Det är viktigt att vara konstruktiv om en vill nå förändring får jag höra och läsa. Människor med makt berättar för mig vilka regler jag ska följa; deras regler. Förklarar för mig hur det fungerar, som om reglerna vore naturlagar och inte deras konstruktioner.
En ska vara konstruktiv och inte bli alldeles för arg utan prata med en liten stämma precis lagom låg för att den ska kunna ignoreras, konstruktiv och starta en namninsamling som politiker kan strunta i istället för att starta kravaller, konstruktiv och föra en ”dialog” på maktens villkor istället för att störta den.
Att vara konstruktiv handlar inte om hur en bäst når resultat, utan om att enbart göra saker som inte hotar makten. Att vara konstruktiv handlar om att göra det som inte väcker upprördhet och motstånd från maktens sida, och det är alltid detsamma som att inte hota den.
Det bästa vore såklart om alla var konstruktiva ute i sina förorter, så att makten kunde syssla med sitt ifred, kanske slänga en blick dit då och då och säga ”nejmen så sött, ett litet medborgarinitiativ, en liten demonstration”. Då och då åka dit för att ”lyssna” symboliskt, som belöning för att de varit så himla konstruktiva och inte stört, för att de följt den ”demokratiska” ordning som stipulerar att deras röster inte räknas. Det demokratiska skådespelet i sin fulla blom.
Att vara konstruktiv handlar om att försöka få makten villig att kompromissa med en, att försöka ha en så len röst, såpass låga krav, att de kanske kan tänka sig att ge med sig på några punkter. Ju lägre röst, ju mindre anspråksfulla krav, desto mer konstruktiv är en.
Vi måste sluta tro att förbättring kan ske på maktens villkor, vi måste kasta konstruktivitetens ok från våra skuldror och skrika: vi vägrar kompromissa, vi vägrar gå med på era spelregler, nu är det våra som gäller. Vi måste omfamna det okonstruktiva, det kompromisslösa. Vi måste sluta tro att det är möjligt att acceptera deras regler utan att förlora från första början.
Ja tyvärr är det så det är i det här landet. Namninsamlingar, strejker, demonstrationer kan man skita i i köra över totalt. Sedan blir de förvånade och tycker att det är dålig stil av folk när de tar till mer radikala metoder som är de enda som ger effekt.
If voting changed anything, they’d make it illegal, som Emma Goldman sa http://www.brainyquote.com/quotes/quotes/e/emmagoldma107325.html
Jag tror att den metod man väljer för att uppnå föränding skall värderas utifrån resultatet man tror att man kan uppnå (och i efterhand vad man faktiskt åstadkom) och priset för metoden.
Kan man se till att alla människor i världen får tillgång till mat och rent vatten känns ett par brända bilar som ett otroligt rimligt offer.
Kan man genomföra en samhällsförändring som leder till en svältande befolkning är priset av att man står och slår små barn mot trädstammar antagligen för högt.
Tror man att man skall kunna hitta en metod som de man vill åstadkomma förändringan ”mot” tycker är okej… då kommer man helt säkert inte att få till stånd någon förändring alls.
Rent generellt leder dock våld i olika former sällan till de förändringar man vill uppnå (tror jag). Måste man bruka våld för att genomdriva förändringen är risken stor att man kommer att behöva använda mer våld för att upprätthålla den och detta leder lätt till en misslyckad förändring eller ett terrorvälde. Tror jag.
Kan man däremot skapa en tillräckligt stor opinion så att det skulle vara möjligt att genomdriva och upprätthålla en förändring med våld, då går det att göra med fredliga medel också (eller genom att man visar att man är kapabel till ett överlägset våld vilket gör att man slipper använda det).
Ja! Som fan! Fan vad jag är sur på det här jävla gnället om ”konstruktivt” och ”hålla god ton”. Vad är det med folk och tro att förtryckta grupper kommer få upprättelse bara de ber tillräckligt snällt. Jomen tjena.