tvåsamhet – Fanny Åström

Relationsbygge och att se människor som varor.

Såg denna löpsedel för ett tag sedan och tänkte lite på det här fenomenet ”kärlek” i patriarkatet och vad det innebär. Jag tänker att kärlek är något som ska få växa fram mellan människor en av olika anledningar har relationer med, inte något en ska aktivt söka upp och försöka skapa. Det hela känns så oerhört artificiellt; en liksom måste ha någon att vara ”kär” i, bara för att en ska vara ”kär”. För att hitta denna någon ska en sälja sig själv på en marknad, och dejtingsajter är ett sätt att samla och effektivisera denna marknad. Jag tycker att det är lite snuskigt, hela den här hetsen som i slutänden går ut på att konsumera andra människor som varor och att dessutom göra sig själv till en vara. Att framhäva sina kvalitéer som partner, helt enkelt.

Jag bara tänker att det är så långt ifrån hur jag själv ser på meningsfullt relationsbygge. För mig handlar det främst om att skapa band av tillit och förtroende mellan människor. Att lära känna andra och förstå hur de fungerar och hur vår relation fungerar, inte att liksom bestämma att ”nu ska jag hitta en partner” och sedan leta efter någon som passar in på mina kriterier.

Men jag antar att det är såhär det blir i ett samhälle där vi förverkligar oss själva genom tvåsamhet; själva relationsprojektet och vad det har för samhällelig betydelse blir helt enkelt viktigare än relationen som sådan eller de människor en ingår i relationer med.

Om en kvinnofrigörelse bortom karriär eller förhållande.

Läser en ”antingen/eller” lista som Kissie har gjort på sin blogg. Sista punkten lyder såhär:

KARRIÄR / FÖRHÅLLANDE

Och jag tänker att detta säger så mycket om dagens kvinna. Kvinnan som slits mellan dessa två ”motpoler”, förhållande eller karriär. Som har att välja på att vara slav under patriarkatet eller kapitalismen (även om kapitalismen såklart är patriarkal, men ni fattar grejen).

Karriärkvinnan framställs inte sällan som ett feministiskt ideal. Kvinnan som inte lever för förhållanden med män utan istället för att göra karriär, tjäna pengar och så vidare. Vi har att välja mellan att ingå i heterosexuella monogama relationer eller total cynism när det kommer till andra människor, aldrig att vi kan prata om att leva i samvaro med andra människor på andra villkor. Antingen är det förhållanden eller total egoism, att gå upp i sig själv och endast sig själv, och då såklart även ”karriären”.

Det är såklart relevant för jämlikheten att kvinnor har samma möjligheter till ekonomisk självständighet som män. Problemet med karriärkvinnan som feministisk figur är att det inte fokuserar på frågor som lika lön för alla kvinnor, utan handlar om enskilda kvinnors möjlighet att göra karriär inom ett kapitalistiskt system som fortfarande domineras av män och där kvinnor på de allra flesta ställen tjänar slavlöner.

Sedan är det såklart problematiskt att kvinnor uppmanas till att välja mellan dessa tu, förhållande eller karriär. Män behöver inte välja, de kan fortfarande utan problem ha båda delarna. Kvinnor däremot måste obönhörligen offra det ena.

Jag drömmer om en kvinnofrigörelse som innebär en verklig autonomi, där vi slipper vara slavar. Där vi slipper välja mellan att vara självständiga som karriärkvinna eller får kärlek i förhållanden. Där vi kan utveckla oss själva och våra relationer i frihet, utan att behöva sälja oss. Där vi inte behöver välja mellan karriär och förhållande, utan istället kan ägna våra liv åt betydligt mer meningsfulla saker än båda delarna.

Om tröst och att upprätthålla illusioner.

Apropå det jag skrivit om att vara glad för rätt saker så ställde Burgschki frågan hur jag brukar göra när mina vänner är ledsna över saker jag inte tycker det är rimligt att vara ledsen över, och jag tänkte förklara lite hur jag tänker kring detta nu. En tydligt exempel kan vara att bli dumpad eller illa behandlad av en person som en har eller har haft en relation med och sedan komma och be om tröst och råd.

Jag tycker givetvis att en ska trösta en vän som är ledsen och jag skulle faktiskt säga att jag är väldigt duktig på att göra just detta. För mig är det viktigt att mina vänner känner att de kan komma till mig med sina problem och att jag tar dem på allvar. Jag inser såklart att en inte bara kan resonera bort de jobbiga känslor som är relaterade till tvåsamhet, jag har försökt göra det själv många gånger och vet att det funkar synnerligen dåligt och oftast bara leder till att en känner mer skuld och skam än vad en gjorde innan. Jag vet att sånt tar tid och att det måste få ta tid, att en måste få älta sina känslor fram och tillbaka och inte bara kan göra sig av med de en egentligen tycker är ”fel”.

Vad jag däremot brukar försöka undvika, som jag har noterat är ganska vanligt, är att inge hopp om att föremålet för känslorna ska ”komma tillbaka”, bättra sig eller att det ska komma någon ny, mycket bättre, partner. Jag tycker att det är viktigt att bygga sin självkänsla och mening i livet utanför tvåsamheten, och därför brukar jag inte heller anföra nya tvåsamma relationer som lösningen på tvåsamhetsrelaterade problem.

Jag tänker mig att det kan vara väldigt skönt för någon som är hjärtekrossad att höra att det finns ”fler fiskar i havet” och så vidare, och det kan vara ett enkelt sätt att trösta någon på. Däremot tänker jag att det bara är att upprätthålla myten om Den Rätte, som jag i sig tror är djupt destruktiv. Då föredrar jag att försöka trösta dels genom att lyssna och bekräfta känslorna (vilket en såklart alltid ska göra), men också genom att peka på allt annat meningsfullt i livet utöver tvåsamheten.

Illusioner kan vara lättande att tro på. Det ger människor något att leva för och tro på. En av de mest frekventa illusionerna i vårt samhället är just den om den perfekta tvåsamheten. Att en skulle kunna hitta ”den rätta” och sedan leva lyckligt efter det, att det är allting en behöver i livet. Även om de flesta nog vet, rent intellektuellt, att det inte är så det fungerar så när vi illusionen med vårt handlande. En viktig del av denna process är hur sorgen efter att ha blivit hjärtekrossad alltid ska lösas med att ingå i en ny relation av samma typ. När en tröstar en sorgsen vän genom att säga att det kommer fler så reproducerar en det mönster som skapade sorgen till att börja med: att lägga en såpass stor del av sin trygghet, självkänsla och lycka i en enda relation.

Jag tycker inte att en ska säga det som är enklast för stunden om det bidrar till att upprätthålla samma destruktiva mönster. Jag står för det jag tror på i alla situationer, även när det kommer till att trösta människor. Den som vill ha någon som säger att allt kommer bli bra bara de skaffar en ny partner kan gå till någon annan, mer tvåsamhetsvurmande, person.

Relationsval.

Det sades mig när jag sörjde mitt förhållande att jag aldrig skulle kunna sluta älska innan jag älskade igen, som i att den romantiska kärleken för någon inte skulle kunna upphöra innan en ny tog vid. Jag medger att det tog lång tid att komma över mitt förhållande utan draghjälp från nya kärlekar, men det gick till slut. Det behov av närhet jag har täcker jag för närvarande gott och väl i mina relationer till vänner och familj. Denna bild av den romantiska tvåsamheten som något fundamentalt, som alltid måste finnas där för att täcka upp hjärtesorgen efter förlorade relationer, tycker jag är tragisk.

Jag har inget emot att vara beroende av andra, jag lever gärna nära nära, men jag ifrågasätter om tvåsamheten verkligen är det enda sättet att uppnå detta på. Eller snarare: jag vet att den inte är det. Och jag vet att en kan vara så mycket friare när en slipper den.

Just nu är jag i en period av mitt liv där jag träffar en massa intressanta nya människor, människor som jag blir betuttad i och attraherad av, människor som jag vill spendera tid med. Inte så att jag har någon särskilt i åtanke nu, men jag tänker mig ändå att det kommer att komma tillfällen då jag måste välja mellan det som för många människor faller sig naturligt, tvåsamhet, och andra relationsformer.

Att ta det lugnt och ta det som det kommer fungerar inte riktigt här, för gör en det är risken stor att en hamnar i tvåsamhetsträsket igen utan att en riktigt tänkt över det ordentligt. Jag vet med säkerhet att jag aldrig mer vill genomgå en relation som den jag lämnat bakom mig: jag vill aldrig mer bli så ynklig och beroende och svag. Jag vill inte heller parasitera på någon annan människas känslor.

Detta handlar inte om något romantiserande av singellivet utan endast om att sakna formella sociala obligationer. Jag vill ha nära relationer till människor som jag tar ansvar för och som tar ansvar för mig, men jag vill att detta ska komma ur tillgivenheten inför den andra i sig, inte från något slags formellt band.

Nu befinner jag mig i en position där jag faktiskt kan välja. Jag är fri från det förhållande jag lämnat utan att ha behövt täcka saknaden med något nytt, jag har för första gången i mitt liv någon slags grundmurad självkärlek, en vilja att under alla omständigheter undvika att göra något slags våld på mig själv eller låta andra göra våld på mig. Såsom jag ser det är avståndstagande från tvåsamhet ett mycket rimligt livsval att göra, men det är även svårt. Det är nämligen så att heteronormen är löjligt stark.

Ämne nummer två: monogami (eller tvåsamhet, eller monoamori).

Nästa ämne i min kärlek- sex- och relationsutmaning är alltså monogami.

Med monogami menar jag tvåsamhet och inget annat. Jag menar inte livslång kärlek eller att lova sig till varandra för evigt. Jag menar bara just det där att organisera sina relationer på ett sådant sätt att man är kär i en människa och endast en. Eller i alla fall bara ger uttryck och utlopp för sin kärlek till endast en. Eller i alla fall har den intentionen.

Jag kommer skriva om hur jag själv ser på tvåsamhet och jag hoppas att ni vill göra detsamma på era bloggar. Intressanta frågeställningar skulle kanske kunna vara:

Varför är tvåsamhet en så stark norm i vårat samhälle? Är det ens en stark norm i samhället? Är det en positiv norm? Är det en rimlig norm?

Vad tycker jag personligen om monogami? Skulle jag kunna tänka mig att frångå det levnadssättet? Lever jag rentav redan på ett annat sätt, och i så fall hur?

Eller så kan man bara spåna helt fritt på ämnet. Jag hoppas att dessa frågor fungerar som inspiration och inte som något begränsande.

Rättelse: har fått påpekandet att monoamori är ett mer korrekt ord för det jag beskriver i texten. Jag kommer nog använda rubriken monoamori, men alla gör som dem vill.

Prins Charles känsla.

Jag har ju skrivit en hel del om monogami och tvåsamhetsnormen här på sista tiden, och skulle vilja tipsa om en formidabel bok i ämnet; Liv Strömquists nya seriealbum Prins Charles känsla.

Det är ett himla bra seriealbum som handlar om kärlek, kort och gott. Det handlar om kvinnor som blir misshandlade i relationer, det handlar om tvåsamhetnormen och monogami och personlighetsstörningar som uppstår hos barn som lever i väldigt heteronormativa familjer.

Liv Strömquist redogör för olika studier och rapporter som skrivits på ämnet på ett bra och lättfattligt sätt. Den som är intresserad av att utmana sitt perspektiv på kärlek bör läsa denna.

Att vara singel borde inte behöva betyda att man är ensam.

Fick en kommentar angående allt det här om giftermål och tvåsamhet(har lagt till prickar för å, ä och ö för läsbarhetens skull):

sen är det ju såhär ocksa, att generellt sett vill människor inte vara ensamma. några vill, men folk flest vill vill leva med någon annan. visst finns det perioder i livet när man vill vara singel, särskilt när man ar ung och ens vänner är som en andra familj. men jag tror vi har en impuls att söka närhet och sex, och när man är nära någon och har sex över en tid blir man ofta kär, och när man blir kär vill man oftast ha den här personen för sig själv.

Jag tänker såhär, att det är himla tråkigt att man är ensam för att man är singel. Det är i det som jag tycker så illa om med tvåsamhetsnormen, att trygghet och gemenskap nödvändigtvis måste komma från tvåsamheten.

Jag tänker att om människor började bygga trygghet och gemenskap utifrån fler olika grejer, och hade rikare liv med vänner och släkt, så skulle man inte behöva vara ensam bara för att man är singel. Och det är det som är problemet med den extremt starka tvåsamhetsnorm vi har idag: den som inte delar sitt liv med någon i en romantisk relation har i regel inte så himla många att umgås med, i alla fall inte när man blir äldre. Visste finns det undantag men gamla människor som är singlar och inte har barn tenderar att vara väldigt ensamma, eftersom alla är så upptagna med att umgås med sina familjer.

Angående tvåsamhet och giftermål.

Kommer ihåg att jag lovade att skriv mer om det här med tvåsamhet och äktenskap idag men kommer nog inte orka skriva något utförligt. Min tankar i korthet är i alla fall ungefär såhär: av någon anledning trilskas folk med att leva monogamt och få sin största sociala och ofta även ekonomiska trygghet från förhållandet. Detta trots att det inte är hållbart för väldigt många, vilket man kan se i skilsmässor, otrohet, svartsjuka och en massa andra problem som är den monogama kärleksrelationen förunna.

Visst kan man få gifta sig eller leva tvåsamt om man vill. Jag ska inget säga eftersom jag har haft ett långt förhållande, om än öppet i perioder. Däremot så tycker jag att man ska ifrågasätta varför man vill det. För normkritik handlar i mina ögon inte bara om att de som lever utanför normen inte ska bli utfrusna, det handlar också om att analysera och kritisera normen.

Jag skulle kunna raka benen varje dag för att jag ”vill”, jag skulle kunna sminka mig varje dag för att jag vill, men jag är samtidigt, i detta, medveten om att en trolig anledning till att jag ”vill” detta är för att jag har blivit uppfostrad i en kultur där det är fint och bra att göra dessa saker. Sen kan man göra dem ändå, alla väljer sina strider och ibland är det himla trevligt att leva enligt normen, men man ska också vara medveten om att det är ganska troligt att anledningen till att man känner det här behovet är att det har blivit inpräntat i oss från dag ett att evig kärlek är det vackrast som kan finns mellan två (just två är extremt viktigt här) människor.

Om intresset finns för detta ämne så kommer jag skriva mer om det. Det lär ju märkas. Och ni som gifter er eller kanske tänker göra det: det är inget personligt. Jag respekterar ert val och jag kan inte säga att jag hade gjort annorlunda. Jag skulle bara vilja att ni tänkte ett varv till på varför ni vill göra det. Och ni får gärna berätta det för mig också.

Att få sin trygghet från tvåsamheten.

Hannah (vars blogg jag fortfarande inte lyckats kommentera) har skrivit ett underbart inlägg om könsmaktsordningen hos olika aparter. Hon lägger fram en teori om att anledningen till att schimpanserna har ett så mycket mer patriarkalt samhälle än bonoboerna är för att schimpanserna har svårare att skaffa mat, vilket leder till att männen dominerar matletandet. Kvinnorna måste söka upp maten på egen hand, vilket gör att de inte blir starka som grupp.

I slutet menar hon att om människan organiserade sitt samhälle mer så att kvinnor kan försörja sig själva så skulle jämställdheten kommer längre. Så är det ju onekligen och vi har dessutom redan kommit en bit i det arbetet i och med barnbidrag, förskola, försörjningsstöd, att kvinnor arbetar lika mycket som män och så vidare. Män och kvinnor har mer liknande förutsättningar idag än vad vi hade på t.ex. 1800-talet, då kvinnor förbjöds från vissa yrken och i princip var tvungen att antingen gifta sig eller sälja sex. Så jag tror ändå att det går framåt på just det här planet.

Däremot så uppstår det andra problem i vårat moderna samhälle. Eftersom vi så länge varit vana vid tvåsamheten och välfärden som vår trygghet så har vi liksom ingenting emellan detta. Om vi gör oss av med tvåsamheten så har vi ingen annan gemenskap att falla tillbaka på, utom möjligtvis familjen. Vänner ställer till exempel generellt inte upp för varandra på samma sätt som man gör som partners. Visst finns man där och tröstar men man ställer inte upp med försörjning på samma sätt.

Detta tar Hannah också upp. Att man ska uppmuntra solidaritet. Men hur enkelt är det egentligen? Även om jag såklart håller med i sak så ser jag fortfarande tvåsamheten som mitt närmsta sociala skydd (utom möjligtvis mina föräldrar då). Jag litar på att min pojkvän bistår mig när det behövs på ett helt annat sätt än jag räknar med mina vänner. Och jag antar att jag i framtiden kommer att bilda familj och ha min trygghet där.

För att kunna bygga ett samhälle där folk kan stå utanför tvåsamheten så måste det finnas starka gemenskaper mellan släkt och vänner och kanske även arbetskamrater, utöver den trygghet som kommer från välfärden. Det borde vara lika självklart att fråga sin kompis om ett lån eller tröst som att göra det av sin partner.

Nu är det säkert redan så för många, men jag vågar ändå hävda att de flesta får sin största trygghet ur tvåsamheten. Även att de som inte har tvåsamheten ofta är hänvisade till att få sin trygghet från sig själva, för det är inte alltid andra gitter ställa upp.

Men tvåsamhetsnormen är inte enkel att göra upp med, tvärtom är den en av våra mest seglivade ideal. Jag är dock helt övertygad om att om den försvinner och människor skapar lika nära band till varandra på andra premisser än romantisk kärlek så kommer vårat samhälle att vara betydligt mycket mer jämställt.