Det är inne att vara feminist nu har jag fått lära mig.
Bland vissa feminister finns det en mycket obehaglig tendens att försöka pressa andra kvinnor till att bli feminister, till exempel genom att påtala hur förtryckta de är eller att de skulle vara ”skyldiga” detta eftersom ”feminismen” gav oss rösträtt eller någon annan grej som anses central. Det talas också om solidaritet, om att en skulle ha någon slags automatisk skyldighet att delta i det feministiska projektet för att en är kvinna.
I hur feminism porträtteras tycker jag mig ibland se en tendens att utmåla sig själv som den coola feministklubben, lyckade och lyckliga människor som har typ roliga fester. Vad en har gemensamt är ideologin feminism, och därför uppmanas andra också att hoppa på projektet. Frågan är vad detta innebär i praktiken. Vad spelar det för roll att människor kallar sig feminister?
Det är som att en skulle ha någon slags plikt att erkänna sig till det feministiska projektet om en är förtryckt i patriarkatet, men exakt vad en sedan gör med detta är sekundärt. Det viktiga är att människor kallar sig feminister, inte vad de sedan bedriver för politisk praktik. Detta synsätt tycker jag är mycket problematiskt och jag tror att det alienerar många människor från feminismen, människor som inte är särskilt intresserade av att delta i ett politiskt jippo eller kalla sig något särskilt för att en ska.
Jag känner mig själv trött och matt på hela det feministiska projektet när jag förväntas klappa händerna åt allting som äger rum i feminismens namn. Jättefint med genusmedveten reklam och så vidare, men som kommunist så känns det föga relevant. Jättefint att privilegierade kvinnor gör karriär, synd bara att det sker på bekostnad av andra kvinnors kroppar. Jättefint att kvinnor nu har större frihet att konsumera, synd bara att produkterna är tillverkade under pissiga förhållanden. Ja, ni fattar. Det faktum att jag är feminist gör inte att jag kan relatera till allt som feminister tar sig för.
Jag tror att en bäst vinner över folk till feminismen genom att visa på något slags resultat. Att faktiskt erbjuda en analys som talar till de människornas verklighet, och en praktik som kan förändra den till det bättre. Det är inte säkert att alla känner sig tilltalade av den bild som målas upp av feminismen eller de feministiska projekt som nu är i ropet, och jag tycker inte heller att det är det som ska vara att ”vara feminist”.
De flesta som är förtryckta gör på något sätt motstånd mot sina livsvillkor, jag tror att det som behövs är att kontextualisera detta och sammanlänka det med större politisk kamp. Att bara kräva trohet till något slags politiskt projekt utan att förklara vad det innebär i människors vardag tror jag lätt bli tomt och symboliskt, och inte särskilt konstruktivt om vi vill nå faktisk förändring. Det blir kosmetik istället för verklig förändring. Folk kallar sig feminister utan att ha någon idé om vad det innebär eller hur de ska omsätta det i praktiken.
Jag tror inte att vi vinner över människor genom skuld, jag tror att vi vinner dem genom att tala till dem. Jag tror inte att det är särskilt konstruktivt att försöka klistra epitetet feminist på alla, utan vi måste fokusera på vad som kan leda till förändring. För i slutänden tror jag att det är förändring som gör att människor drar sig till politiska rörelser.
håller helt med! minns en ganska obehaglig diskussionstråd i en feministisk facebookgrupp, där en kvinna undrade om det var fel av henne att inte kalla sig feminist, trots att hon på olika sätt gjorde motstånd mot patriarkalt förtryck i sin vardag. Hon blev genast påhoppad med anklagelser om att hon ”visst är feminist” och att genom att inte vilja säga det själv så smutskastade hon alla generationer av kvinnor som kämpat för hennes rättigheter och dylikt. Allt hon beskrev om hur hon kämpade för sina egna rättigheter som kvinna spelade tydligen ingen roll, det var inte värt ett skit så länge hon inte kallade sig feminist. jag blir så himla trött
Tycker att det är jätteviktigt med feminister som lyfter det här!
Tycker själv att jog ofta finner mig i en liknande situation där mina vita vänstervänner ofta blir arga på mig för att jag är rasifierad och socialliberal. Detta är problematiskt av flera anledningar men främst så tänker jag på hur vita feminister ofta tar tolkningsföreträde för rasifierade och vill leda någon slags kamp för rasifierade, jag upplever den här attityden som rasistisk då jag kopplar den till en slags syn på oss rasifierade som inkapabla och oförstående om vårt egna förtryck. Känner typ: Ja, jag vet att rasifierade icke-män är särskilt utsatta i ett partiarkat och kapitalism. Men va kul att du läst blogg.
Själva antagandet att rasifierade inte kan vara liberala eller tillhöra borgerligheten är också väldigt fördomsfull enligt mig, och i vissa fall rasistisk. Dels tror jag att det handlar om vita vänstermänniskor som tolkar mina politiska åtaganden som försök till att ”klättra”, eller att jag är, som jag faktiskt kallats IRL, en ”husblatte”. Jag skulle lättare förstå detta sätt att tänka om det handlade om att en som rasifierad i Sverige ofta befinner sig i en livsituation där en är socioekonomiskt underlägsen och att mina vänstervänner därför tycker att deras ideologi skulle gynna mig. Det som gör mig så himla irriterad är att jag och mina vänner som försöker att förklara hur dum jag är som rasifierad liberal ofta tillhör samma övremedelklass. Varför kan de fritt välja politisk åsikt medan jag ska ha tillskrivas en politisk åsikt pga min etnicitet?
Att försöka dela med sig av en ideologi genom att vara aggresiv mot folk som inte har samma utgångspunk är iaf som du säger väldigt ineffektivt.
Ja alltså om de använder att du är rasifierad som ett argument är det ju helt klart rasism.