Ofta när en kritiserar heterorelationer så får en höra ett resonemang i stil med att en ska ta det goda med det onda. Alltså att det är sådant en ”får ta” för att livet blir så himla tråkigt annars, utan spänningen som finns i romantiken och gud vet allt. Det finns liksom en idé om att det är så en gör när en ”lever”, alltså ingår i heteromonogama förhållanden, och att det är en sån där grej en bara inte får prioritera bort eftersom en då ”missar” så himla mycket bra och fint. Det hela beskrivs alltså som en del av hur det här med kärlek och förhållanden fungerar, något alla människor helt enkelt måste gå igenom för att ta del av det fina. Ett nödvändigt ont.
Men grejen är, att det förtryck som kvinnor utsätts för i relationer är varken någon naturlig del av livet eller någon nödvändighet för att kunna uppleva kärlek. Det rör sig inte om något slags relationsproblem som alla människor genomgår för att kärlek är så för alla, utan det är förtryck som specifikt kvinnor utsätts för i heterorelationer. Det är ingenting allmänmänskligt, utan det är något som kvinnor får genomlida just för att de är kvinnor. Det är specifikt kvinnor som offras på tvåsamhetens altare, om genomlider förtryck och ofrihet, som blir exploaterade på arbetskraft och kärlekskraft.
Jag har också svårt att se hur detta skulle vara något nödvändigt för att ta del av det fina i kärleken. Min erfarenhet säger mig att ju mer jämställt ett förhållande är desto finare och kärleksfullare är det. Jag tänker mig att kärleken i ett postpatriarkalt samhälle skulle vara väldigt annorlunda från hur vi idag upplever den, och detta på ett ensidigt positivt sätt. Jag tycker att det är en absurd tanke att kärlek på något sätt skulle kräva att en av parterna är förtryckt, för mig är förtryck och kärlek två saker som står i motsats till varandra. Förtrycket är något som hindrar kärleken från att blomma, något som hindrar oss att möta varandra som människor och istället tvingar in oss i snäva könsroller, något som ger oss dominans och underkastelse istället för jämlikhet och frihet.
Det är kanske så att kvinnor idag måste ställa upp på visst förtryck för att leva tillsammans med män. Detta gör inte att det är så det måste vara, det är snarare en otroligt tragisk realitet i det patriarkala samhälle vi tyvärr lever i. Det är en realitet vi måste kämpa emot på alla tänkbara sätt.
Jag tror inte att alla relationer skulle vara perfekta i ett postpatriarkalt samhälle, men jag tror att en stor del av det som gör att kvinnor lider i relationer skulle försvinna. I mina ögon är det här något som avsevärt skulle förbättra vår samvaro med varandra. Jag ser jämställdhet som en förutsättning för att sann och fri kärlek ska kunna blomma, inte som ett hinder i vägen för den.