Att inse att en kan skada andra.

En av de läskigaste sakerna med att börja begära kvinnor och ha relationer med kvinnor var att inse att en plötsligt var i en position där en hade makt att såra och skada en annan människa. Som heterosexuell kvinna och framförallt heterosexuella feminist kan en ju uppleva en viss känsla av ansvarsfrihet, vad en än gör kan en liksom aldrig vara värre än männen en har samröre med. En kan förvisso skada sina kvinnliga vänner, men sådana relationer går sällan lika djupt in i ens självbild och värderas framförallt inte lika högt av samhället. Därmed finns det inte samma rädsla för att skada eller såra en kvinnlig vän som någon en har en romantisk relation med. Nu har jag förvisso börjat värdera även mina vänner mer efter att jag blev lesbisk, men som heterosexuell som tror jag tyvärr att jag tog alltför lätt på hur mycket en kan skada och såra sina vänner, och det tror jag absolut inte jag är ensam om.

Nå, insikten om att en kan skada och såra de en har relationer med gör såklart att en måste ta ansvar på ett helt annat sätt. Plötsligt måste en anstränga sig och reflektera för att vara den bättre parten i relationen, eller för att ens ligga på samma nivå. Sånt behöver en ju aldrig göra med män.

Sanningen att säga så har jag till och från betett mig riktigt illa i relationer med män, och gjort saker jag ångrat efteråt. Jag har kunnat gå in för att skada personen jag haft en relation med för att jag inte vetat vad jag ska göra annars, eller för att det har varit enda sättet att nå fram till honom. Men så skulle jag aldrig vilja behandla en kvinna. inte för att de är mer värde (vilket de ju är, men det är en annan sak) utan för att min makt över dem är större. Det finns ju kvinnor, väldigt många till och med, som jag är överordnad. Detta är ju en ny grej för mig i relationer, då alla mina manliga partners har varit överordnade mig.

Jag tänker att detta är någonting som får många kvinnor att banga relationer med kvinnor, de skräms av tanken på att ha äkta ansvar för en annan människa. Att vara med män är på ett sätt ”bekvämt” eftersom vi inte behöver ta ansvar för hur vi behandlar vår partner på samma sätt där, det finns inte samma moraliska risk helt enkelt.

En kommentar till “Att inse att en kan skada andra.”

  1. Shit vad spännande. Insåg exakt detta häromdagen när jag föreställde mig ett förhållande, eller bara en romans med en kvinna (som jag känner och absolut skulle kunna vara intresserad av). Det var rätt skrämmande men samtidigt en härlig insikt/känsla som jag kom på mig själv med att längta efter.

    Samtidigt så sorgligt att tänka att en absolut majoritet av kvinnor, som ju hänger ihop med män, aldrig riktigt känner detta och därmed aldrig kan göra exakt denna koppling, utan lever i den stora villfarelsen att männen är dem jämlika och värda att vårda banden till. Så till den grad att en alltså själv blir utplånad som individ. Tänkte apropå det här med erfarenhetsdelning du skrev om. Vad viktigt det är för feminismen att vinna över kvinnor (inte män), att få kvinnor att gå med på alla dessa beskrivningar och inse att de är relevanta även i deras liv och upplevelser av män – jag själv är ett sånt exempel. Som aldrig upplevt mig förtryckt men som i backapegeln så klart och tydligt nu kan se att jo det var jag visst, och det är just det förtrycket som gjort mig missnöjd med allt vad jag är. I alla fall fram tills nu, när egenvärdet faktiskt återerövrats.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *