små! Nu var jag givetvis ironisk, men min poäng är att naturen är elak, men ännu värre är att vi i vår kultur förvärrar situationen genom att applicera på tjejer saker som de inte behöver, bara för att det känns som det normala.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv