Om att ”välja lycka”.

Ibland pratar folk om att ”välja lycka” och jag har funderat lite kring det här begreppet. Detta år har jag funderat väldigt mycket på vad som gör och inte gör mig lycklig, och kanske framförallt vad som gör mig olycklig.

När det talas om att ”välja lycka” låter det som att det ser ut såhär:

Alltså typ att en har två alternativ som är lika lättillgängliga som en kan ”välja” mellan. En kan ”välja” att tänka positiva eller negativa tankar och det är bra en fråga om vanor, bara en ändrar sin ”vana” så är det samma sak. Typ som att ”positivt tänkande” är ett hantverk en lär sig och sen när det är klart så behöver en inte bry sig mer om den saken.

Som sagt har jag funderat mycket på vad som får mig att må bra, men det betyder inte att en bara kan ”välja lycka” sådär. Jag tänker på mitt psyke som på min kropp; jag vet vad jag behöver göra för att min kropp ska ”må bra”, alltså typ äta nyttigt, träna och så vidare, men det är inte alltid jag har orken till det. Samma sak är det med psyket, jag vet vad jag behöver för att må bra, det vill säga vissa former av socialt umgänge, att varva ner, att stimuleras på vissa sätt och så vidare, men det är inte alltid jag har orken till det. Det kräver nämligen mycket av mig, och det ger inte alltid direkt utdelning heller. Därför är det lätt att helt enkelt ge upp och ta till mer lättillgängliga former av befrielse; självdestruktivitet, destruktiva relationer, distraktioner eller bara ömka runt i sin egen skit. Alla vet väl hur det är att veta att en ”borde” träna men strunta i att göra det för att en inte pallar? På samma sätt kan det vara så att en ”borde” typ skriva dagbok, meditera, gå i terapi eller liknande men inte orkar göra det. Att ta hand om sitt mående är inte roligt.

För att kunna ”välja lycka” så krävs det att en har en livssituation i vilken en kan få kraft att göra rätt val, och också att en lyckas ta reda på vilka dessa val är. I denna process krävs det att en får vägledning och stöd, och kanske framförallt att en slipper utsättas för stress och press över andra saker i livet. Det tar tid och energi att komma ur destruktiva beteende- och tankemönster, det är ingenting som görs i en handvändning. Däremot är det väldigt väldigt lätt att hamna i dessa mönster igen.

Det går inte att ”välja lycka” när en befinner sig i en krissituation, typ när en är i en dålig relation med någon, vilket har varit det största begränsningen i mitt fall. Då måste en först ta sig ur den situationen, för att sedan kunna fundera på sig själv. Men sådana processer är skrämmande, för ofta är det det som får oss att må dåligt och också kan fungera som lindring. Typ att en söker trygghet i en relation som också får en att må dåligt. Eller så finns det andra begränsningar, typ ekonomiska. Samma sak om en har en arbetssituation som inte fungerar, typ är prekär. En sådan situation kan en inte lämna hur som helst.

I vissa perioder går det jättebra för mig att ta hand om min hälsa, i andra inte alls. Detta kan i princip alltid härledas till yttre omständigheter. Typ; vilka relationer har jag, var bor jag, vad gör jag om dagarna, hur mycket stress utsätts jag för och så vidare. Det är alltså inte en fråga om ”vanor” som bara ska etableras för att sedan rulla på av sig själv, utan det är något som aktivt behöver upprätthållas. Det är något en behöver gå omkring och reflektera över ofta. Det handlar också om att prioritera bort saker som frestar för att en vet att det kommer få en att må dåligt, i mitt fall handlar det ofta om relationer som jag försöker att inte fly in i. Det kan vara väldigt frestande att göra det, men leder ofta till mer skit i slutänden.

Jag kan också störa mig på synen på terapi som vissa har, typ att en bara gå till en psykolog och sedan blir det bra. Att gå i terapi kräver en jävla massa jobb. Dels att ha kontakt med vården (asså denna karusell……….), men också att skapa en bra relation med sin psykolog och upprätthålla kontakt, att orka prata om saker som är jobbiga istället för att trycka bort dem, att göra hemuppgifter (om en nu får sådana) och så vidare. Det tar tid och energi, och det ger inte alltid direkt utdelning heller.

När jag pratar om att ”må bra” så handlar det inte om att alla mina besvär plötsligt har försvunnit utan om att jag för tillfället har den energi och de resurser som krävs för att orka upprätthålla de livsvanor jag behöver för att må bra. Om jag behöver lägga den energin på annat, typ stressa över försörjning eller relationer, så kommer jag inte att ”må bra” längre. Nyckeln är alltså livssituationen, och för mig handlar mycket just nu om att välja livssituationer som fungerar för mig.

Jag försöker tänka att jag har vissa grundförutsättningar, vissa begränsningar, vissa saker jag behöver för att må bra. Dessa är relativt konstanta. Sedan finns det annat omkring mig, min situation, som kan förändras och som jag också i viss mån kan styra över. För mig är det viktigt att alltid ha en medvetenhet angående detta även i perioder då jag mår relativt bra, så jag inte sätter mig i en situation där jag inte gör det. Det handlar om att hantera saker, att vara medveten om hur ens livssituation påverkar ens hälsa och vad en behöver göra för att upprätthålla psykisk hälsa.