Jag blir lite småirriterad på begreppet ”objektifiera sig själv”, dels av de skäl som jag beskrivit här men också för att jag tycker det är ett väldigt konstigt sätt att använda ord. Hur kan en objektifiera sig själv? Det handlar ju om att reducera sig själv till ett objekt, något jag har väldigt svårt att se som görbart. Jag förstår liksom inte har det ska gå till.
Det skvallrar också om att det skulle kunna vara en frivillig process att bli objektifierad. I mina ögon är det ett ganska sjukt sätt att se på saken. Jag förstår inte hur någon någonsin kan vilja bli reducerad till ett objekt, en sak för andra att agera på. Det handlar ju om att frånsäga sig all bestämmanderätt över sig själv, det är ingenting en liksom kan göra frivilligt. Det är som att säga att en människa skulle kunna bli någons slav av fri vilja. Det är kanske möjligt att någon kan göra det valet under någon slags enorm press eller manipulering, men hela diskussionen om vad som är frivilligt och inte blir bara så jävla irrelevant efteråt.
Att kvinnor lägger upp bilder på sig själva där de är snygga betyder inte att de ”objektifierar sig själva”. Att du vill visa dig attraktiv gör dig inte till ett objekt, du är fortfarande en människa och vill med största sannolikhet ses som en sådan. Att någon gör sig snygg gör inte att denne tycker att det skulle vara okej att behandla hen som en sak, helt utan egen vilja.
Men eller hur?! Objektifieringen sker självklart hos mottagaren. Vissa klarar inte av att se en attraktiv kvinna och en varelse med människovärde i samma person. Fattar inte hur folk kan tycka att det är kvinnan som gör det mot sig själv.
Wooooooord. Haha, alltså så himla dumt att objektifiering tolkas som ehh, att se snygg ut, att säga att någon ser snygg ut? Sådant kan leda till eller vara objektifiering förstås, och att som Lady Dahmer inte vilja ge komplimanger osv är ett intressant och säkert bra tillvägagångssätt (visst var det hon?), men för den sakens skull är det inte objektifierande med komplimanger eller att syssla med sitt utseende. För som du säger, det handlar om att bli ett OBJEKT. Gud så dumt.
Jag blir lite nyfiken på hur du isf ser på tex BDSM? Det handlar ju väldigt ofta om att frivilligt ge upp makt eller låta sig bli behandlad på olika sätt. Visserligen sätt som man ofta kommer överens om tillsammans, men ofta är en stor del själva känslan av upplevd maktlöshet och även extrem objektifiering. Det är ju definitivt något som jag spontant känner inte går ihop med det du beskriver.
Jag tänker att det inte är samma sak med BDSM där bådas viljor är av lika stor vikt. Bara för att man frivilligt ger upp makt betyder det ju inte per automatik att man är maktlös.
^ Den makten är ju en illusion som jag likväl kan få tillbaka i ögonblicket jag ber om det menar jag.
Det kapital om oftast genererar klassresor ; kvinnan erotiska kapital.
Skall kapitalet vara användbart så måste det ju visas.
Hur är detta relevant menar du?
Det är intressant det här med ”erotiskt kapital” då jag ser det som att det finns en direkt kausalitet till att tillhöra en underordnad grupp. Om det var kvinnor som satt på den ekonomiska makten på det sätt som män gör i dagsläget så hade vi antagligen sett en massa unga snygga golddiggers-män med kroppen som viktigaste verktyg redo att passa upp gamla tanter för att få sig en bit av den gyllene kakan.
Men ja, om det är SÅ alla de män som tjatar om erotiskt kapital och hur lyckosamma kvinnor är som kan använda sig av det vill ha det så visst! Skulle gärna vilja se dem lägga majoriteten av sin vakna tid på utseendet för att därefter stå och smöra, skratta och flirta med gamla och lönnfeta gummor för att få denna åtråvärda klassresa.
Eller nä det vill jag väl inte egentligen, men ni fattar..
Haha, men verkligen. Det handlar ju bara om att män ska ha tillgång till kvinnors kroppar.
Jag håller med om att det inte går att objektifiera sig själv eftersom en måste vara ett subjekt för att kunna objektifiera. Det måste finnas ett utomstående subjekt som står för objektifieringen. Däremot kanske det går att säga att en ger upp kampen mot förtryckaren när en presenterar sig som ett typiskt objekt och därmed är en del av orsaken till att objektifieringen sker? Fortfarande är inte objektifieringen frivillig eftersom den inte kan ske utan en utomstående förtryckare. När det gäller snygga egobilder skulle jag nog vilja påstå att en gör motsatsen till att reducera sig till ett objekt: en söker igenkännande från omgivningen genom att använda sig av det som verkar värdesättas av andra. Skriver för övrigt detta med Hegels ”Andens fenomenologi” i bakhuvudet, så det blir mitt lästips till den som vill fundera vidare.
Skulle väl inte säga motsatsen, men det är ju knappast att en blir ett objekt i vilket fall som helst.
Nä, precis. Omöjligt att i jakten på igenkännande reducera sig till ett objekt eftersom syftet med handlingen är att bli igenkänd som ett subjekt av ett annat subjekt. Det sorgliga är att det måste ske på hens villkor = objektifiering.
själv objektifiering är en väldigt verklig sak, handlar om att man värderar sitt utseende över sin kompetens.
Att fokusera på sitt utseende är inte att göra sig själv till ett objekt nej.