Att vara glad för relationer.

Det blir alltid intressanta diskussioner när en skriver om relationer. När det kommer till att känna glädje inför att ens vänner inlett relationer så har många reagerat med att man inte ska ”lägga sig i” hur andra lever sina liv, att bara för att jag vill leva mitt liv på ett visst sätt så ska jag inte tvinga in andra i detsamma och så vidare. Jag vill för det första påpeka att det knappast är att ”lägga sig i”, moralisera eller liknande att bara inte reagera positivt när någon kommer med vissa nyheter, vilket vad var jag uttryckte att jag gjorde. Vissa personer har ett väldigt stort behov av att andra ska visa entusiasm inför saker de själva är glada över. Detta är ett behov jag förstår men som jag inte är intresserad av att spela med i. Människor som på grund av detta inte orkar umgås med mig behöver jag inte heller ha som vänner.

Jag värderar såklart att mina vänner mår bra, men det betyder inte att jag är glad för deras skull så fort de är glada. Ofta kan det ju vara så att människor är glada över saker som egentligen inte är bra för dem. Nu menar inte jag att jag sitter inne på någon absolut sanning om vad som är bra och inte för alla i min omgivning. Däremot har jag, liksom alla andra, teorier kring detta. Om en vän till mig ingår en relation som jag tror kommer leda till negativa konsekvenser så ser jag inget skäl att vara glad för denne i ren sympati. Jag har inte heller sagt något i stil med ”men är du säker på att det där är bra” när någon är lycklig över att ha inlett en ny relation, jag bara struntar i att visa entusiasm inför det. För mig är det en gåta hur detta kan uppfattas som att tvinga på någon ens perspektiv.

Vissa tolkade mig som att jag ställer mig över mina vänners lycka för att jag har vissa ideal för hur samhället ska se ut. Det är inte så att jag går omkring med en massa värderingar och åsikter kring hur folk bör vara bara för att, utan jag har ju anledningar till att tycka som jag tycker. Att jag vill upphäva tvåsamhet- och heteronormen är inte för att jag tycker det är dåligt med normer eller ofrihet eller så i största allmänhet, utan det handlar om att jag tror att den specifika samlevnadskonstruktionen ofta är skadlig, speciellt för kvinnor (ett ämne som i sig kräver en massa inlägg för att avhandla). Detta är dels på ett samhällsplan men också på ett individuellt plan.

Detta handlar alltså inte om att jag vill att mina vänner ska ändra sitt sätt att vara för att nå ett hägrande mål som står högre än deras väl och ve, det handlar om att jag tror att deras väl och ve hänger tätt tätt samman med dessa normer.

Det har också dykt upp diskussion angående vad som är en ”destruktiv relation” och inte. De flesta verkar vara rörande överens om att en ”får” lägga sig i om en relation är destruktiv. Jag tror att många tänker att en destruktiv relation är en relation där det förkommer psykisk eller fysisk misshandel i någon form, där någon av partnerna aktivt far illa helt enkelt. Jag tror att mina egna definitioner av vilka relationer som är sunda och vilka som är destruktiva är väldigt annorlunda i förhållande till de normer som råder i samhället i stort. Jag har en uppfattning om att det absoluta flertalet av alla relationer i någon mening är destruktiva i den mening att de skapar begränsningar för individer. Jag tror också att könsmaktsordningen kommer till uttryck och upprätthålls i tvåsamma heterorelationer.

Detta betyder inte att en inte ska ha med det motsatta könet att göra, men det betyder att jag tror att det sätt på vilket människor organiserar sin samvaro när de blir ”ihop” är destruktivt, och det är ju detta ”ihop” som jag förväntas bli glad över. Jag förväntas känna glädje över det faktum att två människor har lovat varandra någon slags exklusivitet (känslomässig eller sexuell, oftast), inte över att någon jag tycker om har meningsfull samvaro med någon annan.

Även om jag tror att detta sätt att organisera sina relationer på är destruktivt så betyder inte det att jag aldrig kan bli glad över att någon inlett en relation. Detta är dock om jag faktiskt tror att den kommer leda till mer positivt för de inblandade än negativt. Om inte tycker jag att det verkar jättekonstigt att bidra till de samhällsnormer som säger att en ska känna glädje över att två personer har valt att ingå en överenskommelse om sexuell och/eller känslomässig exklusivitet.

38 reaktioner till “Att vara glad för relationer.”

  1. Alltså, jag vet inte, jag tycker att det här var lite halvkväden visa. Det är din blogg, och det är givetvis du som bestämmer hur du skall skriva och vad, men det här inlägget säger inte mycket mer än dina tidigare kommentarer på samma tema. Typ ”xx är dåligt, men jag orkar inte beskriva på vilket sätt jag tycker att det är dåligt, eller skriva något om vad jag tycker vore det bättre alternativet”. Nu måste man inte kunna redovisa ett bättre alternativ för att ”få” kritisera något (då skulle inte mycket hända), men det vore intressant att få läsa om vad du tycker är en OK och godkänd relation, t.ex. Om alla relationer är destruktiva för att de är begränsande, är det då den ultimata friheten att bli eremit, or what? (Det verkar inte som att du tycker det, som jag läser det näst sista stycket, dock.) Du skriver mycket om att du ”har teorier”, men lite om vilka dessa teorier är. Jag som läsare står lite frågande och undrar fortfarande vad du egentligen tycker. Därmed inte sagt att du är skyldig att redovisa det, förstås.

    Fattar inte heller riktigt vad du menar med att det du förväntas känna glädje över är att två personer har ingått ett avtal om sexuell exklusivitet och inte över att de har meningsfull samvaro med varandra. Vem är det som du menar förväntar sig det, egentligen?

    1. Först och främst så tänkte jag bara säga att jag tror att jag håller med Fanny, men det är lite svårt att veta då det som Isabella säger är lite luddigt. Jag skulle faktiskt dessutom hellre föredra att mina vänner inte automatiskt blev glada över allt jag blir glad över. Då skulle jag istället bli mycket gladare om mina vänner bekräftade mina känslor på andra sätt, vilket inte heller behöver betyda att de legitimerar mina känslor.

      Sen förstår jag inte hur du, Isabella, drar slutsatsen att Fanny tycker att alla relationer är destruktiva och att den ultimata friheten då skulle vara att bli eremit. Hen väl om den heterosexuella tvåsamheten främst (men kanske också till viss del den homosexuella tvåsamheten)? Då är det väl lite tokigt att säga att motsatsen till att inte ingå i en parrelation är att bli eremit. En kan ju fortfarande ha vänner och andra slags relationer, även om man inte ingår i en parrelation. Nu skall jag sluta lägga ord i munnen på Fanny och låta hen svara för sig själv.

    2. Jag har skrivit ganska mycket om detta under etiketten ”relationer” och tycker att du kan läsa det. Sedan finns det en del jag inte skrivit om, men som jag planerar att skriva om, det är bara det att sånt tar tid och det är lite av en bristvara i mitt liv nu (till skillnad från när jag bodde i Bryssel och skrev hur mycket som helst). Jag lovar att det kommer att komma mer på detta ämne, men jag kan inte säga när tyvärr.

  2. Någonting som jag är nyfiken på är om du tror att någon öht kan må bättre av att begränsas eller om total frihet (nu gällande relationer) är vad som alla bör må bäst av?

    1. Det är ju faktiskt jätteintressant Marielle. Om man inte har några begränsningar i ett förhållande, leder inte det då ofta till en ganska narcissistisk syn på mycket? Jag är ganska ego i det förhållande jag är i, men de begränsningar jag har gör att jag stannar upp och tänker efter innan jag sårar en annan person. Är inte det en bra sak?

    2. Jag tror att frihet kräver att en har ömsesidig respekt och analys i botten för relationen, annars blir det lätt så att det saknas formella ramar, men att maktspel och liknande ändå skapar ofrihet främst för någon av parterna. Om det finns en ojämn maktbalans i en relation (vilket det i princip alltid gör) så krävs det antingen formella överenskommelser eller stor kunskap kring dessa problem för att det ska kunna fungera. Därför tror jag att formella gränser är bra i väldigt många relationer, men jag tror också att det är bra att försöka bygga sina relationer så att en kan sträva bort från detta, dvs ha så stor grundläggande respekt för varandra att gränserna inte behövs.

      1. Vad tänker du på då du talar om ojämt maktbalans? Om den ena parten övervägande tar tag i hushållsarbetet, om den ena parten drar in mer pengar, om den ena parten anstränger sig mer för romantiken, om den ena parten är den som alltid tackar nej till sex..? Sådana saker?

        1. Till exempel. Tänker främst på känslomässigt arbete dvs vem som anstränger sig för att relationen ska ”flyta på” bra känslomässigt och vem som får tolkningsföreträdet oftast i olika konflikter, men det finns ju andra sätt att ha makt också.

          1. Jag förstår, det är nog den du främst talar om som har en negativ inverkan & det tycks ofta förbises. Kanske för att det inte är tillräckligt konkret.

  3. Jag förstår vad precis vad du menar Fanny men det kanske beror på att jag snöat in nått så galet på queerteori senaste månaderna.

    Jag själv lever i monogam heterosexuell tvåsamhet som jag kan se destuktiva inslag i. Jag känner mer och mer att det inte är tänkt att vi människor – inte alla i alla fall – ska leva så här. Kärnfamiljen suger rent ut sagt – framförallt för att den är så satans sårbar. Och sen är reglerna så otroligt snäva och visst fan är det ett stort problem att samhället så tydligt primerar (stava?) detta sätt att leva på. Det borde finnas hundratals sätt att anordna sitt liv på inte typ två (singel eller ihop).

    Mitt drömsenario är något form av semikollektiv, ha en stadig relation med min partner men i framtiden kanske leva som särbos i ett öppet förhållande.

    Skulle kunna skriva en uppsats om det här men nu måste jag kila iväg på utbildning.

  4. Jag tycker fortfarande det låter som översitteri, en tror sig veta vad som är bäst för andra. Det är väl självklart att jag inte blir glad för en vän som är glad över ngt jag vet kommer göra hen olycklig i längden, men när så inte är fallet är jag helt enkelt glad för att min vän är glad och mår bra. Jag ifrågasätter eller moraliserar inte över anledningen till att min vän är glad, jag är glad för att hen upplever känslan av att vara glad och för att hen mår bra. För jag utgår ifrån att mina vänner själva vet bäst vad som gör dem lyckliga, även om jag själv eventuellt valt andra anledningar för att bli glad.

    1. Ser denna konflikt mest som ett gränsdragningsproblem: jag sätter mina gränser för vad jag ser som destruktivt tidigare. Dessutom fattar jag inte hur det kan vara översitteri att man inte visa uttryck för positiva känslor i samband med en händelse.

      1. Översitteri i den mån att du anser dig veta bättre vad som är bra för dina vänner och vad de bör glädjas åt. Är din vän glad och du inte glad för hens skull för du anser att anledningen till att hen är glad inte är en anledning att vara glad, då anser du dig veta bättre än hen. jag är väldigt olik mina vänner, jag förväntar mig inte att samma saker som gör mig glad är vad som gör dem glada, men jag förväntar mig att de känner glädje för min skull om jag är glad och mår bra.

        1. Men jag har ju förklarat att jag inte ser något skäl att känna glädje över något jag tror är destruktivt. Det handlar inte om att jag inte hade gjort samma val, utan om vad jag tror är bra och inte för den personen. Jag utesluter inte att jag har fel, därför brukar jag inte heller komma med pekpinnar, men jag tycker inte att jag har någon skyldighet att uppmuntra till saker jag inte tror på, vilket vore fallet om jag visade glädje inför saker jag inte tror på. Den som är beroende av att deras vänner bekräftar dem i allt kan strunta i att ha mig som vän, för jag föredrar att inte ljuga för mig själv eller någon annan.

          1. När gläds du med dina vänner då? För att försöka förstå hur du menar bättre, för som jag ser det nu gör du en bedömning av anledningen till att din vän är glad och jag anser att anledningen inte alltid behöver spela en roll utan man kan vara glad för att någon är glad oavsett anledningen till känslorna.

            1. Exempel, månne extrema men jag tycker det är relevant då det handlar om ’översitteri’ oavsett isf.

              burgschki, om din bäste vän joinar en sekt som är känd för suicidceremonier & pedofili, är du då glad för att din vän är lycklig över att denne anser sig ha funnit sin plats på jorden?

              Om din vän drömmer om att bli världens fetaste människa, är du glad då denne strävar mot sitt mål?

              Om din vän tycker att det är skönt att hans kvinna stannar kvar trots att han våldtar & misshandlar henne, tycker du också att det är skönt att han slipper problem med poliser & brustet hjärta?

              Jag menar, dom flesta har nog en gräns för när dom inte glädjs med sina vänner. Din & Fannys är väl olika?

              1. Marielle som jag skrev ovan: ”Det är väl självklart att jag inte blir glad för en vän som är glad över ngt jag vet kommer göra hen olycklig i längden,” vilket jag anser alla dina exempel vara exempel på.

                Jag har svårt att vara tydligare med vad det är jag vill få fram.

                1. Men då är ju saken avgjord? Vi har precis samma inställning men mina gränser går tidigare och annorlunda.

                  1. Or more likely the fun has just begun as you now get to define the gray in this topic, namely the boundaries and conditions ; naturally this is the hard part and where there is a risk that one’s own judgement and morality ”creep into the picture”

                    1. Skulle inte kalla det för en ”risk” utan det är ju det allting handlar om. Jag är helt öppen med att detta handlar om mina egna värderingar, dock värderingar jag tycker är rimliga.

                    2. Jag vill inte riktigt gå med på att det enbart handlar om värderingar och gränsdragningar, men jag får skylla mig själv som har svårt att få ut det jag vill uttrycka.

                    3. Jag tycker helt enkelt att det är skillnad på att inte vara glad för någons skull för man anser att anledningen till att personen är glad är direkt destruktiv, eller för att det handlar om personliga preferenser gällande hur ett samhälle bör se ut. Jag menar säg att din kompis får ett jobb hos kungen, hen är hur glad som helst för det är hens dröm att arbeta hos Knugen, men du är emot kungahuset och tycker det är skit och just därför gläds du inte trots att din vän inte delar dessa samhällsvärderingar och åsikter.

                      Förstår du hur jag menar?

                      Vidare jag tycker det är viktigt att glädjas för andras skull och dela glädje precis på samma sätt när någon är ledsen och man tröstar och är ledsen för dennes skull vad det än må vara.

                    4. Fast jag har ju redan förklarat att jag ser dessa samlevnadskonstruktioner som destruktiva flera gånger, både i inlägget om i kommentarerna. Att det sedan också hör ihop med en bredare samhällsförändring gör inte det mindre sant. Jag blir lite matt på att du fortsätter misstolka mig trots att jag klargjort detta flertalet gånger.

                    5. Så kan det säkert vara och det kan jag förstå. Dock att vår meningsskiljaktighet inte ligger i huruvida det är rätt eller fel att ”ställa sig över” sin vänners värderingar utan i huruvida min uppfattning om heteronormens fasor är korrekt eller inte.

                    6. Jag kan gå med på det helt klart.

                      Jag ska sluta tjata snart men jag är nyfiken, gäller samma ifall en vän till dig är ledsen?

                    7. Det är klart en tröstar en vän som är ledsen, men om det till exempel beror på att hen blivit dumpad av en jävligt pissig partner så blev jag knappast till mig av sorg själv.

                    8. Ok och nej det skulle inte jag bli heller. Jag förstår vad du menar, du är om jag förstått det rätt helt enkelt oerhört trogen dina principer.

                      för mig är det viktigt att kunna glädjas åt andra och att de gläds med mig. om jag efter en lång tids arbetslöshet hade fått ett städjobb som egentligen ingen hurrar för direkt, men som för mig hade varit ett steg ut ur en situation som gjorde mig deprimerad, hade jag haft ett behov av att mina medmänniskor gladdes åt mig. för jag vet ju själv att det inte är det optimala, att saker och ting kunde varit bättre att det bara är ett sketet städjobb. men det är samtidigt ett steg framåt och om jag skulle få mina medmänniskors pepp hade det hjälpt mig för öven om jag också velat ha ett annat samhälle är min verklighet just nu att ett städjobb är ett steg framåt.

                      men om någon av mina vänner är euforisk när hen egentligen bara lurar sig själv och gör ett vad jag tror felaktigt val påpekar jag det naturligtvis.

  5. Okej. Jag känner inte igen hur du beskriver situationen att du förväntas känna glädje inför själva faktumet att två personer lovat att vara känslomässigt eller sexuellt ”trogna” varandra (det vet man ju dessutom ofta ingenting om – många polygama väljer att inte dela med sig av detta till sina vänner och släktingar). Nu kanske du talar mer om bröllop eller när ett par flyttar ihop, men jag känner inte riktigt igen det här att man förväntas vara glad inför själva bindandet, själva ceremonin att de nu lovar varandra trohet, för så gör man inte i min kompiskrets och därför har jag antagit att alla andra gör likadant. Så som vi gör är att vi träffar någon, vi tycker om personen, vi umgås, har roligt, ligger med varandra, har ett förhållande, och så blir det efter ett tag så att man ses som ett par och ser varandra som partners. Det är inte något som bestäms med att man avslöjar detta för släkt och vänner, utan något som växer fram, och det jag varit lycklig över har alltid varit att mina släktingar eller vänner älskar någon som älskar dem tillbaka.

    1. Det kan du i och för sig ha rätt i, att jag gör en orimlig tolkning här. Jag tänker nog främst på de av mina kompisar som sätter väldigt stort värde vid att ha lyckats ”ragga upp” någon. Det behöver inte nödvändigtvis vara exklusivt, men det är fortfarande det där att just kärleksrelationer tar otroligt stor plats. Om en person går från olycklig till lycklig mha en kärleksrelation så tänker jag att personen borde hitta sig själv först, om du förstår.

  6. När jag läser den här bloggen oavsett inlägg så ser jag bara en persons tankar som vill förändra mänskligheten i syfte att bli lycklig. När jag läste boken ”lyckofällan” av Russ Harris om ACT metoden så slutade jag leta efter lyckan, då mådde jag helt plötsligt bättre och i det ingick också att inte ta mina tankar på allt för stort allvar, man kan behöva semester, distans ifrån sina tankar, det är rätt så skönt faktiskt. http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127133133

    1. Jag är ganska ointresserad av personlig lycka: jag är intresserad av politik och filosofi.

  7. Jag håller med dig Fanny, det finns verkligen förväntningar på vad som man ska lyckönska andra till och vad som man ska bli ledsen över.. Exempelvis kan ju något som anses vara negativt som att ”få sparken” från ett jobb, göra att personen i fråga på grund av detta mår bättre än hen gjorde innan och hamnar mer rätt i livet..

    Alla relationer är ju verkligen inte något vidare bra och det är lite äckligt på något vis hur åtråvärt det anses vara med tvåsamhet till varje pris. Nu lever jag visserligen själv med sambo, men även om jag inte tvivlar på mitt eget förhållande håller jag verkligen med om att det begränsar mig från vissa saker och vissa sidor av mig själv. Å andra sidan hade ju mitt singelskap också hindrat mig från någonting och om man aldrig fördjupar sig i något och alltid vill hålla alla dörrar öppna så blir det ju aldrig någonting av någonting..

    Men håller som sagt med i frågan om att inte automatiskt vara glad för att någon man känner inleder en relation, men känns som man verkar missunnsam och en dålig vän om man inte blir glad för ens väns skull i dessa frågor…

    Apropå Sorangel som kommenterat ovan så tycker jag det är en himla besserwisser-attityd att tala om för Fanny hur hon mår och känner och vad hon ska göra åt det.. Jag tycker dessutom att den här bloggen, av det jag läst, visar en person som mår bäst av att fundera och diskutera saker som engagerar henne själv och bra gör hon det också!

    Kram på er

    1. Dte är alltid konstigt när folk försöker uppmana en till att inte ”tänka så mycket”. En kan ju undra vad de har för agenda.

      1. Den sortens människor får mig att må dåligt & förgiftar fan tankarna, bara tankarna i sig är njutbara & hanterbara innan vissa börjar gläfsa så tycker jag.

  8. imho, the line between reasonably protecting a friend and projecting one’s morality is relevant in this discussion and is extremely difficult if not impossible to define ; i find the application of the former obligatory and the latter highly skeptical at best

    1. Fast det är bara andra som tolkar in att detta skulle handla om min ”moral”. Det handlar om vilka samlevnadsformer jag tror att folk i allmänhet, så även mina vänner, mår bra av.

      1. fair enough, i’m curious to know if you find pair homosexual relationships to have the same inherent level of destructive behavior as heterosexual pair relationships? further, is there a difference between man/man and woman/woman relationships in this regard?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *