Män gillar att typ ”känna efter” om saker är ”rätt” eller inte. Om det är jobbigt för dem så är det inte ”rätt” för dem. Jag undrar hur det känns att liksom kunna känna efter så jävla mycket, gå på magkänsla och intuition. Detta är ju svårare när en alltid måste ta in sin samhällsposition i beräkningen när en gör övervägande angående hur en ska leva sitt liv. Att ”känna” att något är fel i en relation och därför avsluta den, när det är ens väg till någon form av respekt i samhället och en har investerat en massa känslomässigt engagemang i den, är helt enkelt inte så enkelt.
Det är helt enkelt mannens privilegium att kunna ~*gå på magkänsla*~ och göra vad som faller honom in och passar honom, som kvinna måste en ta in betydligt fler och mer komplicerade faktorer i beräkningen.
Jag upplever att många män oftast också bara ger upp, behövs det lite arbete i förhållandet (från deras sida) så ba ”nej jag gör slut”. Däremot om kvinnan stannar kvar trots upprepade problem, sorg misstag hon sliter och mår skit i förhållandet. Då är det helt ok, för då slipper ju snubben göra något.
Vet inte hur många snubbar jag byggt upp och tagit hand om likt en jävla morsa för att sedan då jag är svag eller jag kräver något så blir jag lämnad.
Det har resulterar i att jag är rädd att bli lämnad och sviken i nya förhållande igen, några tips på hur man slutar vara rädd?
DU är i alla fall bäst Fanny.
Har precis upplevt samma sak. Killen avslutade ett års långt förhållande med ”jag tkr inte vi passar ihop, jag tror jag kan hitta nån som passar mig bättre”. Enda skillnaden på nu i slutet mot innan var att jag började säga ifrån/bråka när han gjorde mig ledsen/osäker/less på att vara den enda som tog känslomässigt ansvar. Uppenbarligen ska man inte behöva jobba på en relation, det ska ba funka va!
Misstänker på riktigt att det inte finns ngn kille som faktiskt kan se, lyfta och pusha en till det bättre. Eftersom jag hittills ändå insisterar på att köra på killar tror jag enda tipset är att försöka se varningssignaler i början om killen är känslomässigt kapabel som en sten.