Att tala om ekonomi.

Hela diskussionen kring att bjuda och bli bjuden fick mig att tänka på en grej som jag tror ändrar min syn på det ganska mycket. Jag skrev ju att jag såklart anser att allt detta beror på de inblandades privata ekonomi, och man kan såklart inte förvänta sig generositet av en person som vänder på slantarna. Däremot så är det ju långt ifrån givet i alla relationer att alla vet hur de står till med varandra ekonomi.

Jag tar detta mycket för givet i mina relationer. Jag och mina vänner pratar om pengar, det är inte tabubelagt på något vis. Så har nog inte alla det, vilket såklart komplicerar väldigt mycket i frågor om vem som ska bjuda vem och hur mycket det är okej att ”höfta” på en nota och så vidare.

Jag står ändå fast vid det jag skrev och tycker att det vore en bra grej överlag om folk vågade tala mer om pengar med varandra. Många som kommer från en privilegierad bakgrund, som jag själv, kan ha svårt att förstå hur det är att inte ha pengar men så är det i alla fall för mig att jag visar förståelse och respekt om jag får reda på att det är så.

Kanske är det många som drar sig för att berätta om sina ekonomiska bekymmer för andra och väljer att hålla god min fast de egentligen tycker att det är skitjobbigt när man ska köpa nån present till en vän gemensamt eller vad det nu kan vara. Jag har hört att det i vissa sammanhang leder till social uteslutning, vilket ju är djupt tragiskt. Men jag tänker att om man i högre grad talade om ekonomi så skulle detta stigma kanske minska.

8 reaktioner till “Att tala om ekonomi.”

  1. Jag tycker verkligen att det där är jobbigt. Jag har själv en väldigt stram ekonomi, särskilt om jag jämför med min pojkvän som har väldigt gott om pengar och vars föräldrar också verkar ställa upp på mycket. Det problemet som jag har är att när vi är ute så betalar alltid han. Och jag vet liksom inte om han vill det egentligen. Jag menar, alla restauranger vi varit på har de kommit fram och gett notan till honom direkt. Kan förstå att det då blir konstigt för honom att säga att han vill dela på den då så jag brukar typ bara inflika att jag betalar tillbaka honom vid såna tillfällen just för att jag är osäker på om han VILL bjuda. Han säger ju inget om att han vill bjuda så jag kan ju inte ens tacka, vilket man ju gärna vill för att visa uppskatting om någon bjuder, men om jag tackar så blir det ju snarare jag än han som avgör att han bjuder.

    Samtidigt blir det jävligt tråkigt för det känns som att han alltid ”bjuder” men sedan betalar jag tillbaka honom i efterhand vilket gör att vi betalar lika mycket men känslan ligger kvar att han är den goda som betalar och jag typ är någon parasit. Även om det inte är så, vilket stör mig jättemycket. Jag önskar att han mer kunde uttala att ”jag bjuder” när han gör det och säga till om han vill dela eller betala var och en för sig. Det känns ju väldigt konstigt för mig att fråga ”bjuder du eller?” men det hade varit skönt att veta det, just för att det slipper bli det där konstiga och jobbiga när jag betalar tillbaka efteråt för de senaste gångerna vi ätit och varit på bio (jag vet juinte heller om han vill att jag ska betala tillbaka) Dessutom kan det aldrig bli det där trevliga att någon bjuder, utan jag får alltid stå och känna att jag blir ”bjuden” men vet att jag ska betala tillbaka det sen, vilket inte alls är samma grej.

    Sedan är det även väldigt jobbigt när han med sin väldigt goda ekonomi frågar om vi kan gå ut på ett ställe som är väldigt dyrt även om han vet om att jag är mer ekonomisk och inte skulle gå ut och äta på ett sånt ställe. Men då måste jag alltid säga nej för jag vet ju inte om jag kommer stå i skuld till honom sedan. Även om han säger innan att han bjuder när jag säger att jag inte har råd så känns det jobbigt, just för att han är så himla okej med att få tillbaka pengar för annat och ibland även kan påpeka typ att ”jag bjöd dig på bio”. Det känns ju inte som att han bjuder för att vara trevlig och generös utan snarare för att han annars inte kan gå dit med mig, vilket faktiskt känns som två helt olika saker. Jag kan fatta det som någon tidigare skrev under det andra inlägget att man kan verka jobbig när man säger nej för att man inte har råd trots att den andra erbjuder sig att betala. Men när man har växt upp med en långt ifrån stabil ekonomi och sett hur ens föräldrar blir arbetslösa och allting vänds upp och ned och det verkligen varit ett helvete så är det himla svårt att ta emot en dyr middag bara för att man inte kan betala. Då hade det varit en helt annan sak om jag kunde betala, men blev bjuden pga. ren och skär uppskattning.

    1. Tkr också det är märkligt hu folk använder ordet ”bjuder”. Om ngn säger att hen inte har råd så säger man ju antingen ”du kan låna” eller ”jag bjuder” vilket är två olika saker.

    2. Har du sagt det här till honom? Det låter ju helt klart som något ni kan diskutera och komma överens om hur ni ska lösa kommunikationen er emellan, även om pengaproblemet kvarstår. Be honom vara tydlig med vad han menar, bjuder han eller lägger han ut?

  2. Sedan bjudinlägget så har jag gått o tänkt vidare på det här med hur mycket pengar man förväntas spendera på sina vänner. Eller egentligen mer specifikt på sina vänners bröllopp. Har flera kompisar och kusiner som gifter sig i år och börjar faktiskt känna att det inte är så kul med alla dessa påtvingade svindyra möhippor. Bara brölloppen är ju ofta en saftig utgift i sig själva (resa dit, någonstans att sova, bröllopspresent och ibland kläder med…).
    Det börjar kännas för mycket begärt ibland när man får dessa möhippemail där man förväntas avsätta ytterligare en hel helg för att åka till diverse ställen och gå på spa eller festa eller spela in låt i en studio och vips så måste man betala 2000 kr. Tycker ofta att möhippor har en ansträngd känsla över sig. Alla känner sig tvugna att ställa upp och fira och betala och låtsas att allt är jättekul och värt det. Och varför bara tjejer? Har folk inga killkompisar?
    Har typ bara varit på 1 möhippa som var genuint rolig, tror det faktiskt till viss del berodde på att vi gjorde enkla billiga saker i naturen och sedan dessutom slog ihop den med svensexan och avslutade allt med logdans.
    Sorry, märker att jag snackar på lite off topic så att säga.

    1. Jätterelevant. Jag har som tur är inga vänner som gifter sig än, men kan tänka mig att det ställer till problem. De vill gärna själva satsa stort på bröllopet och tänker inte på att alla andra inte kan. Jag skulle tackat nej till möhippa om det kostade flera tusenlappar.

    2. Det tillhör nog god kutym att diskutera med alla innan man skickar ut en inbjudan för att se till att alla har råd. Om de är roliga eller inte beror nog mest på om folk är roliga eller inte, precis som alla fester. ”Varför bara tjejer” är väl en ganska dum fråga, om du ursäktar att jag säger det. Det heter ”möhippa”. Själva ordet exkluderar män. Traditionellt brukade man inte ha blandade fester där damer drack.

      Nu gör man väl som man vill, antingen följer man traditionen som går enbart tjejer eller så gör man vad man tycker blir trevligast.

    3. OT, men håller också med om att det är störande att det bara är tjejer. På min bästa kompis möhippa bjöd vi in alla hennes nära vänner, tjejer och killar. Ordet ”mö” i möhippa syftar väl på själva blivande bruden, tänker jag, inte på de andra? (Eller så väljer man att tolka det så i modern tid iallafall.)

      1. Både svensexa och möhippa är väl traditionellt könsseparatistiska företeelser. Men klart man kan tänja på gränserna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *