Att vara stöd till våldsutsatta.

Jag har både funderat och praktiserat rörande att ge stöd till människor i misshandelsrelationer, och tänkt att jag ska sammanfatta lite vad jag kommit fram till för praktiker för egen del. Menar inte att dessa är rätt för alla eller att de är bäst, men det är vad som funkat för mig.

1. Markera och sätt ord på saker. Typ om du hör någon beskriva ett förlopp, säg ”det där är misshandel/våldtäkt och det är inte okej”. Att sätta ord på saker på det här sättet är väldigt effektivt. Det ger personen ett annat sätt att förhålla sig till det inträffade och förhoppningsvis styrka och mod att sätta det i
2. Fråga om våldet. Jag brukar fråga typ ”förekom/förekommer det fysiskt våld”. Detta är en känslig fråga och en måste såklart respektera om personen inte vill svara på den. Faktum är dock att få personer berättar om sådant självmant, för det är oerhört skamfyllt. En annan effekt är att många börjar reflektera över det själva. Typ: ”inga direkta slag men knuffar/nyp/grepp”, saker som personen innan inte kategoriserat som fysiskt våld men som en kan markera faktiskt är det.
3. Var sparsam med tjatandet. Detta tycker jag är en fin balansgång. Å ena sidan ska en inte skuldbelägga någon som inte klarar av att lämna, å andra sidan kan en behöva en extra push ibland. Jag brukar vara försiktig med att säga åt folk vad de ska göra, men det är inget principiellt förbud.
4. Håll isär personen och relationen. Människor som är i destruktiva relationer kan vara jobbiga att ha relationer med. Kanske växlar de mellan att gråta ut och försvara sin partner, de säger att de ska lämna utan att göra det och så vidare. Detta kan vara jobbigt för en närstående. Om du inte orkar, var noggrann med att markera att det handlar om relationen och inte personen. Jag tänker ofta på vad min mamma sade till en vän; ”jag kommer alltid att finnas här för dig, men jag kommer aldrig att stötta din relation med honom”. Jag brukar markera att jag inte tänker delta i något normaliserande av relationen, alltså jag kommer inte sitta och lyssna på olika haranger om hur ”problemen ska lösas” och liknande. Däremot finns jag där på vägen mot frigörelse. Detta fyller dels funktionen att skydda mig själv, det är alldeles för jobbigt psykiskt att dras in i en våldsutsatts persons egen ambivalens, men det fyller också funktionen att
5. Delta inte i något förbättringsprojekt. Detta hänger ihop med punkten innan. Bekräfta inte personen i snack som ”om vi bara gör X så kommer det att bli bra”. Jag brukar säga typ: ”det kanske kommer bli lite bättre men du kommer aldrig kunna ha en bra relation med någon som har skadat dig såhär”. Grejen är att en person som är i en misshandelsrelation ofta har normaliserat skiten så till den milda grad att den kan bli tacksam bara det inte förekommer direkta slag, eller kanske att det gör det mindre ofta. Om du inte orkar säga emot så är det i alla fall viktigt att inte bekräfta detta.
6. Var inte rädd för att bli ovän. Många blir arga om de känner att deras relation ifrågasätts. Var inte rädd för att bli ovän med personen. Det är värt att riskera vänskapen för att eventuellt kunna ta personen ur relationen. Förhoppningsvis så kommer personen att lämna förr eller senare och då kommer den nog vara glad att du markerade. Men det är alltid viktigt att förklara att det inte är personen en ifrågasätter eller ogillar utan relationen. Det är också viktigt att upprätthålla sin egen integritet i relationen, både för ens egen skull och den andras. Det är lätt att dras med i någon annan lögner för att undvika konflikt, men i slutänden hjälper detta bara förövaren.
7. Markera varje steg. Ofta känner sig folk misslyckade för att de inte klarar av att lämna, för att de går tillbaka och så vidare. Markera varje steg mot frigörelse. Markera att det viktiga är att det går framåt. Markera att bara för att det kommer motgångar så innebär inte det att allt varit förgäves.
8. Det är okej att det är tungt. Två grejer jag brukar säga: ”det kommer inget rätt tillfälle” och ”det kommer att vara svårt, men du kommer att komma ur det”. Ofta när frigörelse beskrivs så är det som om det var lekande lätt, typ att en dag ”bestämmer en sig” och bara går, stänger dörren och tittar aldrig tillbaks. Såhär fungerar det i regel inte. Frigörelse är en jävligt svajig process mentalt. Det är ambivalent och jobbigt, en kommer att tveka och vilja gå tillbaks. En kanske kommer gå tillbaks. Men det viktiga är att inte låta sig bli nedslagen av motgångarna, utan att acceptera dem som en del av processen. Ett resultat av detta är att många letar efter ett ”rätt tillfälle” att lämna, ett tillfälle då de känner sig starka eller att de ”fått nog”. Detta tillfälle kanske kommer för vissa, men det är inget en kan leta efter. En får helt enkelt bestämma sig. Nej, det är inte enkelt alls, men det finns inte så många andra sätt. Många väntar förgäves på att något annat ska komma och hjälpa dem, och det är förståeligt men det gör tyvärr att folk stannar i relationer som skadar och dödar dem.
9. Fråga om flyktvägar. Den som är i en misshandelsrelation har ofta blivit isolerad från omvärlden, vilket gör att allt kan kännas hopplöst. Fråga om vilka flyktvägar och resurser den har. Om den har vänner, familj, sparpengar och så vidare. Många har mer resurser än de tänker sig, markera dessa.
10. Ta rädslan på allvar. Många är rädda för att lämna sin partner eftersom partnern är våldsam. Kanske har partnern hotat dem med våld om de lämnar och så vidare. Detta är inte en obefogad rädsla. Fråga om personen är rädd och vad den är rädd för. Detta är viktigt för att bedöma situationens allvar.

Skriv gärna om ni har något mer eller om ni har några invändningar. Detta är som sagt ingenting skrivet i sten utan mest det jag själv upplevt fungerat.