En kul grej jag ofta stöter på när jag skriver om det här med att män inte bör ha samma position i den feministiska kampen som kvinnor är indignerade män som tycker att de visst har samma rätt att kalla sig feminister fast de inte är så insatta/engagerade och så faktiskt. En gång fick jag till exempel en på mig som ba: ”jag vet inte så mycket om feminism men vem är du att bestämma att jag inte får kalla mig feminist???”, som på något sätt försökte driva tesen att jag vara en översittare eftersom jag inte tycker att personer som inte på riktigt gör något för kvinnors rättigheter är några verkliga feminister.
Detta är lustigt av flera skäl. Det första är väl den här tendensen folk har till att tillmäta enskilda feminister otroligt stor vikt, som om det spelade någon egentlig roll vad jag tycker om vad någon bör och inte bör kalla sig. Gud, kör på och kalla dig vad fan du vill, det är liksom inte jag som definierar ord. Det verkar handla mer om att skapa någon slags polemik än om att faktiskt värna om sin rätt till något, för ingen kan väl på allvar anse att deras rätt att kalla sig feminister är hotade av mig.
Men det jag tycker är konstigast med det hela är hur vissa verkar vara mer engagerade i sin rätt att kalla sig feminister än i kvinnors rättigheter. Jag har väldigt svårt att ta människor som säger ”jag är visserligen inte insatt/brydd om detta men jag vill ändå kunna kalla mig feminist” på allvar. Varför är det så viktigt att andra erkänner dig som feminist när du uppenbarligen är ganska ointresserad av feminism? Hur kan det vara viktigare att ta ”kampen” mot att någon feminist tycker att du inte är en riktig feminist än att ta kampen för kvinnors rättigheter? Att en människa prioriterar så säger väl sitt, kan jag tycka.
Håller med dig fullständigt!