Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Att förhålla sig till män.

En sak jag verkligen önskar att fler män förstod är att kvinnor ständigt förhåller sig till dem. Som kvinna blir en lärd två saker om det här med män:

  1. Män är farliga. Inte att alla män är farliga eller så, men att det finns en överhängande risk för att bi utsatt för saker av (främmande) män. Vi får lära oss hur vi ska skydda oss mot våldtäkter, vi får lära oss hur vi ska bete oss för att slippa sexuella trakasserier, vi får lära oss vilka män vi ska akta oss för för att slippa bli slagna och så vidare och så vidare. Kulturen fullkomligt svämmar över av berättelser om kvinnor som blir utsatta för fruktansvärda brott av just män. En skulle ju nästan kunna tro att kvinnokroppar konsekvent används som rekvisita i spännande berättelser eller något.
  2. Ansvaret ligger på kvinnor. Vi får också lära oss att vi ska skydda oss. Hela tiden skydda oss. Män får inte lära sig ens i närheten så mycket om hur de ska skydda sig från slagsmål. Vad signalerar detta? Jo, om du kan skydda dig och vet det så innebär det att det är ditt fel om någonting går snett. Om en kvinna blir utsatt för något brott så är det hennes fel, för det är hon som inte tagit till sig alla välmenande tips om hur hon kan skydda sig tillräckligt mycket. Nevermind att dessa tips kräver sjukt mycket arbete att följa, saknar verklighetsförankring (till exempel: våldtäkter sker mest i hemmet, inte bara ”farliga” män slår och så vidare) och dessutom ofta är motsägelsefulla.

Detta gör att många kvinnor går omkring med en rädsla inte bara för att bli utsatta för något utan också för att det ska vara deras eget fel om det händer. Kvinnor tillåts inte bara vara lyckligt ovetandes om alla hemskheter som kan hända oss, utan vi måste ständigt tänka på dessa hemskheter och hur vi ska göra för att undvika dem.

Kvinnor har också lärt sig att tillfredsställa män först och främst, dels för att få bekräftelse från män och bli accepterade av män men också för att vi lärt oss att vara rädda för konsekvenserna av att göra en man upprörd. Att tillfredsställa män är en överlevnadsinstinkt för kvinnor. Därför kan män inte förvänta sig att kvinnor alltid säger rakt ut vad de tänker och känner.

Ofta pratar män om att de ”vill väl” och liknande. Detta är säkert sant, problemet är att det inte räcker med att vilja väl nu när vi lever i ett patriarkat. Som man har en makt oavsett om en vill det eller inte, som man så kommer kvinnor att förhålla sig till en och anstränga sig för att tillfredsställa en.

När män närmar sig kvinnor så måste de tänka på det här med att kvinnor ständigt förhåller sig till män. Det funkar inte att typ förvänta sig att någon ska säga nej när hon känner sig obekväm, det funkar inte att förvänta sig att kvinnor ska sätta upp sina egna gränser. Kvinnor har lärt sig att vi inte får ha gränser, speciellt inte gentemot män, så om en förväntar sig att kvinnan ska sätta upp gränser är risken stor att det inte sker och hon bli obekväm.

En grej jag kan tycka att vissa män gör som är problematiskt är att vara ”ärliga” på ett sätt jag tycker är obekvämt. Typ prata om att de känner sig attraherade av mig eller liknande. Det som kan uppfattas som charmig rättframhet av vissa uppfattas av mig snarare som ett övertramp på min personliga sfär. Jag behöver inte veta vad olika män tycker om mitt utseende, att de känner sig attraherade av mig och så vidare. När jag får i denna information så behöver jag förhålla mig till den, och det är jävligt jobbigt. Jag måste avvisa intresset på ett sätt som är tydligt men som inte gör mannen ledsen eller arg, alternativt stå ut med en massa sårade eller arga känslor. Båda är påfrestande.

Många män slänger ur sig ”komplimanger” och visar intresse för att sedan förvänta sig att kvinnor ska reagera på det här på olika sätt, för det mesta vill de att kvinnor ska bli glada för uppmärksamheten. När kvinnor inte lever upp till förväntningarna på hur de ska reagera så bli dessa män inte sällan sårade eller arga. Det finns säkert män som inte bli det, men vetskapen om att många män blir det är nog för att en som kvinna ska känna sig obekväm när sådant kommer på tal.

Innan du som man tar kontakt med en kvinna kan du kosta på dig att tänka lite på detta. Tänk på det här med mäns makt och kvinnors underläge, tänk på att kvinnor lär sig att vara rädda för och tillfredsställa män. Sedan kan du tänka på hur du kan ta kontakt, om du ens ska ta kontakt. I många fall är det bästa sättet att visa vänlighet och omtanke att inte ta kontakt alls, kanske rentav att markera att en inte planerar att göra det. Jag vet till exempel att vissa män går över på andra sidan gatan om de går bakom en kvinna på vägen hem sent på natten, eftersom de vet att hon kan komma att känna sig hotad av det. Detta är nog en bra mycket bättre strategi än att försöka visa att en är vänligt inställd genom att hälsa.

När en förslår detta blir vissa män upprörda. De vill minsann inte straffas för att andra män inte beter sig bra mot kvinnor. Denna gråtfest ger jag inte mycket för: om en verkligen har kvinnors intresse i åtanke och inte sitt eget behov av att framstå/känna sig som en ”bra kille” så borde detta inte vara ett problem. Då borde det gå att bara strunta i hur en uppfattas och helt enkelt bara fokusera på att en kvinna ska slippa förhålla sig till en mer än vad som är nödvändigt, och detta görs bäst genom att inte agera på ett sätt som kan uppfattas som att en vill ha ut något av situationen.

29 kommentarer till Att förhålla sig till män.

  • Patrik skriver:

    Jag har hört detta många gånger och jag har lyssnat. Jag går över till andra sidan gatan när jag hamnar i närheten av en ensam kvinna, jag uttalar mig aldrig om kvinnors utseende, och jag tar aldrig kontakt med kvinnor. Jag förklarar de här sakerna för andra män när de inte förstår. Jag vet inte vad jag kan göra som jag inte redan gör för att visa att jag fattat eller för att göra mig mindre hotfull.

    När jag ställer den uppenbara följdfrågan brukar jag bli skälld för manclaiming och det är väl det som kommer att hända nu också, men då får jag ta det. Så: om man nu förstår allt det här och har slutat ta kontakt men inte kan sluta vara heteroman, vad göra? Om svaret är ”livslång celibat” så är det det, men då skulle jag vilja att någon är ärlig och säger det.

    Säg bara inte ”nätdejting”. Även om det inte vore den mardröm det är så klagar varenda nätdejtande kvinna precis lika mycket på kontakterna hon får där som dem hon får ute i verkligheten. Och det måste väl finnas något sätt som är äldre än tjugo år; hur överlevde annars mänskligheten så här långt?

    • V skriver:

      Nej, svaret är inte nätdejting :)

      Jag bara funderar… har du några kvinnliga heterovänner?

      Saken är den att manligt intresse eller manlig sexualitet,inte alls behöver vara någonting dåligt, tvärtom. Att kastrera dig löser ingenting.

      Däremot handlar det om att se kvinnor som människor, inte som sexobjekt, i första hand. Om du har en flirt med någon är det inte fel med en komplimang, att kommentera en bekant eller främling sexuellt är en helt annan historia. Att gå fram och ”småprata” med en främling på väg hem från krogen kan ex. vara riktigt creepy men att bli bekant med någon på en fest är inget problem.

      Kom ihåg att den här maktspänningen ligger bakom, förhåll dig till den… jag har ingen bra guide tyvärr.

    • Erika skriver:

      Patrik, menar du att det enda sättet att träffa någon är att närma sig främlingar (med komplimanger om utseendet)? Här är isf en fördjupning av ämnet och delvis svar på frågan: http://www.theferrett.com/ferrettworks/2012/08/can-i-buy-you-a-coffee/ & http://www.theferrett.com/ferrettworks/2012/10/but-if-i-cant-buy-you-a-coffee-how-will-our-species-reproduce-how-to-hit-on-women/. Annars går det ju att prata om andra saker än utseende i sammanhang där det anses normalt att inleda en konversation. På en fest kan en fråga om vem/hur en person känner någon där, på en arbetsplats kan en ta upp saker som påverkar alla eller fråga om någons position, osv. ”Jävligt rabiat manshatande lesbisk kvinna” gav jättebra tips nedan. Helt enkelt visa intresse för personen :) Och ha i åtanke att du kan följa det till punkt och pricka men att en del kvinnor ändå inte är intresserade av dig, åtminstone inte som mer än en vän.

  • Jävligt rabiat manshatande lesbisk kvinna skriver:

    Mycket bra. Jag har tänkt mycket på det här med blicken också. Att inte ens blicken är fri.
    Alltså, så fort jag lämnar hemmet och beger mig ut i offentligheten sänker jag min blick. För om jag höjer den och det råkar komma en man i vägen för min syn så tar han min fria tanke ifrån mig direkt.
    I hans blick ser jag att han ser mig, och tar för sig av mig, och den blicken gör mig illa. Den blicken tvingas jag förhålla mig till och värja mig emot.

    Så, när jag är ute i offentligheten ensam, är min blick alltid riktad i marken.
    Och såhär, jag tar ansvar för att i största möjliga mån aldrig låta min blick möta en mans blick. Och det krymper mitt livsutrymme så till den grad att det egentligen inte finns något kvar.

    Jag strosar aldrig, har jag kommit på. Det offentliga rummet är inte för mig. Jag passerar det bara, för att ta mig från en plats till en annan.

    • Simon skriver:

      Vågar jag kommentera, då ditt nick-name fördömer mig som man redan innan mitt första ord har yttrats. Jag vågar enbart med förhoppningen att du först och främst betraktar mig som människa, inte som man, så som jag själv gör.

      Varför går du med sänkt blick i rädsla av att möta mäns blick? Hur skulle det låta om jag erkänner mig undvika kvinnors blick, dock av andra skäl än dina egna? Det är många gånger jag kan undvika att se in i kvinnors ögon med viljan att undanröja misstanken att jag ”kollar in dem”. Jag undviker att sätta igång tanken i deras inre ”ser han på mig? Är han ute efter något?” Men är inte det lika knäppt och förunderligt som det faktum att du ska behöva känna dig som ett objekt i det offentliga rummet?

      Där går du på gatan och undviker min blick för att slippa känna dig uttittad, och där går även jag med undvikande blick för att undanröja just de misstankarna. Jag är man, och känner inte igen mig i hur män tar för sig av blicken. Däremot finns dessa andra människor som helt klart utnyttjar varje tillfälle de kan få till att se på kvinnor av andra skäl än de högst oskyldiga. Detta är inte tillskrivet enbart män. Det är individer, i grupp. Jag tillhör inte den gruppen. Och så vet jag många fler som inte gör, trots att det är så lätt att placera oss där.

      Kan hända att vi strider mot väderkvarnar. Kan hända att det är främst i våra egna tankar som kampen förs, och att var gång vi stöter på händelser som bekräftar våra misstankar och fördomar, så stärks vår egen mentala föreställning om hur andra människor ser och uppfattar oss. Du med sänkt blick, och jag likaså. Kanske åtminstone du och jag skulle kunna försonas med att se på varandra som inge mer än medmänniskor, för att om möjligt så slut på detta elände.

      Eller så fortsätter jag att vara rädd för att bli stämplad som ”en sån där man”.
      och så fortsätter du att betrakta mig som ett hot mot din person.

      /Simon

      • Simon skriver:

        En sak i taget, men i sinom tid så!
        Just nu spenderar jag min tid med att läsa fler inlägg från både Fannys och din sida. Det är helt klart tankeväckande…
        …sen så får jag en känsla av att jag bör hålla mig tyst. Det är bäst så.

  • Lars skriver:

    Har lite svårt att förstå vad som avses i det tredje stycket nerifrån. Ger jag någon en komplimang förväntar jag mig att personen ska bli glad, det är väl tanken med komplimangen? Om resultatet blir det motsatta skulle jag väl i och för sig kanske inte beskriva det som att jag blir sårad men åtminstone ledsen. Det jag gjorde och som var tänkt att få en positiv effekt fick ju då en negativ effekt istället. Att däremot bli arg har jag däremot svårt att förstå, även om ilska riktat mot mig själv om den negativa effekten beror på att jag inte tänkt till ordentligt i och för sig vore möjlig.

    • Fanny skriver:

      Problemet är att skulden för det ickeönskade utfallet ofta läggs på kvinnan, det förklaras med att hon är tjurig etc. Det är inte ovanligt att män blir arga på den kvinnan de anser har reagerat fel. Men sedan har män också i högre grad en tendens att kräva väldigt mycket känslor från sin omgivning och säga saker (”komplimanger”) vid väldigt opassande tillfällen.

    • Moa skriver:

      Ett annat problem är ju så klart att när en som kvinna får en komplimang av en man förväntas en ofta inte enbart bli glad. En förväntas tacka genom att ge tillbaka uppmärksamheten, konversera och inte sällan ligga med personen som gav komplimangen.

      Har en väl lärt sig detta (och det gör en rätt tidigt) är det svårt att ta emot en vänligt menad komplimang från en främmande man utan att känna en viss press.

      Komplimanger från främmade män är dessutom i många fall inte ”riktiga” komplimanger utan snarare en kommentar angående ens placering på liggbarhetsskalan.

      • Lars skriver:

        Fast ger jag en person en komplimang förväntar jag mig att personen blir glad och antagligen säger tack eller liknande. Ger ytterst sällan komplimanger till personer jag inte känner bortsett från att t.ex. berömma någons text jag läst på internet så har ingen direkt erfarenhet av det. Men jag missförstod nog delvis det aktuella stycket, om det framförallt rör komplimanger från okända människor förstår jag det bättre.

        • Karl-Johan skriver:

          Det är nog exakt det som det handlar om. Där skulle jag inräkna att ösa komplimanger på någon okänd person efter att ni bara har pratat i fem minuter på en bar.

          Rent krasst är det där inte så svårt egentligen. En kan säga snälla saker och berömma folk när de har fått en uppfattning av en och släppt garden lite. Personer du känner lite bättre kan du bekräfta utan att de behöver känna sig inpressade i ett hörn.

    • Egon A skriver:

      Ofta är ju utseende en bra första kommentar, eftersom det är det man vet om en person innan man kan lära känna den.

    • Anonym skriver:

      Fast det kan ju också komma en komplimang som ”vilken god mat du lagar” eller ”du är grym på att skriva läsbara rapporter”. Men det är kanske ett åldersfenomen :-)

  • Alma skriver:

    Så sant så.

    En intressant sak när en tar upp det här är heterodudes som frågar hur de nånsin ska kunna få en tjej/ett ligg om de inte får lov att vara påstridiga vid raggningssituationer. Jag frågar då varför de helt enkelt inte väntar tills tjejen själv visar intresse eller helt enkelt låter henne ta initiativ.

    ”Men det finns ju tjejer som är intresserade men är för blyga!”
    Jaha, jag har också varit en blyg tjej, men hade det inte varit för män jag var intresserad av men som lät bli att ta första initiativet så hade jag ju aldrig lärt mig. Killar får väl lära sig göra som kvinnor gjort i alla tider, visa intresse med subtila hintar och sen vänta på att den andra tar nästa steg.

    • Fanny skriver:

      Jag fattar inte heller det där. Undrar hur dessa män gör när de skaffar sig vänner egentligen. Verkar skitjobbigt att inte kunna relatera till andra människor utan att ragga på dem.

      • Karl-Johan skriver:

        Egentligen är det social och emotionell omognad. Den bästa lösningen i första hand är kanske inte ens att få en flickvän och bota den akuta ensamheten.

        Terapeuter brukar kunna vara bra på att luckra upp sådana problem, men det är ju ändå en dyr efterhandslösning på något som borde ha lärts in i tidiga år.

  • Vanessa skriver:

    Fast det är ju enkelt. Om en ser att det är en våldtäktsman så svarar en inte och går därifrån. Men är det någon en vill ligga med (alltså det får en helt enkelt bestämma sig för där och då) säger en tack och ger en flörtig blick tillbaka. Så har jag fått lära mig. Det håller inte att ge en massa respons innan en har bestämt sig, nej nej.

  • Susa skriver:

    Hej!
    Jag läser det du skriver och blir så fruktansvärt upprörd! Jag anser mig vara feminist och en stark kvinna, jag står kvar och sänker inte blicken för hotfulla män eller kvinnor för den delen! Jag anser att kvinnornas största fiende är andra kvinnor. Det är kvinnor som fostrar alla män (och kvinnor för den delen). Männens beteende är inlärt, inte medfött. Så länge samhället och individen godkänner och uppmuntrar män att ta för sig på kvinnors bekostnad kommer det inte ske någon förändring. Jämställdhet betyder att båda könen får utrymme, inte att ena ger utrymme för den andra.
    Alla kvinnor ute i Sverige, fostra era barn oavsett kön till repekt och samspel, så behöver inga kvinnor stanna inne för att de inte vågar strosa i det offentliga rummet för att de är rädda för de eventuella blickar nyfikna främlingar ger dem. Kvinnor, ta för er, det är en fantastisk värld här ute!

    • Fanny skriver:

      Förstår inte riktigt vad du är upprörd över? Är det något i min text eller patriarkatet? Kan fö absolut inte hålla med om att kvinnor är de största fienderna.

  • Ung styrketränande heterosexuell patriarkatindoktrinerad man med hög testosteronhalt och sexualdrift skriver:

    Det finns en tjej som jag känner att jag har ett romantiskt intresse för. På vilket sätt kan jag komma i kontakt med henne och lära känna henne utan att falla offer för de typiska ingrodda normerna om manlighet och kvinnoroller? Efter att jag läst den här texten vet jag inte. Är det någon som har något tips? Hon går samma utbildning som jag på en högskola.

    • jävligt rabiat manshatande lesbisk kvinna skriver:

      ett jätte bra sätt att närma sig en kvinna på är:
      -att visa intresse för hennes person
      -att visa på att allt hon säger är intressant
      -ställa frågor
      -ställa följdfrågor och
      -fler följdfrågor och
      -ALDRIG rikta uppmärksamheten tillbaka till sig själv.

      jag vet att ni män inte får lära er att relatera till andra människor så det kanske blir svårt för dig..

      själv har jag har aldrig i mitt liv varit med om att en man har klarat av hela den här handlingskedjan i en social interaktion.

  • Fanny/Mslackerbitch skriver:

    Är ständigt rädd och hatar att jag skyller på mig själv för det när det inte ens handlar om mig.
    Det handlar om samhället vi lever i.

  • sven skriver:

    Sådant här har svenska män fått höra ständigt från feminister sedan 1970-talet att män ger massa komplimanger om kvinnans utseende och att sådant vill inte kvinnor höra,de vill bli betraktade som yrkeskvinnor.
    Samtidigt betraktas svenska män som tråkiga,de ger inga komplimanger.”Tänk hur det är i Syd-Europa där får vi kvinnor ständigt komplimanger där blir man betraktad som en kvinna” låter det entusiastiskt bland kvinnor som har besökt Syd-Europa.Det är sådant som gör svenska män skitzofrena.

      • Erika skriver:

        Sven, det är ganska stor skillnad på att min kollega säger ”vilken sexig röv du har” (totalt irrelevant kommentar på en arbetsplats) och på att en kille jag har haft en konversation på en restaurang (i Grekland) säger ”you have a lovely smile”. Dessutom känner jag inte alls igen mig i att svenska män betraktas som tråkiga för att de inte ger komplimanger. Snarare skulle jag säga att det är bristen på konversationsförmåga som saknas hos vissa svenska män (vilket är väldigt synd). Jag kan bara tala utifrån mig själv och mina närmsta vänner, men ofta är reaktionen när vi återvänder till Sverige ”Gud vad skönt att vara hemma och slippa få kommentarer för sitt utseende exakt hela tiden”. (Att vara blond och besöka Sydeuropa leder ofta till väldigt mycket uppmärksamhet)
        Tips till heteromän: prata med kvinnor som om de vore vilken människa som helst. Ställ frågor, lyssna, uppmärksamma saker som rör er båda osv. Funkade alldeles utmärkt för mina två senaste killar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv