Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Att vara lättprovocerad.

En sån där grej som äldre (och män i andra åldrar också, men främst äldre) män ofta säger till mig är att jag är ”lättretad” och därmed får skylla mig själv för att de ”provocerar” mig eftersom det ju är roligt när jag blir arg eller vad vet jag. Samtidigt verkar de tycka att det är ett problem att jag blir arg, eftersom jag ”förstör stämningen”. Jag får hela skulden för en situation som uppstår på grund av att någon väljer att medvetet provocera mig. Min egen far är en jävla expert på att använda sig av denna vidriga argumentation, något som har varit en tydlig del av hans förtryck av mig under min uppväxt och som har givit mig en stor rädsla för att inte nå fram till människor.

Detta är ett argument jag finner fascinerande. Om det nu är så att en vet att en människa tar illa vid sig av ett visst beteende så borde en väl undvika det i så stor grad som det är möjligt? Varför ska en hålla på och provocera bara för sakens skull? Jag tycker det verkar jättemärkligt. Ändå verkar det av många anses helt jävla legitimt att reta upp människor eftersom en finner det underhållande att de blir förbannade, ledsna och frustrerande. Hur kan en försvara detta moraliskt?

Nu kan en såklart invända att även jag provocerar, och att vi därför är lika goda kålsupare. När jag sysslar med någon form av provokation är det inte för att jag tycker att det är ”kul” att se andra människor bli provocerade utan för att jag vill framföra något. Jag går inte omkring och retar upp folk i onödan utan jag gör saker jag kan stå för, hävdar saker som jag innerligt önskar att folk kunde skita i att bli provocerade över eftersom det är insikter som är viktiga för att lägga av med det förtryck som drabbar mig och en massa andra kvinnor. Vissa verkar dock tänka att alla provokationer är likvärdiga, att det är precis samma sak när jag bli uppretad över att någon utsätter mig för förtryck eller när en man bli uppretad över att någon påpekar att han utsätter en för förtryck. Det kanske rentav är värre när jag påpekar att någon utövar förtryck.

Givetvis blir jag provocerad av att en person förminskar mig och det förtryck jag blivit utsatt för. Jag har blivit utsatt för förtryck på grund av mitt kön under hela mitt liv, och det är givetvis en känslig fråga för mig. Att förvänta sig att jag ska kunna ta det med en jävla klackspark när någon utsätter mig för mer av samma vara är oerhört empatilöst och bygger på en oerhörd oförståelse för vad kvinnor utsätts för i detta samhälle.

Jag antar att det kan vara så att de män som säger sådant inte riktigt själv har erfarenhet av att bli förtryckta och rättmätigt provocerade över detta, alternativt att de har glömt bort eller förträngt hur det är. De tänker sig att allting sitter i offrets känslor, inte i hur situationen faktiskt ser ut. Om de istället kunde försöka förstå vad det är som gör att människor blir provocerade av deras beteende så skulle det vara enklare att undvika det och behandla sina medmänniskor med respekt. Men jag antar att vissa tycker att det är mycket viktigare att upprätthålla sin maktposition och trycka ner kvinnor än att vara en bra människa.

IMG_20131216_171314

14 kommentarer till Att vara lättprovocerad.

  • Mattias S skriver:

    Jag tycker det är så jävla vidrigt med personer (nästan alltid män) som tycker det är sååå kul att vara icke-pk och kränka folk och tycka det är sååå roligt när dom blir upprörda. Vidriga jävla kräk till avskum som inte är värda att kallas människor.

  • Elysia skriver:

    Ja, det är verkligen ett beteende som jag avskyr. Sådana män(niskor) får mig att vilja spotta dem rakt i ansiktet. Hatar verkligen när adrenalinet flödar och jag skakar av vrede och de tycker att det är kul. Det är en sådan brist på respekt.

  • Lena E skriver:

    Är det inte en maktgrej? Att bli arg när någon retas är ju att bry sig/ta åt sig. De känner då att de har makt, makten att göra en förbannad. Ibland har jag ingen lust att bjuda på det. Tänker också att den som tar till detta maktmedel är svag/osäker.

    • Fanny skriver:

      Ja, så är det absolut. Jag tänkte också att jag inte ville ”bjuda på” det innan, men nu känner jag att det är bra att säga ifrån ändå.

  • Lena E skriver:

    Är det inte en maktgrej? Att bli arg när någon retas är ju att bry sig/ta åt sig. De känner då att de har makt, makten att göra en förbannad. Ibland har jag ingen lust att bjuda på det. Tänker också att den som tar till detta maktmedel är svag/osäker.

  • fanny/Mslackerbitch skriver:

    måste vara enkelt att kunna skriva ”lättretlig” och ”komma undan med det” och som argument. fegt.

  • Lena E skriver:

    Ja, när en orkar kan det vara bra att säga ifrån. Dock bäst effekt om en klarar att inte bli arg. Lättare sagt än gjort!

  • Lena E skriver:

    För att någon som är arg blir lätt avfärdad. Inte lyssnad på. Blir jag arg och känslomässig kommer jag att i viss mån sluta tänka mig för och lättare förlora slaget/diskussionen. Med det sagt menar jag inte att jag tycker att det är fel att bli arg när en blir illa behandlad, bara att ibland förlorar en på det.

    • Fanny skriver:

      Varför tror du det är så då? Jag tänker att det är en härskarteknik som används för att skydda mot det som hotar.

  • Lena E skriver:

    Ja, sant. Och en effektiv sådan. Så den vägen kan vara svår. Men jag tror att alla olika vägar behövs för att agera mot maktstrukturerna. När jag inte visar min ilska vill jag ändå stötta er som kan, vågar och orkar <3

    • Fanny skriver:

      Ja, det är ju jättebra att säga ifrån utan att vara arg också, men tror verkligen inte att en ska undvika ilska för sakens skull. Handlar mer om att en ibland inte orkar känna ilska tänker jag.

  • Natalie skriver:

    Åh vad jag hatar detta! Heeeeela mitt liv när jag uttryckt en åsikt som går emot strömmen så har folk runt mig hånat, retat och förminskat mig. Detta händer FORTFARANDE, i stor utsträckning, och ligger till grund för mycket av den osäkerhet jag alltid känt och gjort att jag ihte vågat vara mug själv. Skillnaden nu är att jag, trots att det ger stora ångestkänslor, ändå vågar stå för det jag tycker. Men har oerhört svårt för att hantera situationer när jag förväntas lägga fram nån jävla vetenskaplig artikel för att ”bevisa” de jag säger. BLÄ!

Lämna ett svar till Lena E Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv