Den här artikeln i expressen handlar om att man i Danmark har minskat antalet barn som föds med downs syndrom väldigt mycket med hjälp av fosterdiagnostik. Upprörda föräldrar till barn med downs känner sig tvungna att uttala sig:
– Vi ska inte ha rashygienliknande tillstånd, som det här liknar, säger Ulla Brendstrup till Berlingske Tidene enligt Ritzau och fortsätter:
– Man går specifikt efter ett handikapp. Vad är näst på tur? Är det barn med diabetes som kommer att sorteras bort.
Det här gör mig så jävla trött. Det är såklart skitfint att dessa människor har känt att de vill lägga den extra tiden och engagemanget som ett barn med kromosomfel kräver. De är säkert jättelyckliga och deras barn mår säkert fint även fast de har downs. Gott så.
Men det har absolut ingenting att göra med att andra föräldrar inte vill ha handikappade barn. De kanske inte orkar ta han om ett handikappat barn, de kanske inte vill se sitt barn har stora svårigheter med att anpassa sig till samhället.
Att tycka att man ska förbjuda fosterdiganostik och abort på grund av att fostret är skadat är, helt allvarligt, att önska folk handikapp. Vi har en metod för att få bort detta, varför inte låta den som vill använda den? Varför inte låta människor som vill skapa bättre förutsättningar för sina barn? Varför vill dessa människor inte att vi ska använda den möjlighet vi har för att utrota handikapp?
Och sen kan de barn som trots allt föds med downs få den hjälp och acceptans de behöver, alldeles oavsett om foster aborteras eller ej. För det finns fan inget samband mellan huruvida jag personligen inte önskar ha ett handikappat barn och huruvida jag kan respektera handikappade individer.
Jag känner mig så himla kluven när det gäller det här.
Samtidigt som jag förstår dem som väljer att inte ha ett barn med ett grovt genfel och allt vad ett sådant liv innebär, kan jag som har jobbat och jobbar med barn med just down syndrom tycka att det är lite synd.
Kalla mig naiv men jag skulle ändå mycket hellre se att dessa barn fick en chans. Samtidigt vet man som människa (förhoppningsvis) vet vad man själv är kapabel till och det finns inte många som klarar av den här tugna bördan som den i slutändan ändå är. Med det sagt älskar jag barn med down syndrom. Barn med större hjärtan får man leta efter.
Detta är jävligt problematiskt.
Vad är problematiskt och varför?
Jag menar att abort i grunden är ett icke-önskvärt fenomen. Men när det gäller olika typer av handikapp och kromosomavvikelser som t.ex. Downs blir frågan mer problematisk. Jag vill inte heller ha en Downs-unge, å andra sidan är det ett rätt kallt och hjärtlöst sätt att tänka. Därav problematiken.
Det är många som ger sig in i debatten i just den här frågan och det är många som beter sig fullkomligt rabiat utan att för en sekund ha satt sig in i de blivande föräldrarnas situation. Bra inlägg!
Helt rätt, att sitta och yra om att aborter borde förbjudas får mig att känna mig som att jag satt mitt i den amerikanska södern med rednecks så långt ögat kan nå. Valet är fritt precis som det ska vara när det kommer till abort, orsaken är oviktig.
Jag brukar hålla med dig i många olika frågor, men här tycker vi helt olika.
”Varför inte låta människor som vill skapa bättre förutsättningar för sina barn?”
Måste fråga efter att ha läst denna mening, vilka barn? Med abort blir det inget barn. Med andra ord, när två personer väljer att ”skapa bättre förutsättningar” betyder detta alltså att det inte blir något barn. Vad som händer efter aborten vet vi inget, kan de få fler barn? Det är ingen självklarhet att man kan få barn, och väljer man att göra abort pga handikapp kan man inte anta att nästa graviditet blir felfri.
Jag är inte emot abort som koncept, då jag tycker att varje människa ska styra över sin egen kropp. Men att så lättvindigt räkna bort handikappade barn, som att de inte har en plats i vårt samhälle tycker jag är en rent avskyvärd åsikt. Jag kan faktiskt inte för mitt liv förstå att man väljer abort pga handikapp. Abort som jag ser det är att man inte vill ha barn, oavsett, inte ett medel för att välja vilket barn man vill ha.
Och vad exakt menar du med att utrota handikapp? Hur långt ska vi dra den gränsen? Ska vi utrota gamla människor som insjuknar och inte kan ta hand om sig själva, eller gäller detta bara en människa som inte har blivit född ännu?
Jag tycker, den stund du skriver att vi ska ”utrota” något, uppvisar du bristande respekt för de människor som bär på sjukdomen. För uppenbarligen är det inget du anser du vill ha i ditt samhälle.
Många som aborterar ett barn som är handikappat försöker ju bli gravida igen, helt enkelt eftersom de vill ha ungar man inte handikappade ungar.
Jag tycker givetvis inte att vi ska döda gamla människor som är sjuka, på samma sätt som jag inte tycker att vi ska döda barn som föds med downs. Jag ser dock inte foster som individer, så jag ser inte riktigt din tankegång här. tycker du att abort är detsamma som mord?
Jag förstår inte varför det skulle vara fel att vilja ha bort handikapp ur samhället. Jag tycker inte att någon ska tvingas till abort men jag tycker absolut att det är önskvärt att så många barn som möjligt föds friska. Vill du att barn ska födas sjuka? Det är väl en otroligt inhuman människosyn kan jag tycka.
Skönt att det finns någon som tänker som jag! Tror ytterst få som aborterar barn med DS gör det för att de nedvärderar dessa som grupp. Det handlar om att man inte vill ses sitt barn lida (och JA, många med DS lider, jag har själv jobbat med sådana och det finns långt mer komplicerade faktorer bakom än många vill acceptera)
har skrivit mer om det här:
http://mummyfied.blogg.se/2011/july/utkast-juli-18-2011-1.html#comment
Men för helvete Maria, det handlar inte om någon elitisk syn från samhället!
Vi borde sträva efter att utrota handikapp, i helvete att jag skulle önska någon form av handikapp på en annan människa om jag hade valet. Men tydligen är det viktigare att vara politiskt korrekt och framställa sig själv som värsta jungfru Maria. Man blir ju dum bara av att läsa den typen av åsikter.
Stuntman Bob, du är ett handikapp, din inställning är ett handikapp, din dumhet är ett handikapp. Det finns inte plats för din typ i vårt framtida samhälle, du är en belastning. Den moral och världsbild du ger uttryck för innebär på sikt samhällets undergång. Om vi innan du föddes kunde se vilken belastning du skulle utgöra för samhället skulle du redan vara aborterad.
Mvh Fredrik
Fanny, många föräldrar tycker nog det är rätt jobbigt med en dotter som är hårdför feminist eller på annat sätt radikal. Så mycket oro en sådan person meför för föräldrarna. Ställa sig vid sidan av, kritisera, vara högljud. Vara frispråkig, använda ordet ”knulla” på släktfesten – kort sagt vara en stökig individ. Ett livslångt lidande för en del föräldrar. Kanske kan man i framtiden på ett tidigt stadium upptäcka denna defekt och avbryta denna färd ned i helvetet. Jag menar, varför skall livet vara komplicerat och jobbigt..?
Mvh Fredrik (feminist)
Tur att mina föräldrar inte gör det då. Fattar inte hur du kan missa skillnaden mellan diversiteter i personligheten och att ha en kromosom för mycket. Jag säger inte att dessa personer är mindre värda men downs är de facto ett handikapp som kräver extra engagemang från föräldrarna och alla kan inte hantera det.
Vem vet vad som betraktas som ett handikapp i framtiden? Det är ju vi människor som avgör detta, ingen annan. Kanske är det i framtiden ett handikapp att sakna empati och vilja att uppoffra sig för andra (därmed inte sagt att du saknar detta, det menar jag verkligen inte). Det är mycket som kräver extra engagemang från föräldrar och DS är bara en promille av detta. Vi är alla beroende av andra människor, av institutioner, av folk som bygger våra hus, av infrastruktur etc. Skicka ut valfri person i världen utan detta och de flesta överlever inte. Men denna hjälp, detta omgivande samhälle tar vi helt och hållet för givet, vi ser inte att vi är helt beroende av det för att klara av vår vardag. Människor med DS behöver också hjälp, men på ett annat sätt än många andra. Och eftersom denna hjälp inte är lika institutionaliserad ”ser” vi den.
Och vad gäller människors kapacitet att klara av ett barn med DS så har jag full förståelse för att vissa verkligen har en situation som skulle göra det svårt att klara detta. Men jag misstänker att många säger sig inte klara av det på grund av att de överhuvudtaget inte vill kompromissa med den livsstil de valt utan vill kunna göra allt på precis samma sätt som de gjort innan de fick barn. Men då kanske de inte bör ha barn överhuvudtaget. För är det inte DS så är det stor risk att det är något annat.
Och egentligen undrar jag – vad är det som är så fruktansvärt annorlunda med att ha ett barn med DS som ett barn utan DS. Alla pratar om att det är så otroligt betungande och att man får sätta hela sitt övriga liv på undantag. Ingenting kan vara mer fel – på många sätt är barn med DS enklare att ha omkring sig än andra barn. Visst, man kanske arbetar lite mer med språk- och talutveckling än normalt och ibland kräver det att man vågar säga ifrån i kontakt med olika instanser inom kommunen. Men i förhållande till andra barn handlar det om olika grader på en skala, inte om helt skilda tillvägagångssätt. Barn kräver uppoffring och engagemang – alla barn. Det som framförallt är betungande är andra människors okunnighet och ibland rena dumhet.
Och till alla som tjatar om att valet bör vara fritt – ja, det ska vara fritt och det är fritt. Men det innebär inte att det inte ska finnas en diskussion om vad som är mer eller mindre rätt i den här frågan. Och den diskussionen blir inte mindre viktig i takt med att vetenskapen ger oss större möjligheter att se in i framtiden genom olika typer av gen- och fostertester. Tvärtom.
Jättebra skrivet, Fredrik! Du satte ord på mina tankar. Att abortera bort foster med DS betyder att DS så smått kommer försvinna från samhället. Och som du skriver, Fredrik, är det vi människor som har bestämt att DS är någonting oönskat, dåligt. Själv är jag för ett mångfaldigt samhälle och tycker inte att man ska abortera bort ett foster bara för att den inte passar mallen. Återigen, som Fredrik skriver, vem vet hur DS kommer betraktas i framtiden?
Jag förstår delar av Fannys resonomeng med, men tycker inte att det verkar helt genomtänkt.
Men på vilket sätt är det inte ”genomtänkt” att tycka att det vore bättre om färre barn föddes med handikapp? Jag skulle abortera ett barn med hjärtfel, jag skulle abortera ett barn med kronisk depression. Det betyder inte att jag tycker dessa individer är mindre värda, bara att jag inte vill att mitt barn ska lida. Jag vill ha friska, glada barn. Exakt vad är fel med att vilja att människor i ens omgivning ska vara friska, dvs inte lida av sjukdomar eller handikapp?
Fanny, dina barn och du kommer inte att vara ”friska och glada” livet igenom oavsett hur många olika typer av foster du aborterar. Livet är en berg- och dalbana. Bättre då att människor försöker lära sig leva utifrån faktumet att livet kan vara både och. Det finns säkert lika många som ”lider” utan vare sig sjukdom eller handikapp som lider p g a sjukdomar och handikapp. Att gå igenom svåra saker och prövningar lär en saker om livet, lär en om vad det innebär att vara människa, lär en empati, lär en om hur det är att stå utanför det normala och ”friska”.
En stor del av problemet med att vara avvikande är just avvikelsen i sig – att vara annorlunda, att inte vara en i mängden. Om vi aborterar bort fler och fler avvikelser blir det inte enklare för de som fortfarande avviker att leva. Och det tror jag gäller alla avvikelser, inte bara medfödda sådana. Spännvidden i samhället blir mindre, acceptansen för det som är annorlunda minskar.
Och när det gäller hjärtfel: idag kan opererar man framgångsrikt i princip alla hjärtfel, det är ingen stor grej längre. 40% av alla barn som föds med DS har medfödda hjärtfel och ibland används detta som ett argument mot DS. Men som sagt, hjärtfel är idag relativt enkelt att operera.
Har man inställningen att barnen bara är välkomna om de kan vara ”glada och lyckliga” så ska man inte skaffa barn alls. Hela inställningen luktar värsta framtidsdystopin. 6 miljarder människor som är helt ”normala” och springer runt och är glada och lyckliga hela tiden…Och inte en enda är beredd att höja rösten mot orättvisor och förtryck eftersom ens glädje och lycka då riskerar att försvinna. Fast just det, alla är ju glada och lyckliga så några orättvisor kan ju inte existera…
Man kan fortfarande skapa sämre eller bättre förutsättningar för sig själv och sina barn. Du kan inte komma ifrån att vissa åkommor gör livet jobbigare, helt utan samhällets stigmatisering. Jag tror verkligen inte att det är lika många friska som sjuka personer som lider, om du räknar in alla sjukdomar man nu kan ha. Det säger väl liksom sig själv att en person med t.ex. kronisk depression generellt är mer olycklig än en person utan. Grundkritieriet för handikapp och psykisk sjukdom är ju att det hindrar en markant i vardagen. Jag tycker t.ex. inte att man ska abortera harmynta barn eftersom det är så lätt att åtgärda och inte utgör ett särskilt stort problem, DS är däremot ett ganska mycket större handikapp coh ganska mycket svårare att göra ngt åt sedan.
Om man nu kan bota detta så är ju det skitbra och då behöver man ju inte abortera. Men jag talar om missbildningar som inte går att bota eller som är väldigt svåra att bota.