Att värderas utifrån sina relationer med män.

En grej en märker tydligt när en skriver om problem i relationer med män ur ett feministisk perspektiv är att väldigt många människor som vill göra en poäng av att mitt värde trots allt bestäms av män.

Till exempel när någon ba ”skälet till att män har behandlat dig illa är för att du är ocharmig”. Konstigt då att dessa män ändå ville ingå i fleråriga relationer med mig, en kan ju annars tycka att det rimliga vore att inte ha en relation med en människa en behandlar illa för att denne är ”ocharmig”.

En annan lustig grej i sammanhanget är ju att mina brist på charm aldrig har fått kvinnor att behandla mig som skräp. En tänker ju att om det vore det som var grundproblemet så skulle det ju gälla såväl relationer med kvinnor som med män, men vad jag har sett hittills så har det mest gällt relationer med män.

Dessutom har ju många män bokstavligen öst sin bekräftelse över mig, när jag inte har varit särskilt intresserad själv. Samma män har sedan, efter att ha fått mig dit de velat, varit ignoranta och avvisande. Det handlar ju alltså inte om brist på intresse, utan snarare på vad de i situationen känner att de behöver ge för att få vad de vill ha. Ska de få en kvinna intresserad av en relation; bre på med bekräftelsen. När hon väl är där är det bara att luta sig tillbaks och njuta av sitt överläge.

Det är så intressant att folk utgår från att när en kvinna blivit illa behandlad av en man så är det ändå fråga om att han har agerat rätt och riktigt, och att hon helt enkelt inte gjort sig förtjänt av att bli behandlad som en människa. Om en man väljer att ha sex med en kvinna och sedan få henne att känna sig förnedrad, det är hennes fel som inte var tillräckligt bra för att han ska känna att det är värt att behandla henne med respekt. Om en man väljer att ingå i en relation med en kvinna som han genomgående behandlar på ett sätt som får henne att känna sig obekräftad så är det också hennes fel, det är hon som inte är tillräckligt fantastisk för att ha ska vilja ge henne den bekräftelse hon behöver.

Det är väl just dessa villkor en vill komma ifrån när en undviker relationer med män. Mitt syfte är inte att ”få” vissa mängder av bekräftelse eller liknande, utan att slippa leva ett liv där detta är villkorat av viljan hos någon som är mig strukturellt överordnad. Jag tänker mig att det absolut finns sätt att vara kvinna på som gör att män ger en fördelar i heterorelationer, men poängen är att jag saknar intresse av att spela det spelet. Jag vill inte vara utelämnad till att vara tillräckligt bra för att en man ska vilja ge mig sin patriarkala bekräftelse, jag vill gärna leva i relationer där det finns ett ömsesidigt intresse av att få den andra att känna sig trygg, sedd och omtyckt.