Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Att vara extremist

När jag skriver texter får jag ofta som motargument ”men majoriteten av befolkningen tycker inte som du”. Det finns så många problem med detta ”argument”, kanske främst det att det inte är ett argument.

När jag skriver en text skriver jag den inte för att jag tror att en majoritet ska hålla med mig, utan för att jag tycker på ett visst sätt och för att jag har skäl till att tycka så. Jag presenterar argument för mitt sätt att tänka kring en fråga, som till exempel i de två texterna om barnafödarpolitik jag publicerade för Nyheter24 för några dagar sedan. Det är texter som är väldigt radikala; de handlar om att kvinnor bör befrias från den börda det innebär att föda barn. På grund av dessa artiklar har jag fått stora mängder kommenterar som handlar om att jag är galen och så vidare. Givetvis anses mitt förslag vara galet utifrån den ideologi som råder för närvarande, men detta är i sig inte ett argument. Det går inte till kärnan av det jag skriver.

När jag publicerar en sådan text är jag väl medveten om att den inte kommer få medhåll. Det är liksom det som är själva poängen med att publicera en text om något; om alla höll med hade det varit totalt ointressant. Att ständigt påpeka det alla tycker är uppenbart, typ att det är tråkigt att kvinnor blir våldtagna, är inte särskilt radikalt i dessa tider.

Visst skulle en kunna vara en feminist som smeker patriarkatet medhårs. Bara skriva texter om att alla män inte är dåliga misshandlare, men att det finns några få onda män som sabbar. Skriva texter om att det visst går att vara lycklig i ett heterosexuellt förhållande. Visst skulle folk hålla med, men hur ideologiskt intressant är det att hävda det alla redan tycker. Som att vara för kvinnors rösträtt såhär ca 100 år senare. Alla håller med, men ingen tänker till, och så är vi där i status quo.

Det är så det är att vara extremist. Folk håller inte med en. Och i det här samhället är det en extremistisk hållning att vilja störta patriarkatets grundpelare. Vi får inte tro något annat, samhället är liksom inte på vår sida; hade det varit det hade det sett jävligt annorlunda ut.

6 kommentarer till Att vara extremist

  • Det den som inte håller med dig, vilket ju är en bunt inklusive jag som ju finner det vara ryslig dystopi, kan göra ist. för att sura är ju att se det som ett tillfälle att få klarhet i sitt eget synsätt & nå en sorts kärna i varför denne tycker som den tycker. Känna känslan – ‘Nej, usch!’ – & sedan tänka tanken – ‘Varför reagerar jag så starkt; vad är det jag är orolig för kommer att försvinna, vad är det som skrämmer mig, varför vore det fel?’ – & på så vis lära känna sig själv & sina annorlunda ställningstaganden bättre.

    • Vilket ju är särdeles viktigt när en tycker som dom flesta andra, i & med att det då krävs att en extremist talar för att vi öht. ska se alternativ. Sedan behöver vi ju inte gilla alternativen, men vi behöver fundera över varför vi inte gillar.

  • furyosa skriver:

    Uppskattar dina ”extrema” texter som jag ser som helt sunda! De är ju som sagt endast extrema i det avseendet att de ligger väldigt långt bort ifrån rådande konsensus i samhället. Men när rådande konsensus är att lidande för kvinnor inte bara är ett nödvändigt ont utan också något i sig självt önskvärt så vill jag vara så långt bort (extrem) från det som möjligt. Det sunda är att utforska vägar att minska lidandet i samhället vilket du gör.

  • Emelie skriver:

    Jag håller med dig om allt du skriver i artikeln, svaren osv.. Jag är också feminist inpå djupet och lär min dotter att tro på sig själv, stå upp för sig själv och ta plats. Än så länge fungerar det bra fast vissa killar försöker sätta henne på plats trots att hon bara är ett barn.. Jag har hela tiden varit ensamstående till henne och behöver därför inte ”konkurrera” min syn på uppfostran och barnpsykologi med någon. Har också studerat på universitet. Så jag har såklart många tankar och åsikter men ett ämne som jag inte reder ut är just surrogatmödraskap. Jag läste dina gamla inlägg om det men kunde bara återkommande se argument mot köpta surrogatmödrar, vilket jag är totalt emot, men inte altruistiskt surrogatmödraskap som är på tapeten idag i Sverige. Skulle du ha lust att klargöra din åsikt och argument för/emot det i din blogg? Jag velar mellan mitt hat mot kvinnan som bebisfabrik, amningstvång, påtryckningar att inte vilja ha planerat kejsarsnitt osv, och min vilja att se det kärleksfulla i att en kvinna med erkänd reproduktiv förmåga vill hjälpa sin dotter, sin syster, sin vän eller en total främling helt utan ekonomisk vinning. Än så länge har inget fall om ”känslomässigt tvång” kommit upp till ytan (vilket många kvinnor i heterosexuella relationer redan ger som skäl till att de överhuvudtaget skaffade barn: ”han ville ju…”).
    Du har säkert funderat över det ämnet med altruistiskt surrogatmödraskap i Sverige och om du redan har skrivit inlägg om det får du gärna hänvisa till det istället! :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv