Etikett: provocera

Mäns förhållande till kvinnors reaktioner.

Fick två kommentarer angående mäns relation till kvinnors känslor:

Nummer nio skulle jag vilja utvidga till ”ignorerar och/eller skuldbelägger kvinnor för sina känslor”. Också tätt kopplat med bullshit som ”hon överreagerar”, ”hon har pms/hormonsvängningar” etc. Män som blir provocerade av kvinnors känslor, och ignorerar dem och/eller blir förbannade.

Min första pojkvän (som jag var tillsammans med i sex år!) blev fruktansvärt obehaglig när han blev upprörd, han skrek och kastade saker omkring sig – vilket gjorde mig jätterädd så jag brukade låsa in mig på på toa eller i en garderob och satt på golvet och grät. Då stod han och slog och sparkade på dörren för tydligen så var det då jag som gjorde situationen värre

Och:

Tänker på ett ex som kunde gå och terrorisera mig i timmar genom att ta upp allt som var fel på mig och allt dumt jag gjort, för att till sist när jag bröt ihop och började gråta (har långt till tårar och gråter aldrig inför andra människor om jag kan undvika det) sa saker som ”men herregud, det går ju inte att diskutera med dig om du ska bryta ihop och böla för minsta sak” och ”det är så jävla typiskt kvinnor att manipulera med tårar för att män ska tycka synd om dem”.

Detta är så jävla typiskt; män som aktivt provocerar fram en reaktion för att sedan kräva att en inte ska ha den, som skuldbelägger en för att en är ”överkänslig” och liknande.

Jag tänker att detta också påminner om olika uppfostringsmetoder, att ”härda” barnet genom att utsätta det för olika provokationer och sedan tycka att de inte ska reagera på det ena eller det andra sättet.

Jag antar att vissa skräms av att deras handlingar har för dem oönskade konsekvenser som de känner sig tvungna att hantera. Det är jobbigt när någon börjar gråta på grund av något en gjort.

En annan grej på samma tema: jag har upprepade gånger varit med om att jag sagt typ ”fortsätt inte med det här beteendet, det gör mig upprörd” varpå snubben ÄNDÅ FORTSATT, och när jag till slut blivit förbannad och/eller ledsen så tycker han att det är mitt fel att jag reagerar på fel sätt. En bara; nå, om du hade lyssnat på mig från första början så hade detta inte behövt hända.

Varför litar de inte på ens förmåga att själv avgöra ens eget känsloliv? Okej att de tycker att ens reaktioner är ”felaktiga”, men i så fall borde de ju kunna respektera att en har just dessa ”felaktiga” reaktioner och inte gå på mer när en faktiskt säger till dem. Men icke! De ska ta tolkningsföreträde och bestämma att mitt eget omdöme om mina känslor är irrelevant för deras agerande och sedan bli förvånade när det går illa.

Detta är också en sån grej som äldre män gärna gör mot yngre kvinnor; provocerar dem på olika sätt för att sedan tycka att de är roligt när de bli retade och reta dem ännu mer för att de är så ”lättprovocerade”. Vad detta är är att ta ifrån någon rätten till sina instinktiva känslomässiga reaktioner och tvinga någon till ”självbehärskning”. Till vilken nytta? För att göra tillvaron mindre obehaglig för mannen såklart. Om en lär sig att ens instinktiva reaktioner är fel så håller en tillbaka dem, vilket resulterar i att mannen kan fortsätta hålla på med sin skit utan att behöva utsättas för något obehag i form av en berättigad reaktion.

Att vara lättprovocerad.

En sån där grej som äldre (och män i andra åldrar också, men främst äldre) män ofta säger till mig är att jag är ”lättretad” och därmed får skylla mig själv för att de ”provocerar” mig eftersom det ju är roligt när jag blir arg eller vad vet jag. Samtidigt verkar de tycka att det är ett problem att jag blir arg, eftersom jag ”förstör stämningen”. Jag får hela skulden för en situation som uppstår på grund av att någon väljer att medvetet provocera mig. Min egen far är en jävla expert på att använda sig av denna vidriga argumentation, något som har varit en tydlig del av hans förtryck av mig under min uppväxt och som har givit mig en stor rädsla för att inte nå fram till människor.

Detta är ett argument jag finner fascinerande. Om det nu är så att en vet att en människa tar illa vid sig av ett visst beteende så borde en väl undvika det i så stor grad som det är möjligt? Varför ska en hålla på och provocera bara för sakens skull? Jag tycker det verkar jättemärkligt. Ändå verkar det av många anses helt jävla legitimt att reta upp människor eftersom en finner det underhållande att de blir förbannade, ledsna och frustrerande. Hur kan en försvara detta moraliskt?

Nu kan en såklart invända att även jag provocerar, och att vi därför är lika goda kålsupare. När jag sysslar med någon form av provokation är det inte för att jag tycker att det är ”kul” att se andra människor bli provocerade utan för att jag vill framföra något. Jag går inte omkring och retar upp folk i onödan utan jag gör saker jag kan stå för, hävdar saker som jag innerligt önskar att folk kunde skita i att bli provocerade över eftersom det är insikter som är viktiga för att lägga av med det förtryck som drabbar mig och en massa andra kvinnor. Vissa verkar dock tänka att alla provokationer är likvärdiga, att det är precis samma sak när jag bli uppretad över att någon utsätter mig för förtryck eller när en man bli uppretad över att någon påpekar att han utsätter en för förtryck. Det kanske rentav är värre när jag påpekar att någon utövar förtryck.

Givetvis blir jag provocerad av att en person förminskar mig och det förtryck jag blivit utsatt för. Jag har blivit utsatt för förtryck på grund av mitt kön under hela mitt liv, och det är givetvis en känslig fråga för mig. Att förvänta sig att jag ska kunna ta det med en jävla klackspark när någon utsätter mig för mer av samma vara är oerhört empatilöst och bygger på en oerhörd oförståelse för vad kvinnor utsätts för i detta samhälle.

Jag antar att det kan vara så att de män som säger sådant inte riktigt själv har erfarenhet av att bli förtryckta och rättmätigt provocerade över detta, alternativt att de har glömt bort eller förträngt hur det är. De tänker sig att allting sitter i offrets känslor, inte i hur situationen faktiskt ser ut. Om de istället kunde försöka förstå vad det är som gör att människor blir provocerade av deras beteende så skulle det vara enklare att undvika det och behandla sina medmänniskor med respekt. Men jag antar att vissa tycker att det är mycket viktigare att upprätthålla sin maktposition och trycka ner kvinnor än att vara en bra människa.

IMG_20131216_171314

En sak jag har väldigt svårt att förstå.

Fick följande kommentar på mitt inlägg om mensbindan och Lady Dahmer:

Om jag la ut en bild på blodet från mina hemorrojder då?

Liknande grejer stöter en fan alltid på när en skriver om att kvinnokroppen anses orimligt äckligt. Folk skriver typ att de skulle ha blivit äcklade även om det var bajs/kräks/kiss/whatever.

För det första tror jag helt enkelt inte att detta är sant. Jag bara tror inte att någon skulle anmäla en bild på till exempel en bajsig blöja. Jag tror inte att det skulle få i närheten av samma reaktioner. Jag tror inte att folk skulle skriva ”det där gör du bara för att provocera”. Och vet ni varför? För att en kan visa upp en bild på en bajsig blöja utan att provocera!

Så till den som vill göra någon slags konstig poäng genom att själv lägga upp en bild på något äckligt, gör det. Om det bemöter samma reaktioner så tycker jag att det är vettigt att normalisera. Troligen så kommer det inte att bli samma reaktioner eftersom det helt enkelt inte är lika stigmatiserat.

Den som vill hävda att det inte föreligger något som helst stigma kring mens kan förslagsvis skita i hela frågan, eftersom deras inställning uppenbarligen är oproblematisk. Då borde en liksom inte bry sig, tänker jag. Men uppenbarligen verkar själva det faktum att någon försöker göra något mer accepterat vara provocerande i sig. Och detta, detta har jag så sanslöst svårt att begripa.

Vilket miffo som helst kan väl provocera.

Får faktiskt erkänna att jag har behövt rannsaka mina känslor kring hela Widerstedt-grejen. Jag har funderat lite på varför jag tycker hela grejen är så störig, och kommit fram till att det kokar ner i två olika grejer.

Den första grejen är såklart grejen med att hen ”bara spelar”. Detta vet ni ju och har läst mig skriva om innan, två gånger till och med. Såhär, det är klart att man kan ”spela en roll”, som en skådespelare. Det jag stör mig på är när det sker i den kontexten det gör nu, det vill säga bloggosfären. I bloggosfären snackar ju alla om att de ”spelar en roll”, att de är andra personer i verkligheten och så vidare. Detta stör mig något sanslöst, och därför finner jag det extra provocerande när någon drar det till den nivå Widerstedt gör.

Grejen är att det känns lite billigt, bara som en desperat förlängning av det gamla vanliga tugget. Jag tycker att det är tråkigt att vi i allt högre grad har kändisar som liksom inte står upp för sig själva och alltid försöker påtala att de ”egentligen” är något annat. Om det bara varit Widerstedt som gjort detta hade jag nog inte reagerat så starkt, och då hade det även känts mer nyskapande. Men nu kör hen bara i samma gamla spår som typ alla provokationsbloggare har gjort innan, det är bara det att hen i slutet kallar det ”konst”.

Om det nu är konst och om hen nu har spelat hela tiden så tycker jag att det är högst oklart, själva utförandet alltså. Hur tänkte hen till exempel när hen onanerade i Big Brother-bikten. Var detta något som hen anser att den typ av tjejer som hen försöker kritisera med sitt projekt brukar göra? Menar hen att detta är en del av vårt nuvarande kvinnoideal? Det tycker jag allt är en tunn analys. Det känns mer som att det är en ursäkt för att agera allmänt gränslöst, som sedan sätts in i någon slags feministisk analys där det inte riktigt passar helt enkelt för att det inte är ett ideal i vårt samhälle att kvinnor ska onanera i direktsändning.

Den andra grejen som börjar störa mig mer och mer nu såhär i efterhand är den att jag blir så matt på hela grejen med ”luften är fri”-provokatörer, och att dessa anses vara ”konstnärer”. Jag tycker att Vilks och Widerstedt är två mycket bra exempel på detta. Deras gärningar som konstnärer bygger på att sparka på grupper som redan ligger, i Vilks fall muslimer och i Widerstedts fall så kallade bimbobrudar, som ju knappast åtnjuter en privilegierad ställning i detta samhälle (mer om detta i mitt inlägg om bimboidealet) utan snarare är de som alltid får bära den satans skammen för allt dåligt med kvinnosynen i vårt samhälle.

Människor tycker att detta är okej eftersom de ”provocerar” och då är det liksom automatiskt subversivt, utmanande av ideal och normer och så vidare, som det ofta heter. Jag tycker inte att varken Widerstedts eller Vilks verk är det minsta subversiva, jag ser det bara som banala och fullkomligt intetsägande handlingar som är provocerande egentligen bara för att de är så idiotiska.

Gud, vilket miffo som helst kan väl ”provocera” på de premisserna, inte heller utsätter en sig för någon större risk eftersom samhället har en tendens att skydda personer som sysslar med att sparka på utsatta grupper, till skillnad från de konstnärer som faktiskt i någon verklig mening utmanar makten i samhället.

Kopplingen Vilks och Widerstedt kanske inte känns helt uppenbar för alla, men jag hoppas på att ni ändå greppar mitt huvudsakliga resonemang kring denna typ av ”konst” som egentligen mest består av vilt sparkande åt alla håll, i hopp om att provocera någon. Det finns inget vettigt budskap, inget verkligt subversivt eller utmanande av samhällets normer och värderingar, snarare cementeras dem.

Ge mig en spark i röven tack.

Ni får förresten hemskt gärna hjälpa mig att sparka igång kreativiteten. Alltid när jag tar ett uppehåll så är jag fett seg på att börja skriva igen så tipsa gärna om det är något ni tycker att jag borde ta upp. Jag har inte hängt med i bloggvärlden eller nyheterna heller under tiden jag inte har bloggat, ska kanske påpekas.

Antifeministerna kan kanske hjälpa till genom att skriva något som göra mig arg. Då brukar jag komma igång.

Om man ska kunna göra anspråk på att vara en förebild måste man sluta behandla andra människor som skit helt oprovocerat.

Det här är så otroligt jävla fånigt tycker jag. DennisM postar en bild på Lady Dahmer i samma inlägg som han skriver om hur äckligt det är med hår under armarna på kvinnor. Detta är ju uppenbarligen gjort enbart för att provocera, det fattar ju vem som helst. Nu är han arg för att Lady Dahmer twittrade och kallade honom ”obehagliga lilla anorektiker”. Han tycker att det är dubbelmoral av henne tydligen.

Nej, det var väl inte särskilt fräscht av Lady Dahmer att hoppa på Dennis för hans ätstörningar men för att komma med ett argument som är på samma nivå som Dennis patetiska försök till provokation: ”det var han som började”. För det var det faktiskt. Lady Dahmer hade inte skrivit ett ord om honom innan, det var han som satte igång det hela genom att kalla hennes kroppsbehåring äcklig. Något han dessutom inte har bett om ursäkt för, vilket Lady Dahmer har gjort.

Dennis kräver respekt för en mängd olika saker. Han vill ha respekt för sin sexualitet, sitt utseende och sin orimliga viktfixering men han kan själv inte respektera någon annan. Han går i taket när en hemsida snor en bild från honom men snor själv bilder från andra, dessutom med syfte att ta dem som exempel på något han kallar äckligt.

Det hade säkert inte varit en jävel som brytt sig om Dennis om det inte var för hans provokationer och det vet han om, i och med att han upprepar det precis hela tiden. Ändå gör han anspråk på att vara ett gott föredöme. Han hade kunnat komma undan med detta om han lugnt och sansat hade bett om ursäkt till Lady Dahmer för sitt övertramp, dels mot henne som person men också faktiskt emot upphovsrättslagen. Då hade han också kunnat skriva att hon tyckte det var onödigt av henne att attackera hans ätstörning. Men nu bad han inte om ursäkt för sitt sviniga beteende, utan sparkar istället hej vilt omkring sig för att försöka komma undan med hedern i behåll. Patetiskt!

Jag ska berätta en sak för dig Dennis: det spelar ingen roll att du inte dricker eller röker, att du tränar och äter ”nyttigt”. För om du fortsätter att vara en så elak människa som du är, som blivit stor enbart genom att hoppa på och provocera andra så kommer du fan ruttna bort. Och en sak till: man blir inte en bra förebild bara för att man ”tar hand om sin kropp”. Det krävs även att man inte beter sig som ett jävla arsle mot andra människor helt oprovocerat. Och om man ändå gör det så bör man faktiskt be om ursäkt efteråt.

Att försvara ett stigma med existensen av ett sådant.

Transsexuella personer måste sterilisera sig innan de får byta kön juridiskt, ett faktum jag kom i kontakt med första gången genom det här inlägget. Jag har dock inte riktigt förstått vad det innebär än, men som jag tolkar det så måste man kastreras för att ens få stå som sitt riktiga kön i folkbokföringen, något som man ju tycker borde vara en helt okej uppoffring från samhällets sida att ändra på.

Motiveringen till detta ska vara att staten anser det rimligt att en person som upplever sig vara man eller kvinna också ska vilja vara det hela kroppen igenom, ett ganska inskränkt sätt att se på könsidentitet. Som jag har förstått det är det många andra som delar den synen, jag antar att det är väldigt svårt för gemene man att leva sig in i tanken på att uppleva sig tillhöra ett annat kön än man egentligen gör: vår könsidentitet är en väldigt viktig del av oss oavsett om man vill det eller inte. Jag kan själv inte ens försöka leva mig in i hur det skulle kännas att ha en mans kropp istället för min egen.

Jag diskuterade hursomhelst detta med en vän till mig som lade fram åsikten att det möjligen kunde handla om att det innebar vissa risker för de eventuella barnen, både rent genetiskt och socialt betingat, att vara barn till en transperson. De genetiska riskerna tror jag inte ens existerar, och dessutom finns dte så mycket som är farligt att det är orimligt att alltid ta hänsyn till det.

När det gäller sociala risker, som att utsättas för mobbning, utfrysning eller rentav trakasserier på grund av att ens förälder har bytt kön så tror jag absolut att de finns, men detta är fan en av de värsta typer av argument jag vet. Hela konceptet är ju att man försvarar skapandet av ett stigma genom att lägga fram existensen av detsamma som argument. Stigman är inte, till skillnad från vad många tycks tro eller i alla fall låtsas tro, någonting som finns kodat i våra gener, stigman är kulturellt betingade och kan luckras upp.

Men, och här kommer den stora grejen, man kan aldrig gå till väga som så att man först förändrar folks attityder och sen tar bort de eventuella förbuden mot det som är stigmatiserat, man måste utsätta folk för det dem är rädda för för att de ska kunna inse att det inte är så himla farligt, liknande det som gäller för brottsbekämpning som jag skrivit om innan. Man kan inte förvänta sig att folks attityder ska förändras om de inte utsätts för det dem ska acceptera, för det finns ingen inbyggd mognads- och acceptansprocess i samhället, acceptansen måste provoceras fram.

Jag kommer ihåg en nazist jag träffade som menade att homosexuella inte ska få skaffa barn eftersom de blir mobbade då, men då är det ju inte de homosexuella som är problemet utan de som mobbar barnen, jag tycker att det är ganska märkligt att man inte gör den kopplingen. Visserligen så kan man som homosexuell eller transsexuell välja att avstå från barn om man inte känner att man orkar med de problem det kan innebära men det ska inte ligga till grund för en lag att vissa människor har svårt att acceptera avvikelser.