identitet – Fanny Åström

Det är antifeministiskt att ta identiteter för givna.

Skrev såhär angående ”könsidentitet”:

Kommer aldrig acceptera en teori som innebär att kvinnor och män ”finns” på något slags grundläggande plan. Kommer aldrig acceptera en teori som antar att en kan ”identifiera” sig som kvinna utanför patriarkatet. Den som anser att könsidentitet är nödvändigt för att se transkvinnor som kvinnor avslöjar mest att de själva tycker att transkvinnor inte är lika mycket kvinnor som andra kvinnor ärligt talat. Kommer aldrig acceptera en teori där folk tvingas legitimiera sig med sin inneboende känsla av kön för att ses som politiskt relevant.

Många människor tycker att det finns något väldigt problematiskt i att inte acceptera idén om en ”könsidentitet” som någonting självklart sant, någonting som finns inom oss och som blir obestridbart eftersom det upplevs.

Att människor har en upplevelse av kön är ju en självklarhet. Detta innebär emellertid inte att denna upplevelse och framförallt det språk en använder för att beskriva den är oproblematiskt. Alla våra identiteten skapas på patriarkatets premisser, och det gäller även marginaliserade sådana. Precis som min identitet som lesbisk bara är relevant i ett patriarkat, där begär antar vara indelade efter binära kön. Jag ”är” inte lesbisk, men lesbisk är ett bra ord för att beskriva min position i detta system. Den position en intar när en har en kropp som kodas som kvinnlig, och har eller vill ha kärleksrelationer med andra personer som har kroppar som kodas som kvinnliga.

Detta innebär såklart inte att kategorin är irrelevant, men det innebär att det inte bara är en fråga om hur en identifierar sig utan ens kropp och vad en gör med den. Patriarkatet bryr sig inte om identiteter, och därför kan dessa aldrig vara nog för att beskriva hur vi står i förhållande till patriarkala strukturer. Vi måste se på fler saker, på hur våra kroppar, könsuttryck och relationer tolkas inom ramarna för detta samhälle. Det är inte min ”identitet” som lesbisk som gör att jag kan utsättas för hatbrott, utan det är att jag kysser min flickvän offentligt.

Jag tycker att det är antifeministiskt att ta identiteter och sexualiteter för givna. Det är ett feministiskt grundantagande att kön är en social konstruktion och inte något givet. Jag har väldigt svårt att se hur en ska kunna undergräva patriarkatet utan att kunna se även sin egen position och identitet med en kritisk blick. Även utifrån en marginalisera position kan en driva mer eller mindre subversiva krav, kan en kritisera patriarkatets grundvalar eller bekräfta dem. Precis som kvinnor kan upprätthålla patriarkala strukturer kan andra marginaliserade grupper också det. Det innebär såklart inte att det är vårat fel att patriarkatet finns, men om vi gör anspråk på att bedriva subversiv politisk kamp måste vi förstå även detta; vår egen position.

När en göra sig begriplig genom att beskriva sin ovilja att pressas in i en viss könsroll som en fråga om en inneboende könad essens, som en identitet, så reproducerar en en diskurs där kön ses som någonting givet. Jag menar att denna diskurs förstärker könsbinären snarare än upplöser den, den upprätthåller ett generellt status quo som accepterar vissa undantag. Hur mycket jag än inser behovet av detta för individerna det berör så vänder jag mig emot det eftersom jag ser hur det pressar in mig ytterligare i identiteten ”kvinna”, en identitet som jag vill upplösa.

Om produktiv makt och identitet.

När jag skriver att identiteter är politiskt irrelevanta menar jag inte att de inte kan vara viktiga för en person, snarare att identiteter i sig inte är en grund för förtryck. Jag inser att människor tycker att det är viktigt att forma någon slags politiskt medvetande utifrån sina identiteter och det kan jag begripa. För mig var det till exempel viktigt att bli bekräftad som kvinna innan jag kunde känna mig säker i mitt feministiska engagemang.

Vad jag efterfrågar är inte att sluta prata om identitet, om upplevelser av kön och sexualitet, utan snarare ett annat sätt att prata om det. Jag vill väl framförallt kunna diskutera likheter i hur en positioneras politiskt i samhället på grund av sin kropp och hur en lever utan att det nödvändigtvis ska innebära att allting är likadant, att allting upplevs likadant för den enskilda individen. Jag vill att vi ska kunna se det som skiljer oss åt utan att sudda bort det som förenar oss.

Att prata och skriva om sexualitet och min upplevelse av kön (jag anser att begär/sexualitet hänger samman med kön på ett grundläggande plan) har varit viktigt i min förståelse av mig själv och min plats i världen och hur den påverkat mig. Det har gett mig insikter både om mina drivkrafter men också om vad i min omgivning som begränsar mig och vad feministisk kamp ska vara till för. För mig handlar feministisk kamp i slutänden om att skapa ett samhälle där vi kan älska fritt, där sexualitet och kärlek inte handlar primärt om makt utan om lust, passion och begär. Jag ser en risk i hur vi pratar om identiteter, där det slutar handla om hur alla människor begränsas i patriarkatet och börjar handla om att människor med vissa ”identiteter”, som antas vara i minoritet, inte får ”leva ut” någonting som de liksom bara har inom sig medan de som tillhör ”normen” liksom antas vara helt bekväma i det.

Den patriarkala makten är inte bara begränsande utan även produktiv. Det handlar inte bara om att vi hindras från att leva ut våra inneboende begär, utan om att våra begär som sådana formas i och av patriarkatet. Den patriarkala makten skapar oss som könade och begärande varelser, och detta gäller alla. Ingen kommer undan den patriarkala maktens konstituerande kraft, och därför kan ”normkritik” inte bara handla om att människor ska få ”leva ut” någonting utan också om att förstå hur våra begär, vår sexualitet och våra relationer hänger ihop i ett större maktsystem. Detta gäller även marginaliserade identiteter och sexualiteter. Till exempel: att vara lesbisk är bara relevant i ett samhälle som delas upp efter binära kön. Även om lesbiskhet kan vara subversivt så är det det inom ramarna för patriarkatet. Även det som bryter mot normen konstitueras av patriarkala strukturer.

Jag tror att vi måste se detta för att kunna ha ett radikalt synsätt på patriarkatet. Ett problem jag ser idag är hur identiteter liksom tas för givna, hur de ses som inneboende essenser och inte som någonting som skapas i relation till andra och till större maktsystem. Vi måste ha ett kritiskt perspektiv även på våra egna identiteter.

Kön som identitet och trans.

Fick en fråga angående senaste inlägget om varför det är misogynt att prata om kön som en identitet hur en i så fall gör med transpersoner. Behövs det ingen vård om könsidentitet inte finns? Detta är en fråga som jag fått flera gånger. Många människor tycks anse att det är nödvändigt att prata om könsidentiteter för att motivera varför människor som känner obehag i sin kropp ska få de vård de behöver för att slute känna så, det vill säga transition.

Nej, så ser jag absolut inte på saken. Jag tror snarare att det är skadligt även för människor som transitionerar att tala om en slags essensiell ”identitet”. Att en själv väljer att göra det är en sak, men att cispersoner kräver den formen av motivering är någonting annat. Att cispersoner definierar transition som en fråga om identitet enbart gynnar knappast transpersoner. En transkvinna kommer då ställas inför kravet att ”identifiera” sig som kvinna, alltså med den kvinnliga underkastelsen. Detta är något som transkvinnor redan utstår inom transvården, att de ska ”bevisa” sin identitet. Istället för att få behandling för kroppsdysforin blir en tvungen att bevisa att en verkligen har en äkta inneboende kvinnliga essens. Vissa kanske upplever att de har det, men inte alla, och att prata om kön som en identitet förstärker legitimiteten för detta krav.

Om en lider av dysfori, det vill säga en känsla av obehag med sin kropp, så ska en såklart få vård för det. Om en transitionerar så ändras såklart ens position i samhället i och med det. Jag hävdar dock fortfarande att positionen som sådan är binär. Människor som faller utanför det binära i patriarkatets ögon har inte en egen könad position i patriarkatet. Istället hanteras detta genom att så snabbt som möjligt placera in dessa människor i binära kategorier. Om detta visar sig omöjligt eller om personen ”avslöjas” med att på något sätt bryta mot kategoriseringen som gjorts så är risken stor att personen utsätts för våld, vilket är vad som händer när transpersoner outas. Detta våld är dock inte bundet till ens identitet utan till ens kropp och vad en gör med den.

Jag tycker att det är problematiskt när till exempel transkvinnor används för att motivera att feminismen ska handla mindre om kvinnor, kanske rentav att vi ska inkludera män eftersom ”kön är flytande”. Ungefär som om inte transkvinnor var kvinnor och utsattes för mäns förtryck. Transkvinnor har ju en sjäklar del i feminismen för att de är kvinnor, för att de utsätts för kvinnoförtryck, inte för att ”kön är flytande”. Om en inte klarar av att inkludera transkvinnor utan att börja prata om att inkludera ”normbrytande män” så har en en transmisogyn förståelse.

Det som gör transpersoner våldsutsatta är att deras kroppar kan avslöjas, inte att de ”identifierar” sig som det ena eller det andra. Transkvinnor är våldsutsatta för att de ses som falska kvinnor, vilket patriarkatet hatar. Att jämföra denna utsatthet med någon som främst identifierar sig som det ena eller det andra är inte okej, det är ett stjäla fokus och deraila diskussionen om det våld som människor som har transkroppar får utstå.

Kön som identitet är essensialistiskt, och könsessensialism är misogynt.

Om en menar på att en inte är kvinna för att en helt enkelt inte ”intentifierar” sig som en sådan har en en del att förklara. Vad är det som gör kvinnor till kvinnor egentligen? Finns det en kvinnlig ”essens” (alltså en inneboende kärna) som gör kvinnor till kvinnor? Jag anser att den här typen av resnoemang implicerar just det, och att detta inte bara är felaktigt utan även djupt problematiskt och misogynt.

Att vara kvinna är inte någonting utöver det faktum att en blir behandlad som kvinna. Kvinna är en politisk position, ingenting en är. Om en av något skäl innehar positionen kvinna så kan en i en politisk kontext räknas in i kategorin kvinnor. Det innebär inte att en är kvinna, utan att en blir placerad i det facket i samhället. Det innebär inte heller att en alltid kommer att placeras i det facket, men så länge en blir det så är en relevant som revolutionärt subjekt i feministisk kamp.

Vi är över huvud taget inte män eller kvinnor. Vi är mänskliga varelser, vilket innebär att vi bland annat är könsvarelser, det vill säga varelser som begär, vill bli begärda, som törstar efter närhet och kärlek på våra egna villkor. Vi har alla olika upplevelser av detta. Men dessa personliga upplevelser är någonting annat än de politiska kategorier samhället struktureras efter.

Samhället struktureras efter kön. Det och ingenting annat är skälet till att ”kvinna” är en politisk kategori och att det är relevant att definiera sig som kvinna i en feministisk kontext. Att prata om kön som en identitet förutsätter en inneboende essens, och att prata om könade essenser är misogynt. För vad är det egentligen för essens jag förväntas ha? Vad är det som gör mig till kvinna?

När människor pratar om att de har en politisk position som kvinnor, alltså utsätts för samma förtryck som kvinnor utsätts för, men inte är kvinnor för att de inte identifierar sig med kvinnorollen så är det att säga att kvinnor i allmänhet skulle vara just kvinnor för att de identifierar sig med kvinnorollen eller är bekväma med att behandlas som kvinnor, alltså att bli förtryckta. Vad är kvinnorrollen? Det är att vara underordnad män. Det detta resonemang implicerar att det finns personer som skulle vara tillfreds med underkastelsen, som skulle ha vilja till underkastelse som en inneboende essens. Detta är i mina ögon misogynt.

Jag har ingen föreställning om att alla kvinnor har samma upplevelse som jag har av att vara kvinna. Jag inser att det är mycket som skiljer oss åt, såväl andra politiska positioner som personliga skillnader. Alla människor är mer än sitt kön. Kön är en avgränsande kategori som vi delas in i när vi lever i detta samhälle som är strukturerat kring två binära kön som anses vara ömsesidigt uteslutande och kompletterande. Alla kvinnor har inte samma upplevelse av denna position, däremot tror jag att vi har något gemensamt politiskt, inte för att vi inte är män utan för att vi är just kvinnor, för att vi har en könad position som kvinnor i patriarkatet.

Som sagt, den som tänker göra anspråk på att inkluderas som utsatt i patriarkatet som något annat än kvinna har en del att förklara. Jag behöver förstå vad det är som gör en identitet unik och relevant som politisk position för att kunna ta med den i beräkningen. Om det inte är det så får folk väl för all del identifiera sig på det ena eller andra viset, men jag har svårt att se varför jag skulle ha någon skyldighet att anpassa mitt politiska skrivande efter det. Jag anser att det är ett sätt att prata om saker som har mycket misogyna implikationer som jag inte kan ställa upp på.

Den som inte kan prata om sig själv som kvinna i politiska termer göre sig icke besvär i ett rum som är till för kvinnor. Jag skriver om mitt liv som kvinna, som könad varelse i ett patriarkalt samhälle.

Om ”kvinna” som patriarkal identitet och politisk kategori.

Twittrade såhär:

Problem för feminismen: ofta krävs det att en accepteras som kvinna av patriarkatet innan en kan forma ett politiskt medvetande som kvinna. Innan jag själv kunde bli feminist så var jag tvungen att ”accepteras” som kvinna genom att bli begärd av män. Hade nog varit svårare annars. Och då många kvinnor utesluts från kategorin ”kvinna” på grund av sina kroppar, utesluts de även från feminismen. Frågan är: hur skapar vi en feministisk teori och praktik för att kunna gå runt detta, för att kunna agera som kvinnor politiskt oavsett.
Hur skapar vi en praktik för att kunna agera politiskt utan att acceptera patriarkatets definition av oss som kvinnor? ”Kvinna” är både en identitet OCH en politisk kategori. Målet: att göra identiteten obetydligt, överflödig för att organisera sig politiskt. Måste vi förstå vad en kvinna ”är”, vad som gör oss till kvinnor, för att kunna organisera oss mot förtrycket vi drabbas av som kvinnor?

Jag tänker: oavsett mitt inre liv så ser omgivningen mig som kvinna, och utsätter mig för förtryck utifrån detta. Denna insikt är vad som gör mig till feminist. Men för att kunna claima ordet ”feminist” så var jag tvungen att bli accepterad som kvinna i patriarkatet, jag ar tvungen att bli såpass bekväm i min identitet som kvinna att jag kunde göra motstånd mot den. Många av de saker jag gör nu var helt otänkbara innan, innan jag hade blivit föremål för heterosexuellt begär och så vidare. Att avsäga mig en kvinnoroll jag aldrig hade blivit erkänd för gick helt enkelt inte.

Numera anser jag inte att min identitet som kvinna är särskilt viktig. Det är ingenting jag funderar särskilt mycket på helt enkelt. Jag förtrycks som kvinna och därför är jag feminist. Jag tycker själv att detta är en utveckling jag har gått igenom, alltså jag tycker att det är ”bättre” att inte lägga så mycket vikt vid identiteten kvinna eftersom det är en högst godtycklig kategori som egentligen inte betyder något för mig. Det som betyder något är de villkor på vilka jag existerar i detta samhälle, inte min identitet.

När jag har identifierat mig som kvinna har jag gjort det utifrån män, ty det handlar om att jag ska få patriarkatets erkännande av mig som kvinna. Typ; jag är kvinna om jag kan locka fram heterosexuellt begär från en man. Jag är kvinna om jag får den här mannens godkännande av mig som könsvarelse. Detta är en process som styrs helt och hållet på patriarkatets villkor. Det handlar om att få min identitet bekräftad av patriarkatet, och detta mynnar i regel ut i att en begär patriarkalt förtryck, om än inlindat i olika slags förmildrande trams som ”romantik”. Att vara kvinna är fortfarande att vara underkastad män, och när en man ser mig som ett lämpligt offer för sitt maktutövande så bekräftas min identitet som kvinna. Detta är såklart helt jävla vidrigt och orimligt, men det är fortfarande så jag har uppfattat det.

Även fast jag hela tiden ”vetat” på en intellektuell nivå att typ sexuella trakasserier är ”fel”, så har jag inte kunnat se det som ett problem emotionellt eftersom jag fortfarande sett det som en form av bekräftelse av mig som könsvarelse att bli utsatt för detta.

Jag vet inte vad detta innebär för andra människor. Jag vet inte hur andra har organiserat sitt erkännande som könsvarelser, eller hur viktigt det är för andra, men jag tänker mig att jag inte är ensam om att ha behövt bli bekväm i min identitet som kvinna innan jag kunde bli förbannad på det förtryck jag utsattes för som kvinna. Jag var tvungen att ha en massa relationer med män innan jag kunde begära kvinnor.

Innan har jag känt skuld för att jag inte hade den där instinktiva reaktionen av avsmak inför sexuella trakasserier som en ”skulle” ha, och jag tänker att det i själva verket handlade om min skam inför att inte bli bekräftad som kvinna av män. Jag tänker att det kan vara relevant för feminister att ta hänsyn till detta när vi talar om sexuella trakasserier, att de hur det både är ett stort problem och ett förtryck som faktiskt är bekräftande i vissa avseenden. Och som sagt, att teoretisera kring hur vi går runt detta. Hur vi skapar ett bekräftande av oss som kvinnor ur en politisk kontext, utan att nödvändigtvis behöva godta den patriarkala identiteten.

”This is what a feminist looks like” och feminism som identitet.

Tänker lite på den här ”this is what a feminist looks lik”-grejen, som är problematisk på flera sätt bland annat eftersom den sätter fokus på yta och att typ ”motverka” fördomar om att feminister i orakade och fula, som om en inte fick vara det.

Men jag tänker framförallt på fenomenet feminism som identitet. Jag tycker mig ha sett flera exempel på detta, till exempel i ”feminister har bättre sex” eller i vissa människors eviga tjat om vem är är/inte är eller får/inte får ”vara” feminist. Det verkar vara viktigt för många hur en feminist ska vara, ska lev sitt liv och så vidare, faktiskt rentav viktigare än att diskutera hur vi ska kunna föra feministisk kamp.

Ofta får jag frågan: ”kan män vara feminister?”. Jag tycker den är så konstig. För mig handlar det inte om huruvida en man ”är” eller inte ”är” feminist utan om huruvida han behandlar mig och andra ickemän med respekt och om han bidrar till störtandet av patriarkatet.

För vissa verkar det viktigaste inte vara att bidra till den feministiska kampen utan om att ”få” vara feminist. Ett bra exempel på detta tycker jag är vissa högerfeminister och män som ägnar mer tid åt att gnälla om att de inte får vara med än på att utveckla och utöva feministiska praktiker. Istället för att göra sin grej så uppsöker de feminister som uttrycker sig negativt om dem och gnäller om att de inte får vara med.

Att sätta så stort fokus vid hur en feminist ser ut, lever och knullar tror jag inte är bra i längden, oavsett om det handlar om att lyfta skillnader inom gruppen eller diktera normer. Fokus hamnar på vem som ”är” och inte ”är” feminist istället på att bedriva kamp emot patriarkatet. Målet blir att så många som möjligt ska ”vara” feminister, men vad det innebär att vara feminist vattnas ut från att handla om att kämpa emot patriarkatet till att vara en samling attribut och floskler som en kan välja att ikläda sig om en tycker att det verkar hippt och roligt. Jag tycker att det känns oseriöst och jag förstår inte varför det ska vara något slags fokus. Är det för att det ska verka ”kul” att vara feminist? Visst finns det många fördelar med att vara feminist men jag tror inte att det är särskilt positivt om folk börjar söka sig till den feministiska rörelsen för att de tjänar på det som individer, det måste handla om att kämpa kollektivt.

Framförallt ”feminister har bättre sex” tycker jag är problematiskt eftersom det handlar om att upphöja gruppen ”feminister” som en som har ett bättre sätt att leva sitt liv. Jag har mycket svårt att identifiera mig med den här bilden, vem är det jag förväntas ha bättre sex än och varför? Varför skulle det över huvud taget vara relevant i feministisk kamp?

För mig att ta en bild på mig själv där det står ”this is what a feminist looks like” vore att sätta min identitet som feminist framför den faktiska feministiska kampen.

Sedan inser jag att detta kan fylla ett syfte när en vill påpeka att det bedrivs feministiska kamp även inom grupper och på platser som brukar offerförklaras som kräver att få ta plats inom feminismen som subjekt, alltså personer vars feministiska kamp osynliggörs, och som sådan tycker jag absolut att det kan finnas en poäng i det. Som generell trend tycker jag dock att det är problematiskt att sätta fokus på feminism som identitet snarare än praktik.

Relationer och identitet.

En grej jag tänkt mycket på sedan uppbrottet med mitt ex och flytten till Stockholm är hur mycket ens liv och därmed också ens självbild kan komma att hänga ihop med ens relationer.

När jag och mitt ex gjorde slut så ändrade jag på en massa av mina levnadsvanor. Till en början tyckte jag att detta kändes väldigt jobbigt, för det kändes som att anledningen till att jag levt på ett visst sätt innan var för att jag var med honom och inte för att jag ville det. Jag började undra vem ”jag” egentligen var och fick en mindre identitetskris.

Jag och mitt ex flyttade ihop innan vi blev ihop, det var genom honom jag hittade boende i Uppsala, och jag förknippade honom med mycket av vad det var att vara vuxen. Innan vi flyttade ihop hade jag bara bott hemma och jobbat som au pair, så han var den första personen jag skapade något slags vuxenliv tillsammans med och kom såklart i och med detta att symbolisera mycket av det, självständighet och så vidare.

När jag flyttade till Uppsala hade jag vissa drömmar, och dessa drömmar kom att förknippas med honom och vår relation eftersom det var med honom jag gjorde saker för att förverkliga dessa. Nu när vi inte är tillsammans längre är det svårt att hitta tillbaks till vad jag egentligen vill, vilka av de drömmar jag närde då som var ”mina” och vilka som hade med relationen och hans inflytande att göra.

Nu har jag börjat tänka om lite kring detta. Givetvis var det så att många av mina beslut i livet då berodde på honom, men det betyder inte att de inte också var mina egna beslut. Jag befann mig i en viss social kontext där han ingick och i denna kontext tog jag mig uttryck på olika sätt. Nu befinner jag mig i en annan kontext och gör andra saker. Men vissa grejer finns alltid med mig, som min vilja att reflektera kring patriarkala strukturer och relationer och att uttrycka mig.

Jag tänker att vi ofta i våra relationer skapar en slags gemensam identitet, eller bygger vår identitet på våra relationer. Med honom så kände jag mig på ett visst vis, tänkte på mitt liv i vissa banor och så vidare. Det är lätt att tappa bort sig själv i allt det där. Redan projektet att skapa någon slags identitet är problematiskt, och extra problematiskt blir det om identitetsskapandet kretsar kring en relation. Det är lätt att en klamrar sig fast i den relationen av rädsla för det okända. En vill gärna vara någon, ha ett livsprojekt att hänga upp sig på, och en relation kan lätt komma att bli ett sådant, speciellt om en bor tillsammans. En lever genom någon annan helt enkelt för att det är enklast så, för att en inte behöver tänka efter så mycket eller ta ansvar för sin egen existens.

Mitt liv är långt ifrån perfekt nu men jag är på ett helt annat sätt tillfreds med min situation, och framförallt så känner jag mig fri. Jag känner mig fri för jag har ingen relation som jag kan definiera mig själv igenom just nu. Det leder förvisso till att jag måste tänka mer på vad jag vill, tänker och känner, men det är ju i grund och botten en bra grej.

Framförallt kan jag numera tänka att tiden där och det liv jag levde där ändå var värdefullt oavsett hur jag lever mitt liv i framtiden.

Att söka lycka i arbetslivet.

Folk får råd om vad de ska välja för yrkesmässig bana i livet, och ett av dem är nästan alltid ”vad brinner du för? Vad gör dig lycklig?”, underförstått att en ska välja att jobba med just det en ”brinner” för. Folk brukar ofta svara på frågan utifrån de premisserna, de väljer en aktivitet de tycker om att utföra och tänker att de då vill utföra den mer, som ett arbete, utan att fundera på vad själva formen arbete gör med aktiviteten.

Jag funderar lite på det här med att söka sin lycka i arbetslivet, och tänker att det är en konsekvens av att i detta samhälle så är en människa just sitt arbete. Människan definieras utefter vad hen arbetar med. Vi söker identitet i våra lönearbeten, ett projekt som är mycket sorgligt med tanke på att den absoluta merparten av alla människor jobbar med saker som de inte ”brinner” för.

Om en nu tillhör de lyckliga få som får jobba med något de ”brinner” för, vad händer då? Jo, det en ”brinner” för upphör att vara något en gör av passion utan måste istället infogas under arbetets logik. Jag tror inte jag skulle tycka att det var samma sak att till exempel skriva som yrke eller göra det här, och troligen skulle jag få mindre ork till att skriva på egen hand om jag var tvungen att exploatera den förmågan för att tjäna pengar. Skrivandet skulle helt enkelt bli mindre lustfyllt.

Så som vårat samhälle är uppdelat är de flesta dömda till att ägna stora delar av sitt liv åt saker de inte tycker är så jävla feta, och ofta inte ha särskilt mycket fritid för att göra saker de faktiskt ”brinner” för, och en del får göra något de ”brinner” för på heltid, något som jag tänker mig för det mesta tar död på lågan. Att till exempel skriva böcker dag ut och dag in för att en måste göra det lär inte vara särskilt soft, även om en tycker om det från första början.

Jag skulle tycka det var intressant om folk istället besvarade frågan utifrån sin livssituation som helhet. Mitt svar är nog ungefär: jag vill jobba med något ganska enkelt, egentligen vad som helst, i ganska soft tempo ett par timmar om dagen (kanske 3-4, vilket är en fullt rimlig tid om vi faktiskt organiserade arbetet på ett sätt så att alla som kan skulle sättas i arbete och att inget onödigt arbete som till exempel produktion och försäljning av produkter ingen vill ha utfördes), och resten av tiden vill jag ägna mig åt saker jag ”brinner” för, såsom att ta hand om relationer med andra, att vara kreativ och så vidare. Det hade varit den livssituation som sammantaget hade skänkt mig mest lycka i livet. Att arbeta med något jag ”brinner” för skulle inte vara särskilt viktigt om jag visste att mitt arbete inte skulle vara det som dominerade mitt liv eller skapade min identitet.

Hjälp mig!

Jag ska göra ett reportage om prostitution och vill ha lite hjälp. Min intention är att göra ett reportage om prostitution i Sverige och hur sexköpslagen påverkar de inblandade. Jag tänker inte moralisera då jag ställer mig positivt till ett avskaffande av sexköpslagen, men jag vill samtidigt inte göra någon liberal propaganda.

Därför vill jag ha tag på sexsäljare och sexköpare för att intervjua, både sådana som är nöjda med sin situation och sådana som skulle vilja komma ur den. Jag vill också ha tips på böcker, filmer, forskning och artiklar som handlar om prostitution i allmänhet och sexköpslagen i synnerhet. Vet ni nån kul debattartikel skriven av typ Beatrice Ask som är sjukt moraliserande, nån riktigt bra nationsomspännande forskningsrapport, någon som säljer/har sålt/köper/har köpt sex som skulle kunna tänka sig att ställa upp eller är ni kanske själva i branschen.

Jag gör intervjuer över telefon, mejl eller IRL och total anonymitet kan självklart garanteras, om inte annat genom att jag inte behöver känna till er identitet. Alla berörda kommer att få läsa igenom reportaget och ha åsikter om framställning.

Jag hoppas att någon här kan förmedla en kontakt eller i alla fall en kontakt som kan förmedla en kontakt. Om inte annat lite kul material av annan typ, om ni skulle kunna sprida ordet på era bloggar eller vänner så vore det också underbart. Tack på förhand!

Att försvara ett stigma med existensen av ett sådant.

Transsexuella personer måste sterilisera sig innan de får byta kön juridiskt, ett faktum jag kom i kontakt med första gången genom det här inlägget. Jag har dock inte riktigt förstått vad det innebär än, men som jag tolkar det så måste man kastreras för att ens få stå som sitt riktiga kön i folkbokföringen, något som man ju tycker borde vara en helt okej uppoffring från samhällets sida att ändra på.

Motiveringen till detta ska vara att staten anser det rimligt att en person som upplever sig vara man eller kvinna också ska vilja vara det hela kroppen igenom, ett ganska inskränkt sätt att se på könsidentitet. Som jag har förstått det är det många andra som delar den synen, jag antar att det är väldigt svårt för gemene man att leva sig in i tanken på att uppleva sig tillhöra ett annat kön än man egentligen gör: vår könsidentitet är en väldigt viktig del av oss oavsett om man vill det eller inte. Jag kan själv inte ens försöka leva mig in i hur det skulle kännas att ha en mans kropp istället för min egen.

Jag diskuterade hursomhelst detta med en vän till mig som lade fram åsikten att det möjligen kunde handla om att det innebar vissa risker för de eventuella barnen, både rent genetiskt och socialt betingat, att vara barn till en transperson. De genetiska riskerna tror jag inte ens existerar, och dessutom finns dte så mycket som är farligt att det är orimligt att alltid ta hänsyn till det.

När det gäller sociala risker, som att utsättas för mobbning, utfrysning eller rentav trakasserier på grund av att ens förälder har bytt kön så tror jag absolut att de finns, men detta är fan en av de värsta typer av argument jag vet. Hela konceptet är ju att man försvarar skapandet av ett stigma genom att lägga fram existensen av detsamma som argument. Stigman är inte, till skillnad från vad många tycks tro eller i alla fall låtsas tro, någonting som finns kodat i våra gener, stigman är kulturellt betingade och kan luckras upp.

Men, och här kommer den stora grejen, man kan aldrig gå till väga som så att man först förändrar folks attityder och sen tar bort de eventuella förbuden mot det som är stigmatiserat, man måste utsätta folk för det dem är rädda för för att de ska kunna inse att det inte är så himla farligt, liknande det som gäller för brottsbekämpning som jag skrivit om innan. Man kan inte förvänta sig att folks attityder ska förändras om de inte utsätts för det dem ska acceptera, för det finns ingen inbyggd mognads- och acceptansprocess i samhället, acceptansen måste provoceras fram.

Jag kommer ihåg en nazist jag träffade som menade att homosexuella inte ska få skaffa barn eftersom de blir mobbade då, men då är det ju inte de homosexuella som är problemet utan de som mobbar barnen, jag tycker att det är ganska märkligt att man inte gör den kopplingen. Visserligen så kan man som homosexuell eller transsexuell välja att avstå från barn om man inte känner att man orkar med de problem det kan innebära men det ska inte ligga till grund för en lag att vissa människor har svårt att acceptera avvikelser.