Fan vad jag hatar folk som tipsar en om att ”vara sig själv” i olika sammanhang.
Ofta får jag för mig följande: folk blandar ihop att ”vara sig själv” med att vara lite sådär skönt ”spontan” och typ skratta åt allt i tid och otid.
Min bild av vem jag är: bitter och cynisk fitta som bara snackar om ”svåra grejer” såsom ”politik” och lackar ur när folk har ”fel”. Mycket gångbart i alla möjliga sammanhang.
Kunde inte sagt det bättre själv. Att ”vara sig själv” är att vara en social kameleont som alltid är glad och trevlig och utåtriktad och hittar de rätta sakerna att säga i alla sammanhang. Och vem fan är sån?!?
Eller hur. Ungefär som när arbetsgivare annonserar efter ”prestigelösa och flexibla medarbetare som alltid har ett leende på läpparna”, vilket egentligen innebär att man ska vara ständigt tillgänglig, evigt tacksam och jobba arslet av sig.
Att ”vara sig själv” är så otroligt missvisande, eftersom alla ju är olika versioner av sig själva i olika sammanhang.
Ja, det är ett rent sarkastiskt hån, eftersom det i praktiken nästan alltid betyder ”positiv”, alltså en manipulativ, anpasslig och sliskig fan.
Åh. Äntligen någon som satte ord på det här med ”att vara sig själv.” Tack.
Så jävla sant! 🙂