Att leva i det här samhället innebär att bli utsatt för systematiska kränkningar av ens människovärde. Kränkningarna kommer från alla möjliga håll. Från män som tar sig rätten över ens kropp eller ens känslor, från myndigheter som ständigt ifrågasätter en, från skolan som betygsätter allt en gör, från vuxna som betraktar en först och främst som barn eller ungdom och i andra hand som individ, från alla som försöker pränta in i en att det en gör endast är något värt om det leder till att någon vill betala för att sätta ens kropp i arbete.
När en blir utsatt för dessa kränkningar från ung ålder så lär en sig aldrig att respektera sig själv. Om alla andra säger att du är värdelös om du inte finner din plats i kapitalismen eller patriarkatet, hur ska du då kunna känna dig värdefull i dig själv? Hur ska du kunna vara snäll mot dig själv i ett samhälle som utsätter dig för systematiska kränkningar?
Jag försöker hitta den där känslan av egenvärde. Känslan av att jag förtjänar att må bra och att ha det bra bara för att jag är människa, inte för att jag presterar. Men det är svårt, för jag har aldrig fått lära mig hur en gör. Jag har aldrig fått lära mig att tillgodose mina behov, att agera som om jag vore värd något. Jag har bara lärt mig att söka mitt värde i vad jag kan göra för andra, mer specifikt för män.
Det är svårt att hitta den där känslan, men jag tror att det kommer vara värt det. Jag tror att om jag hittar den så kommer jag kunna undvika att utsätta mig själv för ytterligare kränkningar i livet. Jag tror att jag lättare kommer kunna ta till vara på min insikt om vad jag mår dåligt av och överge det istället för att klamra mig fast för att jag inte vet vad jag annars ska göra.
Jag funderar ofta på hur det hade varit om jag hade lärt mig självrespekt tidigare i livet. Jag funderar på hur mina relationer med män hade tett sig (eller snarare inte tett sig) om jag hade lärt mig att jag är värd att ha det bra och bli behandlad med respekt, att det inte är mäns bekräftelse som ger mig värde utan att det är något som kommer inifrån mig själv. Jag önskar ofta att jag hade fått lära mig att jag förtjänar att bli behandlad med respekt, men det har jag inte. Därför har jag aldrig kunnat lämna situationer där jag inte behandlas med sådan i tid, utan jag har låtit det pågå trots medvetenhet om att det inte är bra för mig. För jag har inte tyckt att jag förtjänar bättre, och jag har inte vetat vad jag ska göra av mig själv om jag inte får värde från någon annan.
Hur gör jag då för att försöka hitta den känslan? Jag försöker att vara snäll mot mig själv, att lyssna på mina behov och göra saker där jag inte känner press på att prestera. Jag försöker tänka på mig själv utifrån den situation jag befinner mig i snarare än vilka inneboende egenskaper jag har, för att inte ständigt skuldbelägga mig själv för saker som händer mig. Jag försöker förstå vilka situationer som är destruktiva för mig och hur jag kan finna styrka att ta mig ur dem, men också vara förlåtande mot mig själv för att jag tidigare inte har haft den styrkan. Det är svårt, men det känns som att det går.
Om det är någon annan här som har gjort eller gör samma resa, som vill skriva om sina erfarenheter, eller tipsa om någonstans det står om det. Jag tror det skulle ge mig styrka.
Känner igen mig i allt du skriver. Har hela mitt liv värderat mitt egna värde utifrån om män vill ha mig eller inte, alltid i relation till en man. Jag har känt mig halv varje gång jag blivit singel, vilket också har gjort det svårare för mig att göra slut i destruktiva relationer.
Jag gör exakt, precis samma slags resa just i detta nu och jag relaterar till varenda ord du skrivit om det här. Jag har haft svårt att sätta ord på det med allt eftersom jag upptäcker chimärerna som har dolt samhället och hur det är beskaffat för mig under hela mitt liv så börjar jag även kunna verbalisera mina känslor. Hela mitt liv har präglats av känslor av mindervärde som påtryckts mig utifrån. Naturligtvis har jag skuldbelagt mig själv för detta, och senare i livet mina egna föräldrar som inte lärde mig om politik eller samhällsengagemang. Som aldrig själva läste någonting. Som socialiserade in mig i en samhällsstruktur som bygger på ständig underkastelse. På sistone har jag dock lyckats ta steg för steg mot att befria mig själv från skuld, och därmed också mina föräldrar. Jag vill skuldbelägga de män (i relationer, lärare, vänner etc) som har bagatelliserat mig och berövat mig plats, handlingsutrymme, intellektuell stimulans och framförallt självrespekt. Självrespekt som hade kunnat förhindra en bilolycka med nästan dödlig utgång på grund av rädsla att säga till när han körde för fort. Som hade kunnat förhindra alla de destruktiva och nedbrytande förhållanden vars effekter påverkar mig än idag, året jag ska fylla 30år. Som tvingar mig att konstant spela ut hela mitt känsloregister och som suger kraft, engagemang och ibland livslust.
Men detta skuldbeläggande är inte heller vad jag vill ägna mig åt. För att någonsin bli fri krävs något annat. Jag söker efter det, och vet att jag är det på spåren genom feministisk och socialistisk analys – något som tyvärr kommit till mig sent i livet. Jag ska inte säga att jag njuter av att ha blivit medveten. Snarare är det plågsamt. Ömsom ger det mig prestationsångest och bildningskomplex, och ömsom bara stor svart hopplöshet över alltings tillstånd. Men med lite distans och självuppbyggelse tror jag att analys, reflektion och avstånd är enda vägen till sig själv och en god relation till den en är, har blivit och befinner sig.
Jag känner igen mig. Framför allt under högstadiet och gymnasiet definierade jag mig utifrån prestationer och betyg och förstod verkligen inte när vuxna sa att jag hade ett värde i mig själv. Hur då?, frågade jag. Sen började jag högskolan och inledde med att kugga tenta. Sen var det akut att tänka om eller gå under. Jag bestämde mig för att det finns en människovärde. Det är faktiskt inget som går att mäta, men jag tycker det är rimligt att se på mina medmänniskor och mig själv med något inneboende värde. Så nu försöker jag göra det. Jag tänker på hur jag tänker på andra och sen försöker jag tänka på mig själv på samma sätt. Det är så himla lätt att vilja vara bäst och perfekt, för de är de enda som klara sig i samhället, är bilden som förmedlas. Men att inte försöka vara så hård mot sig själv är ett bra sätt. Du behöver inte ta ansvar för allt och alla och det kan vara bra att känna efter så att det blir ”lagom”. Och blir det fel någon gång så är det bara att inse att världen inte går under och gå vidare, för jag har bestämt att det finns ett värde. Så tänker jag.
Hoppas att det kan vara till någon hjälp. Du har ofta varit till hjälp för mig genom ditt bloggande. Men även om du inte hade det så hade du ju haft exakt samma värde.
Tack Fanny! ”Att det inte är mäns bekräftelse som ger mig värde, utan det är något som kommer från mig själv.” Vad jag letat efter den meningen, den satte verkligen ord på mina känslor. Har levt i tron om att en kille gillat mig och därför känt mig bättre än alla andra tjejer. Men nu verkar det inte som att så är fallet och det sjönk som en sten i mig. Men så bestämde jag mig för att det ska väl fan inte han avgöra, om jag är bra eller inte. Det är svårt men rätt. För att jobba på den tanken, och för att jobba på egenvärdet brukar jag ägna mig åt att träna den sport jag gillar. Den ger mig kraft och styrka, både fysiskt och mentalt, eftersom jag glömmer bort allt omrking. Tack ännu en gång!!
Jag blir berörd av det du skrivit. Jag kom ut på andra sidan av en förlossningsdepression med en känsla av egenvärde, en spirande självkänsla där jag kunde se mig själv med mina fel, brister och tillkortakommanden men ändå vara nöjd. Förvisso inte bra på någonting alls, men ändå värdefull. Det var kul så länge det varade. Eller kul och kul, det var fantastiskt. Nu är jag tillbaka ”på ruta ett” och undrar vad som hände. En sak är i alla fall att depressionen kom tillbaka (den här gången såg jag tecknen och kunde söka hjälp innan det gick lika långt som förra gången). Det hade varit bra om jag kunnat rada upp vad det var som gjorde att jag så helt kunde acceptera mig själv, men jag kan inte alls komma ihåg.
Jag har varit uppfordrande och nästan självutplånande i heterosexuella relationer. Men så hittade jag en fråga jag ställer mig när jag börjar ana att något inte är helt rätt. Den lyder ”hur kommer jag känna gentemot min partner om han/jag/vi gör X?”. Om svaret blir ”jag kommer känna mig lurad och satt i andra hand” eller något liknande vet jag att vi måste hitta en annan lösning. Konstigt nog kan jag inte reda ut mina känslor utan själva frågan, den är mitt verktyg.
Jag har inga tips, men jag känner igen mig så himla mycket. Jag har alltid varit högpresterande i skolan, och i tider när det inte gått lika bra har jag varit oerhört hård mot mig själv och tänkt på själv i termer som lat och oduglig. När det gått bra däremot – vilket det oftast gjort – har jag lätt hamnat i hybris över hur fantastisk jag är vilket i sin tur genererat skuldkänslor för man vill ju ha ett fint och ödmjukt inre, gudbevars.
Känner också väldigt mycket igen mig i det som SA skriver ang relationer. Dels det här med att man inte litar på sitt eget omdöme som i hens exempel med bilolyckan, och att alltid tvingas spela ut hela sitt känsloregister för att få nån slags gehör. Liksom för hen har feministiska insikter nått mig sent, jag är över 30, och jag håller verkligen med om att den nyfunna medvetenheten mest är plågsam.
Det som känns positivt med min nya medvetenhet är ju att inse att jag iaf inte är ensam i eländet. Alla berättelser i bloggar som denna gör ju att man kan påbörja processen med att förlåta sig själv för att man inte är stark nog och se det som ett mer systematiskt problem.
När jag och mitt ex gjorde slut behövde jag lära känna mig själv igen eftersom jag tappat bort mitt jag i ett förhållande som på många sätt inte alls var bra för mig. Det är först nu i efterhand som jag, bl a utifrån många saker jag läst här, fattat vad som faktiskt var fel och att mycket av det som hände i förhållandet har en underliggande orsak i de strukturer vi har i samhället.
Efter att vi gjorde slut iaf, så träffade jag en coach i ca ett halvår där vi pratade om vem jag är, vilka värderingar jag har och hur jag vill leva mitt liv. Det var en helt fantastisk upplevelse som jag önskar alla som vill skulle få möjlighet att göra för det känns som att jag hittade allt det där du skriver om. Jag blev lugn och trygg i mig själv och kände inte något behov av att prestera saker för andras skull utan det jag gjorde, gjorde jag för att jag själv ville göra det.
Innan kunde jag ofta gå omkring med en odefinierbar oro i kroppen, som en rastlöshet som aldrig gav med sig ungefär. Det jag kom fram till då var att den där oron kom sig av när jag gjorde saker som inte stämde överens med mina grundvärderingar, dvs vad JAG tycker är viktigt och vill leva efter, inte vad samhället säger åt mig ska vara viktigt. När jag säger det låter det som en så himla enkel och självklar grej men det är det inte. När jag började prata med coachen hade jag inte alls koll på vilka de var och eftersom jag gått med den där oron och osköna känslan i kroppen mer eller mindre konstant så länge var det svårt att veta var jag skulle börja. När jag sen väl kom fram till vilka de var (i stort sett, jag vill behandla andra människor väl och vara en bra medmänniska och att det är viktigt att säga ifrån/markera när andra inte respekterar mig och mina gränser, alltså inga märkvärdiga saker men ändå var det så svårt för mig att se) så kunde jag börja rätta till det som var fel.
Så fort jag kände oron i kroppen funderade jag på om jag gjort eller sagt något till någon som kanske blev för hårt eller kunde tas på fel sätt, kanske något som jag så där i efterhand kunde märka att personen nog blev ledsen över, så bad jag om ursäkt. Om jag inte kunde komma på något sånt funderade jag på om det var någon som sagt eller gjort något mot mig som gått över gränsen för vad jag tycker är okej utan att jag markerat att det. Om det var något sånt funderade jag sen på om det var värt att säga till i efterhand, var det någon nära vän eller familjen så kom jag oftast fram till att det var det annars låg det där i bakgrunden och grodde tills jag exploderade. Var det någon bekant eller person som inte är så viktig i mitt liv så funderade jag på om jag kunde släppa det utan att säga till personen i fråga och kunde jag det (i princip förlåta mig själv för att jag inte direkt stod upp för mig själv och markerade min gräns när någon överträdde den) så lät jag det vara. Det kanske är en något förenklad bild av det hela men i stort sett så var det så jag tänkte och gjorde.
Resultatet blev att jag fick en sån underbar känsla av inneboende lugn i kroppen, ett lugn som berodde på att jag verkligen kunde stå för det jag gjorde, tänkte och tyckte och att jag hela tiden stod upp för mig själv. Det viktigaste för mig blev att bibehålla detta lugn och den trygghet jag kände i mig själv genom att så fort som möjligt uppmärksamma oron och rätta till det som var fel innan det gick för långt.
Oron blev också en guide för att avgöra om situationer jag hamnade i var något som jag verkligen ville själv eller bara förväntades göra. Särskilt i samspelet med killar, eftersom jag var singel då var jag ute mycket och träffade en massa människor och hamnade jag i en situation som inte kändes okej tog jag mig ur den så fort som möjligt. Det låter väl egentligen självklart men innan hade jag en tendens att dels försöka ignorera känslan av att nåt inte kändes bra, eftersom jag var så van vid samhällets alla förväntningar på hur jag som tjej ska vara och då betydde inte min egen vilja lika mycket. Dels så kände jag också ett behov av att behöva sätta fingret på exakt vad det var som fel för att det skulle kännas okej att bara gå därifrån, att jag bara helt enkelt inte ville eller inte kände mig bekväm i situationen var inte en godtagbar anledning. Men eftersom jag lärde mig vad oron betydde kunde jag mig lita på den känslan och också agera utifrån den, utan ett behov av närmare förklaring till varför jag kände så.
Jag hoppas jag inte framställer det här som att det var något enkelt som bara är att göra och att jag vips vaknade upp en dag och allt det här var på plats för det var det verkligen inte. Det var en process som pågick under en lång tid och jag hade dessutom professionell hjälp och det är heller inget konstant, jag fortsätter att jobba på det hela tiden. Nu, ett antal år senare, med en utmattningsdepression i bagaget och troligtvis en släng av pågående graviddepression har så klart mycket ändrats. Efter att jag blev bättre från utmattningsdepressionen har jag fått gå igenom nästan samma process igen för att lära mig lita på mig själv och inse mitt värde som person och jag tycker jag kommit till en bra punkt igen. Den ökade medvetenhet feminismen har gett mig har också gjort att många saker blivit lättare att förstå sig på. Eller egentligen är det nog snarare så att feminismen har hjälpt mig att inse att jag faktiskt har rätt att bli arg på missförhållanden som beror på strukturer och att det inte är mig det är fel på.
Jag kom för ett tag sedan i kontakt med begreppet self-compassion, det har hjälpt mig att bli mer kompis med mig själv. Här pratar forskaren Neff om self-compassion http://www.youtube.com/watch?v=IvtZBUSplr4 .
Det jag tycker är problematiskt med att försöka skaffa ett egenvärde är att det är jävligt många som motarbetar en. En blir ju behandlad som mindre värd hela tiden.
Ett mycket bra TED-talk. Jag och en vän har i åratal diskuterat hur märkligt det är hur mycket snällare vi är mot andra än vi är mot oss själva.
Jag brottas just nu med något som verkligen relaterar till vad du skriver i början. Jag håller som bäst på och planerar en flytt utomlands för 9 månaders språkstudier, vilket är något jag verkligen vill göra. Problem nummer 1 är att det kommer kosta massor med pengar. Problem nummer 2 är att denna språkkunskap inte kommer vara vidare säljbar, jag kan inte komma på något sätt jag egentligen kommer kunna tjäna pengar på den. Och gud vad jag har kämpat med att övertyga både mig själv och min omgivning att detta ändå är en bra idé, att det är okej att spendera så mycket tid och pengar på något jag bara VILL göra för mig själv och mina drömmar utan att jag blir mer attraktiv arbetskraft av det.
Anmälningsavgiften är betald, papperna fick jag idag. Jag ska åka, åt helvete med arbetsmarknaden.
Jo, jag gör den resan, och har väl gjort den länge egentligen, men med väldigt olika resultat beroende på var jag befunnit mig i livet. Jag skulle gärna dela med mig av mina erfarenheter till dig om tror det skulle kunna hjälpa, men inte på ett offentligt forum som detta. Det är för komplicerat och privat, känner mig inte beredd på det ännu, i alla fall. Men du har ju min emailadress i kommentaren, så det är bara att skriva om du vill höra om mina erfarenheter i mailform. Kan ju tillägga att jag funnit en hel del stöd i en del av dina texter under det senaste året, både de som handlar om feminism och heteromonogama relationer och de som handlar om arbetssamhället. 🙂