Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Att söka lycka i arbetslivet.

Folk får råd om vad de ska välja för yrkesmässig bana i livet, och ett av dem är nästan alltid ”vad brinner du för? Vad gör dig lycklig?”, underförstått att en ska välja att jobba med just det en ”brinner” för. Folk brukar ofta svara på frågan utifrån de premisserna, de väljer en aktivitet de tycker om att utföra och tänker att de då vill utföra den mer, som ett arbete, utan att fundera på vad själva formen arbete gör med aktiviteten.

Jag funderar lite på det här med att söka sin lycka i arbetslivet, och tänker att det är en konsekvens av att i detta samhälle så är en människa just sitt arbete. Människan definieras utefter vad hen arbetar med. Vi söker identitet i våra lönearbeten, ett projekt som är mycket sorgligt med tanke på att den absoluta merparten av alla människor jobbar med saker som de inte ”brinner” för.

Om en nu tillhör de lyckliga få som får jobba med något de ”brinner” för, vad händer då? Jo, det en ”brinner” för upphör att vara något en gör av passion utan måste istället infogas under arbetets logik. Jag tror inte jag skulle tycka att det var samma sak att till exempel skriva som yrke eller göra det här, och troligen skulle jag få mindre ork till att skriva på egen hand om jag var tvungen att exploatera den förmågan för att tjäna pengar. Skrivandet skulle helt enkelt bli mindre lustfyllt.

Så som vårat samhälle är uppdelat är de flesta dömda till att ägna stora delar av sitt liv åt saker de inte tycker är så jävla feta, och ofta inte ha särskilt mycket fritid för att göra saker de faktiskt ”brinner” för, och en del får göra något de ”brinner” för på heltid, något som jag tänker mig för det mesta tar död på lågan. Att till exempel skriva böcker dag ut och dag in för att en måste göra det lär inte vara särskilt soft, även om en tycker om det från första början.

Jag skulle tycka det var intressant om folk istället besvarade frågan utifrån sin livssituation som helhet. Mitt svar är nog ungefär: jag vill jobba med något ganska enkelt, egentligen vad som helst, i ganska soft tempo ett par timmar om dagen (kanske 3-4, vilket är en fullt rimlig tid om vi faktiskt organiserade arbetet på ett sätt så att alla som kan skulle sättas i arbete och att inget onödigt arbete som till exempel produktion och försäljning av produkter ingen vill ha utfördes), och resten av tiden vill jag ägna mig åt saker jag ”brinner” för, såsom att ta hand om relationer med andra, att vara kreativ och så vidare. Det hade varit den livssituation som sammantaget hade skänkt mig mest lycka i livet. Att arbeta med något jag ”brinner” för skulle inte vara särskilt viktigt om jag visste att mitt arbete inte skulle vara det som dominerade mitt liv eller skapade min identitet.

13 kommentarer till Att söka lycka i arbetslivet.

  • Ylva skriver:

    Jag tror att de flesta som ”bara vill ha ett jobb” brukar skaffa sig det eller påbörja relevant utbildning ganska tidigt. Varför fundera så länge om det inte ska definiera hela ens liv?

  • s skriver:

    Håller verkligen med! För mig som har olika psykiska problem, bla social fobi och panikångest, är de flesta typer arbete en måste göra för att försörja sig otroligt dränerande på energi och jag vill verkligen inte ägna mig åt det mer än absolut nödvändigt. Mitt drömjobb är att jobba halvtid med något helt simpelt, tex registrera blanketter, sortera papper eller liknande. Då skulle jag ha mer ork och tid att lägga på frivilligt, lustdrivet skapande, ideellt arbete och umgänge med mina närmaste. Jag har absolut ingen längtan efter ett arbete som ska vara identitetsskapande eller ”utvecklande”.

    • Mary skriver:

      Håller med. Och ett arbete som iaf inte gör världen sämre…(som det ser ut nu tycker jag att det finns rätt gott om sådana arbeten nämligen)

    • sak skriver:

      Jo, fast vilka jobb tänker du är meningsfulla? Ofta har vi ju färgats av samhällets ogrundade stämplar. Jobb som tex sophämtare och butiksbiträde i en matvarubutik är ju synnerligen meningsfulla – det är såna jobb som bygger upp själva grunden i vår infrastruktur.

      • Anonym skriver:

        Men är det verkligen någon som skulle kalla jobb som sophämtare eller butiksbiträde för ”meningslösa”? När jag tänker på meningslösa jobb, tänker jag mer på jobb som mest går ut på att hålla orimliga chefer nöjda och stötta dem i alla deras galna idéer, trots att man kan se att det är meningslöst och kanske i värsta fall riktigt destruktivt, eller att jobba för att företag som egentligen inte behövs ska tjäna mer och mer pengar, gärna på bekostnad av folk som utnyttjas, luras eller exploateras på olika sätt. Uppsökande försäljare behövs ju oftast inte, till exempel, det är ett behov som skapas av själva arbetsgivarna. Samma sak vad gäller reklam och mycket mycket annat.

        Så jag tänker åtminstone på ”meningsfullt arbete” som ett arbete som har någon form av mening för någon annan än en girig arbetsgivare som bara är ute efter att exploatera alla, utan att ha något av värde att erbjuda… Att arbetet ifråga alltså ska tillföra någon sorts nytta till världen i stort, eller åtminstone inte bidra till att göra den sämre…

  • Strukturama skriver:

    Bara den här grejen att man hela livet fått frågan om vad man ska bli när man blir stor, och också att människor döms ganska hårt efter sin yrkestitel. Ser inget problem för egen del att skaffa mig ett såkallat ”drömjobb” om det nu är möjligt, men vill ändå inte att mitt yrke, som du säger, ska definiera mig.

  • Ey skriver:

    Det är också i ett sådant samhälle som den frodas, bilden av den lyckliga och lyckade entreprenören. TÄNK att få lägga 70 timmar i veckan på sin DRÖM som en har SKAPAT SJÄLV HELT MED SIN EGEN VILJA. ~~SÅ DRIVEN OCH IN TOUCH MED SINA DRÖMMAR.~~

    Jag har funderat mycket över det här med snabba fixar på sistone. Märker på mig själv och resten av mänskligheten att vi inte tänker så mycket längre än ett steg i taget. En lösning på ett problem som går att konkretisera och verbalisera får oss att tro att nu, nu kommer vi bli lyckliga. T.ex. hitta drömjobbet eller lösa den där enstaka konflikten med partnern så blir allt bra.

    Vi tillåter inte oss själva att reflektera kritiskt över tillvaron som övergripande struktur, utan ser bara konkreta punktinsatser vi kan göra här och där. Drömjobbet är så himla enkelt att ta på. Lata människor tror att drömjobbet ska lösa allt.

  • Mella skriver:

    Bra inlägg. Jag har ägnat många år åt att fundera på vad det är för fel på mig som inte kan komma på något ”yrke” som kan göra mig lycklig. Nu förstår jag att lyckan finns i att få så mycket fritid som möjligt (inget jag vågar säga högt till min omgivning, där minsta lilla kritik mot arbetslinjen tolkas som lathet).
    Jag är snart färdigutbildad och känner mig nöjd med mitt yrkesval. Det är hyfsat tryggt och stabilt då man oftast jobbar inom kommunen, det känns relativt meningsfullt, man har flextid och oftast möjlighet att inte jobba heltid om man inte vill, man arbetar inte på helger och så vidare. Det känns bra. Jag tror jag oftast kommer att trivas på jobbet och tycka att det känns helt okej att gå dit, men att jobbet skulle bli vägen till lycka tror jag inte.

  • Cecilia skriver:

    Jag håller helt med dig i sak. Har länge haft ett krävande men givande jobb som jag nu har tagit ledigt ifrån ett tag för att jobba med något betydligt mer behagligt och dessutom på deltid (heltid är dessutom bara 35 timmar/vecka på detta mitt nya trivsamma jobb). Tänkte mig att det skulle bli en ögonöppnare att prova ett lite trevligare liv och det blev det också – men inte den ögonöppnaren jag trodde att det skulle bli. Har nämligen under året insett att jag inte funkar speciellt bra med att jobba lite och ha det trevligt på jobbet; jag behöver mitt ansträngande och tidsslukande heltidsjobb och har gråtit och längtat efter det typ varje dag. Det är inte så att jag tycker att mitt liv är meningslöst utöver jobbet – men jag upplever att mitt jobb är så meningsfullt både för mig och för samhället (är gymnasielärare) att det blir alltför tomt utan det. Sen betyder ju inte det att jag vill slita ut mig på jobbet, men tror faktiskt att jag behöver jobba runt 45 timmar i veckan för att känna mig tillfredsställd. OBS att jag _verkligen_ inte tycker att detta bör vara någon samhällsnorm och får kräks i munnen av högerdravel om entreprenörsvälsignelsen och tanken om att man måste vara så jävla driven för att vara en fullvärdig samhällsmedborgare.

  • S skriver:

    Hart funderat så mycket på det här och tycker du har så RÄTT! Har dock inte listat ut vilket slags jobb som kan ge mig trygghet och maximera fritiden. Tror att jobba enbart på timmar blir för osäkert, men samtidigt ska man vara sådär ”ambitiös” och ”driven” och jobb på 75 % verkar inte finnas så mycket?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv