I helgen hamnade jag i ett samtal om relationers avslut och att kräla. När relationer har tagit slut för mig, speciellt den senaste jag hade med en man, så har jag verkligen krälat. Liksom förnedrat mig å det allra grövsta. Tiggt och bett om att bli tagen tillbaka och så vidare. Jag har nog inte riktigt känt någon skam för detta, utan på ett sätt känt att det har varit det rimliga att göra i situationen. jag har helt enkelt ansett att jag bara har krävt mig rätt. jag har krävt att det löften som avgetts i relationen, och som fått mig att stanna i den och ge vissa saker i den, ska hållas. Även om dessa löften varit ”absurda” så är de ju en del i romantiken som män använder för att binda kvinnor till sig. Om löftena inte hade fyllt någon funktion hade de ju kunnat utelämnas, men män envisas med att avge dem, ibland även mot kvinnans uttryckliga vilja (jag har varit med om detta flera gånger). Jag har helt enkelt ansett att dessa löften förpliktigar, även om de inte var menade att ta på allvar. Jag har ansett att den som använder sig av den typen av löften, uttalat eller underförstått, för att binda någon till sig, får stå sitt kast.
Frågan är ju varför en gör detta. Jag har funderat mycket på den här frågan och mitt svar är att det handlar om att radera ut hoppet för relationen, att verkligen göra det helt otänkbart att gå tillbaka till det som varit. Jag var tvungen att få mitt ex att liksom ”bevisa” för mig att vår relation var omöjlig. Jag orkade inte själv komma fram till denna insikt, så jag tjatade och tjatade och sprang in i väggen gång på gång, för att gång på gång få öra alla skäl till att det inte kunde bli vi igen. Det blev ju en självuppfyllande profetia, vem vill vara med någon som gör så, och det är också en del av poängen med det hela. Att stänga alla vägar tillbaka till det en vet skadar en men är för svag för att avstå från.
Men att göra detta är både respektlöst mot en själv och också något som kan skada den andra personen, och därför har jag inte velat göra så i relationer med kvinnor. Det finns inte samma aspekt av exploatering och utnyttjande, vilket gör att en inte kan se den andra parten som ”skyldig” på samma vis. Det finns liksom ingenting att kräva tillbaka på samma simpla sätt. Heterorelationen har ju i mångt och mycket en slags kontraktsstruktur, som lesbiska relationer saknar. Även om det såklart finns likheter i form så är det inte på samma sätt konstituerande för relationen.
En får helt enkelt hitta andra sätt att hantera sina känslor, eller snarare ha lite mer tålamod och läka ut dem. Lägga band på sig själv. Med män behövde jag inte lägga band på mig på samma sätt, för jag hade inte makt över dem och kunde inte skada dem på samma sätt, och hade därmed inte heller samma ansvar för mina handlingar. Som kvinna i relation med en man är en på sätt och vis ett barn; en förminskas och ses ner på, just för att det en gör mot dem inte har samma verkan som det dem gör mot en. Men med andra kvinnor har en ansvar att hantera sina känslor på ett moget sätt.
