Fick en kommentar angående allt det här om giftermål och tvåsamhet(har lagt till prickar för å, ä och ö för läsbarhetens skull):
sen är det ju såhär ocksa, att generellt sett vill människor inte vara ensamma. några vill, men folk flest vill vill leva med någon annan. visst finns det perioder i livet när man vill vara singel, särskilt när man ar ung och ens vänner är som en andra familj. men jag tror vi har en impuls att söka närhet och sex, och när man är nära någon och har sex över en tid blir man ofta kär, och när man blir kär vill man oftast ha den här personen för sig själv.
Jag tänker såhär, att det är himla tråkigt att man är ensam för att man är singel. Det är i det som jag tycker så illa om med tvåsamhetsnormen, att trygghet och gemenskap nödvändigtvis måste komma från tvåsamheten.
Jag tänker att om människor började bygga trygghet och gemenskap utifrån fler olika grejer, och hade rikare liv med vänner och släkt, så skulle man inte behöva vara ensam bara för att man är singel. Och det är det som är problemet med den extremt starka tvåsamhetsnorm vi har idag: den som inte delar sitt liv med någon i en romantisk relation har i regel inte så himla många att umgås med, i alla fall inte när man blir äldre. Visste finns det undantag men gamla människor som är singlar och inte har barn tenderar att vara väldigt ensamma, eftersom alla är så upptagna med att umgås med sina familjer.
Jag är en väldigt monogam person som har ett väldigt stort behov av intim kärlek med en partner. Jag liksom bara måste få dela min kärlek med någon som jag är kär i (har dock bara varit kär två gånger). En stor del av mitt livs pussel fattas annars. Så för mig är det jävligt viktigt med tvåsamhet, men jag håller ändå med dig om att det är viktigt att kunna bygga trygghet och gemenskap utifrån flera olika grejer. Jag skulle t.ex. aldrig vara tillsammans med någon bara för att slippa vara ensam (har stött på så sjukt många som gjort det- inte älskat personen, knappt ens gillat den… men stannat för att slippa vara ensamma och ’oälskade’), utan jag vill vara det för att jag faktiskt känner starkt för personen. Och eftersom jag inte varit kär så många gånger tyder det på att jag har svårt att känna så pass starkt för någon att jag kan vara i ett förhållande med den personen. Alltså är det verkligen viktigt för mig att hitta trygghet, bekräftelse, gemenskap, kärlek o.s.v. inom andra områden också.
Jag menar, man kan ju vara älskad av en vän eller kollega också, även om det är en annan sorts kärlek. Och man kan känna gemenskap med andra och man är inte ensam bara för att man är singel. Tror det är väldigt viktigt att komma ihåg en sådan sak, för annars riskerar man att kasta sig in i förhållanden utan att tänka efter, bara för att slippa vara ensam. I längden leder det till att man känner sig olycklig i tvåsamheten. Och tvåsamheten som norm kan ju absolut vara negativ- jag tror inte att man nödvändigtvis måste leva med flera olika för att vara lycklig, men man bör definitivt ta sig en tankeställare gällande hurvida tvåsamhet passar en och vad man vill ha ut av ett förhållande. Hur man tänker kring kärlek, varför det är så viktigt att vara två (eller flera, ifall man nu är likadan även i ett polyamoröst/öppet förhållande) alltid alltid alltid… o.s.v.. Jag blir så himla ledsen inombords när jag läser blogg/forum-inlägg av människor som inte ens vet om de kan leva mer för att de är ”så ensamma” = inte har en kärlekspartner, eller för att de aldrig haft en flick/pojkvän trots att de är ÖVER 20!!!1
Herre gud. Okej, jag har själv kunnat känna så, men jag förstår ju att det är för att jag har andra problem och att de gör det svårt att hantera det faktum att jag som har ett stort behov av kärlek i ett tvåpersonsförhållande inte har någon. Och om inte normen att man ska ha någon (och då gärna bara en enda person, flera får man ju inte vara i ett förhållande för då är man ”äcklig”…) hade jag kanske inte känt så fullt lika starkt. Inte de som skriver deppiga blogg/forum-inlägg heller.
Och den där tvåsamhetsnormen som säger att alla ”egentligen” vill ha någon när den är singel. Att när någon är singel så är det bara i väntan på att hitta någon. Att eftersom jag inte är ihop med någon har folk tolkat det som att jag vill ha någon nu och satt mig i situationer med random människor jag inte vill vara i och inte heller är i vanligtvis eftersom jag lyssnar på mig själv, medan andra inte har gjort det och jag skyller det på den här tvåsamhetsnormen.
Och håller med dig i det sista stycket. Jag pratade om det med en kompis hur vi båda har sett folk i våra liv som när de har varit singlar inte har blivit bjudna till grejer, men när de har haft en partner så har inbjudningarna dykt upp igen. Det vet jag inte riktigt hur jag skall tolka.