Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Att prata om psykisk ohälsa.

Då och då så kommer folk på idén att vi måste ”prata om psykisk ohälsa”. Det handlar ofta om att medvetandegöra och normalisera psykisk ohälsa. Typ att en ska kunna säga att en har ångest på samma sätt som att en är förkyld.

Ett problem jag ser med den här retoriken är hur psykisk ohälsa beskrivs som någonting som bara är, som bara råkar drabba en människa. Typ ”jag är en helt normal person men ibland har jag ångest”. Okej, men varifrån kommer denna ångest? Det är ju inte som att det är slumpartat, det beror ju på något.

Jag vill inte så mycket att folk ska vara ”medvetna” om eller ”acceptera” min ångest – jag vill att den tas på allvar som ett samhälleligt problem. Jag vill inte att det ska reduceras till en del av min personlighet som ska ”accepteras”, jag vill kunna prata om varifrån den härstammar.

Annars handlar det bara om att ”hantera” symptom, och det kan väl vara bra men det är knappast en lösning.

 

10 kommentarer till Att prata om psykisk ohälsa.

  • Jennie skriver:

    Av alla ”prata om” så känner jag att den om psykisk ohälsa har bidragit med ganska mycket. Att det inte alls alltid stannar i ”oj vad tråkigt för dig då” utan bra information i hur det är att leva med diagnoser och sk kemiskt orsakad ångest (nä det heter nog inte så men kommer inte på nåt bättre) och diskussioner om hur det är att leva i samhället som är så fel konstruerat på så många plan och varför det är lättare att stänga av än att ta in att det är så.

    Jag tänker inte att det ena behöver utesluta det andra eller hur menar du? Att lägga fram lösningar för hur vi förändrar samhället går väl hand i hand med att vi diagnostiserar ångesten, den kan ju bero på både inre och yttre omständigheter?

  • le dude skriver:

    ”Psykisk förkylning” är en olycklig benämning sett till uppkomst, men jag tappar tråden i tredje stycket. Uppmaningen att ”prata om det” rör väl främst de normer som styr våra samtal, att på den vägen reducera skammen/ångesten kring psykisk ohälsa, och i förlängningen att tröskeln för att söka vård sänks?

    Mest av allt undrar jag vad du menar med ”jag vill kunna prata om varifrån den härstammar”. Handlar det om att vara öppen med varför en har ångest? Eller om söka svaret på varför ångesten uppstår?

    • Fanny skriver:

      Tänker främst på det senare, men är ju relevant att kunna vara öppen med det också. Stör mig mest på när det beskrivs som ngt som bara sker.

  • Magic Pixie skriver:

    Men att prata om psykisk ohälsa som ”sjukdomar som råkar drabba en människa” kanske gör det lättare att se det just som ett samhällsproblem. Är det inte så sjukdomar ofta hanteras? Visst, en hel del handlar om symptomhantering (medicin/vård) men också om smittskydd, att ändra på sitt liv/samhälle så att riskfaktorer minimeras. Eller?

    Jag fattar inte riktigt varför du inte kan prata om varifrån din ångest härstammar bara för att andra människor börjar prata om psykisk ohälsa i det offentliga som något som inte borde vara så skrämmande.

  • Olivia skriver:

    Men ibland så kommer ju inte psykisk ohälsa i från nåt? Typ jag hatar nät folk ba men varför är du deprimerad? HARDETHÄNTNÅT? Och jag ba nä jag har för lite seretonin i hjärnan. Jag tror att prata om psykisk ohälsa och GE BÄTTRE INFORMATION skulle ändra all skit åtminstone lite

    • le dude skriver:

      Med all respekt för din upplevelse av att vara deprimerad utan någon orsak annat än serotoninbrist; det är inte så enkelt att låga serotoninhalter orsakar depressioner. Det är överhuvudtaget inte ett välbelagt samband, en enskild person som lider av depression kan likväl ha en hög eller normal serotoninhalt, och möjligheten att behandla depression med serotoninhöjande läkemedel varierar kraftigt.

      Det ska till ett önsketänkande för att betrakta affektiva syndrom (t.ex. depression) som frikopplade från de drabbades förmåga att hantera sina egna känslor, dess omgivning och dess bakgrund.

  • hej skriver:

    Jag får typ panik för jag hatar redan mig själv varje gång jag ens vågar tänka tanken att jag har rätt till mina egna känslor. Att det finns forum där en kan diskutera fenomenet (te.x @psykfobi på insta) underlättar en helt del just för att jag kan prata om mina upplevelser men förbli anonym om jag vill, eller ja prata med människor som inte har en aning om ”mina problem”. Då kan en känna att folk inte kommer döma en. Jag är rädd för att folk ska tycka att jag är en dramaqueen, för det är så jag viftar bort mig själv. Att få det bekräfta blir en sakta men säker undergång men jag måste prata om det för om ingen annan förstör mig så gör jag det själv. Jag önskar bara att människor förstod att de fick vara ledsna, då skulle vi ge varandra tillträde till våra egna känslor. Därför tycker jag att det är viktigt att prata om det som något som ”kan hända”. Självklart ska en ta psykisk ohälsa på allvar men det är viktigt att människor kan känna att de får må dåligt fast de inte vet grunden till det

  • Nika skriver:

    Förstår jag dig rätt om jag läser ditt inlägg som om vi inte ska nöja oss med att acceptera att människor mår dåligt, som om det vore helt och hållet oundvikligt, utan istället sträva efter ett samhälle som är byggt för att färre ska behöva må dåligt (vilket man bara kan uppnå om vi förstår varför människor mår psykiskt dåligt)?

  • Charlotta skriver:

    Jag tycker att både och är viktigt. Jag jobbar inom psykiatrin och att både tala om psykisk ohälsa och att ta reda på varifrån den kommer är viktigt. Många gånger upplever jag att mediciner sätts in i för tidigt skede där man hade kanske kunnat bli bättre genom att förändra vissa saker i livet eller bearbeta vad man har varit med om så gott det går.. Däremot är det ju även så att man kanske inte orkar göra förändringarna innan man har fått en medicin som tar en några snäpp upp från botten. Men att prata om psykisk ohälsa är också viktigt. Kanske anser jag det extra viktigt då jag är född på 70-talet och i min generation och över så har det varit och, till viss del bland många, fortfarande är skamligt att prata om. Det försvårar ju tillsfrisknandet för många då man kan dra sig för att söka hjälp eller prata om det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv