Målet är att vi ska sluta se våra liv som politiska.

Fick mejl tidigare idag om att ”members of the Instagram community” oroar sig för mitt välmående. Det är många som oroar sig för mitt välmående. Till exempel:

Eller kanske den där personen som under ungefär ett års tid skrivit kommentarer med olika ”tips” om hur jag ska göra för att må bättre, inklusive insinuationer om självmord. Eller kanske de där som skriver långa analyser av min psykiska hälsa i min flashbacktråd. Jag har bland annat borderline, är psykopat och har en psykos! Omtänksamt av dem att diagnosticera mig!

Skrev såhär om detta på facebook:

När jag mådde som sämst i vintras så var spekulationerna kring min psykiska hälsa något av det som tog hårdast. Känslan av att det finns människor som på allvar gotta sig i att jag mådde dåligt och använde det emot mig gjorde att jag inte vågade tala öppet om det jag gick igenom. Jag mådde inte bara dåligt, utan kände även skam för att jag mådde dåligt.

Många antifeminister gillar också att göra poänger om min barndom, ett ämne som de såklart ha mycket begränsad kunskap inom då det inte är något jag skriver om, och mena på att den har gjort att jag mår dåligt.

Detta är ett sätt att utöva förtryck och få människor som sticker ut att anpassa sig, eftersom de blir utsatta för olika former av ifrågasättanden av deras uppväxt, livsval och så vidare annars.

Jag vet själv vad som är bra för mig och vad jag behöver, och jag tar tag i mina egna psykiska problem. Att jag inte låtsas vara strålande glad och nöjd med tillvaron hela jävla tiden ger inte andra rätten att spekulera. Det har ingenting med att en bryr sig att göra, utan är bara ett sätt att ogiltigförklara mig och mina åsikter.

Jag har valt att vara öppen med vissa grejer som hänt i mitt liv av en mängd olika skäl. Dels för att jag tror att det är en bra grej att prata om psykisk ohälsa. Jag vet många som blir stärkta av mina inlägg i saken, och jag tycker också själv om att kunna få stöd i tankar om ångest, depressioner och så vidare. Jag är trött på att se på mitt mående som ett ”fel” jag bara ”har” hela tiden, utan vill knyta ihop det med hur samhället ser ut.

Det är tydligt att detta inte är ett populärt projekt. Så fort jag skriver om detta så är folk på mig och ska hålla på och misstänkliggöra mina åsikter för att ”jag mår dåligt”, ungefär som om det faktum att jag gör det inte hade något med samhället att göra utan att det typ var ett ”personlighetsdrag” jag bara råkade sitta inne på, ungefär som om jag inte själv kunde se hur min psykiska hälsa hänger ihop med olika händelser i mitt liv och min situation.

När en känner sig trängd och attackerad, vilket jag såklart gör när människor spekulerar i min psykiska hälsa och använder den emot mig, så är det svårt att de klart på olika situationer. Något jag fått erfara under en mycket jobbig period när jag både mådde extremt psykiskt dåligt och dessutom var med om att människor gottade sig i detta faktum, spekulerade i det, vände det emot mig och till och med uppmanade mig till att begå självmord. Jag är som ni vet inget fan av God Ton, men jag tycker att det finns gränser på vad en får ägna sig åt och att använda människors psykiska ohälsa emot dem är en tydlig sådan. Jag skulle aldrig sitta och offentligt spekulera i någon av mina politiska fienders psykiska hälsa.

Jag tycker att det är viktigt att kunna prata om sitt mående öppet utan att ens åsikter ska bli ogiltigförklarade för det, men vissa människor tycker uppenbarligen att det är fel att andra pratar om det som tynger dem. Jag tror detta beror på hur en talar om sin psykiska hälsa. Om jag skulle säga ”jag mår dåligt” utan att koppla ihop det med hur samhället ser ut skulle det säkert inte vara ett problem, men så fort en gör anspråk på att ens psykiska hälsa hänger ihop med något annat

Om jag hade drivit en peppig blogg om att typ äta raw food för att få mindre ångest hade nog ingen brytt sig, då hade jag fungerat utmärkt i den rådande samhällsideologin. Så länge en ta individuellt Ansvar, det vill säga lägger hela skulden och ansvaret på sig själv, så är folk nöjda, men så fort en försöker lyfta blicken och se hur en påverkas av samhället så är det stopp. Då är det plötsligt så att min psykiska ohälsa hindrar mig från att kunna se klart på något över huvud taget. Hur kommer det sig att den som har psykisk ohälsa kan ha informerade åsikter om raw food men inte om samhällsstrukturer?

Jag ser det här som en form av mjukt våld, ett sätt att kontrollera vilka uttalanden som en får och inte får göra utan att behöva utstå att människor utsätter en för spekulationer kring ens privatliv. Att alltid behöva gömma undan en del av min existens, att inte kunna prata om hur jag påverkas av det samhälle som omger mig, eftersom det anses göra mina åsikter mindre legitima att jag blandar in mig själv i dem. Målet är såklart att vi ska sluta relatera till våra liv som politiska, att vi ska sluta, eller hindras från att börja, prata om våra erfarenheter i detta samhälle. Att kampen mot patriarkatet och kapitalismen ska utgå från statistik och inte från våra upplevelser av att leva som människor i dessa samhällen.