Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Att ”må bra”.

IMG_20141117_110528Nu när jag återigen har en någorlunda fungerande vardag *host* så har jag funderat lite mer på vad det innebär att ”må bra”. Vad jag lägger i begreppet:

  1. Ha någorlunda kontroll över min situation. Det vill säga; inte bli lamslagen av ångest, inte få ångestattacker vid totalt opassande tillfällen, kunna gå utanför dörren om det behövs även om jag är trött, kunna gå upp ur sängen när väckarklockan ringer och så vidare.
  2. Kunna uppleva positiva saker. Alltså kunna skratta, tycka om människor, gå igång på spännande diskussioner och så vidare med relativt regelbundna intervaller.

Tydligt är att det som värderas mest i detta samhälle är det första. Vem bryr sig om jag har glädje i livet om jag är en så kallad Fungerande Samhällsmedborgare.

Det är också ofta så att dessa tu går emot varandra. Att uppleva glädje innebär ofta att jag förlorar kontrollen. När jag träffar människor jag tycker om, engagerar mig i meningsfulla aktiviteter, så blir jag sårbar. När det kommer in ett element i mitt liv som jag verkligen värderar så bryts vardagens stilla tristess, rutiner prioriteras bort och så vidare. Plötsligt finns det något där som jag faktiskt har lust till, och det skapar störningar i de strukturer jag så omsorgsfullt byggt upp utifrån alltings medelmåttighet.

Jag tänker att det är svårt för att det finns så lite plats för oss att vara människor i detta samhälle. Eftersom känslor inte är stabila, eftersom vår förmåga att prestera påverkas en massa av hur andra saker fungerar i våra liv, så är det säkrast att inte engagera sig för mycket i andra emotionellt. Det är inte socialt accepterat att bli lamslagen i två månader efter ett uppbrott, men ändå kanske det är precis vad vi behöver; utrymme att vara just det.

I detta samhälle måste jag alltid vara försiktig innan jag låta mig själv älska, engagera mig, brinna för någonting. Jag har lärt mig av alltför många bakslag att det är något jag måste betala ett mycket högt pris för. Jag har lärt mig att hushålla med mina känslomässiga resurser så att jag inte släpper ut för mycket. Att prioritera. Men jag tänker mig att i ett samhälle där jag inte förväntades vara en robot med ett stabilt liv och en jämn nivå på prestationerna så skulle det vara enklare, kanske skulle jag kunna brinna ibland och sedan gå på sparlåga utan att det sågs som oberäkneligt eller onormalt.

Helst skulle jag vilja att jag slapp hålla på och ”hantera” min ångest hela tiden. Jag är en människa som ibland kan vara oerhört högpresterande ibland helst vill ligga under täcker och gråta. Och grejen är att jag inte har något emot att ligga under täcket och gråta, det är mina känslor och det är helt jävla okej med mig. Det är inte jag som ha bestämt att det är fel eller sjukt, det är samhället som har bestämt det åt mig. Det är inte jag som är rädd för mina känslor eller mina behov, det är samhället som är det, och därför tvingas jag undertrycka dem. Jag tänker mig att detta gäller för ganska många människor.

Att må bra i det här samhället är som bäst att kunna gå stadigt på sina kryckor, kryckor byggda av halvtaskiga överlevnadsstrategier. I det här samhälle behöver jag dessa kryckor, men jag strävar efter ett samhälle där jag kan slänga dem ifrån mig och älska och sörja fritt.

5 kommentarer till Att ”må bra”.

  • Tina Huynh skriver:

    Igenkänningsfaktor x1000. Det värsta är att folk inte förstår hur lite en orkar och att en hela tiden (iallafall jag) jämför mig med varenda människa, speciellt varenda frisk människa.

  • moa skriver:

    men ja. precis så. jag tycker att allt jag känner och den oförmåga(att leva som någon fungerande samhällsmedborgare)det många gånger leder till är helt rimligt, jag vill inte ”söka hjälp” för att kunna styra undan och ignorera mina helt befogade känslor. Visst finns det tankar och tillstånd en behöver vård för men det finns också känslor och tankar som är ledsamma, tråkiga eller läskiga och grundade i någonting sant och verkligt, reaktioner på det som är. Att utesluta dessa reaktioner är varken hälsosamt eller positivt i någon annan mening än att just kunna fortsätta vara en fungerande samhällsmedborgare.

  • Julia skriver:

    Å, verkligen. Blir så ledsen över att behöva vara ”en robot” men det funkar inte för mig på jobbet annars. Som det är nu iaf. Perioder mellan jobb är jag en levande människa, lovely:-) Förstår inte hur andra inte får panik av detta..

Lämna ett svar till moa Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv