Ibland är det som att alla feminism handlar om erfarenhetsdelande. Vi ska sitta i våra trygga rum och berätta om våra erfarenheter av könat förtryck, och så ska vi finna någon slags styrka i känslan av att inte vara ensam. Detta kan vara både kraftfullt och viktigt, men ibland undrar jag om vi inte fastnar i erfarenhetsdelandet.
Ett problem med fokus på just erfarenheter är att erfarenheter kan vara olika och framförallt tolkas på olika sätt av dem som har dem. Det har ju såklart även sina fördelar, men i feministiska sammanhang kan ett överdrivet fokus på erfarenheterna göra att människor tycker att bara det faktum att de har en erfarenhet och analyserar den på ett visst sätt räcker för att det ska vara sant. Den kvinna som inte känner sig förtryck är inte heller förtryckt, och så vidare. Som om förtryck var en känsla och inte ett faktiskt begrepp som vi kan använda oss av.
Ibland kan det framstå som om vi inte hade något annat än just våra erfarenheter. Som om vi inte hade mängder av teorier och statistik som underbygger vår ideologi och uppfattning om verkligheten. Att trycka alltför hårt på erfarenheterna kan ge detta intryck. Det verkar som om det är det vi har. Och hur viktiga erfarenheter än är så får en inte glömma att patriarkatet inte är en ”erfarenhet” utan en politisk realitet.
Erfarenhetsdelandet handlar mer om att politisera det vi alla redan känt och sett. Att sätta in det kontinuum av övergrepp som är ett kvinnoliv i en samhällelig och politisk kontext. Detta är viktigt för att bli mer medveten om sin utsatthet, men det går inte att forma en politik enbart utifrån detta. Det går inte att se hela bilden.