En grej som jag hör många av mina au pair-vänner säga är att man inte ska fästa sig för mycket vid sin värdfamilj eller sina vänner här eftersom det gör avskedet så mycket jobbigare, då tänker jag på den där krönikan av Lisa Magnusson.
För det är väl ändå väldigt tragiskt att ha den inställningen att man inte ska uppskatta det man har för mycket eftersom det kan tas ifrån en. Det är den här viljan att vara stark och osårbar som alltid tränger sig på och hindrar oss från att leva ut när vi kan. Och så tänker jag på att jag redan nu, tre dygn innan jag kommer vara i Japan, oroar mig för avskedet som oundvikligen kommer komma.
Innan så ville jag bygga mig stark så att jag slapp vara beroende av andra människor. Ty relationer är sårbara och sårbar vill man inte vara. Men nu när jag vågar knyta an och erkänna att det finns mycket som verkligen betyder något för mig så känner jag mig också starkare i mig själv. Om jag förlorar någon som betyder något så kan jag sörja och sedan gå vidare, men om jag inte hade erkänt vikten av det så hade det nog blivit svårare att bearbeta.
För hur oberoende man än försöker göra sig så är ingen människa en ö. Alla behöver andra människor oavsett om man erkänner det eller ej. Och ju fler betydelsefulla personer man har i sitt liv, ju fler nära relationer man har, desto finmaskigare är det skyddsnät som kan fånga upp en om en försvinner.
Bra skrivet!
Den där idéströmningen att man inte skall vara beroende av några yttre omständigheter kommer väl från antikens cyniker och stoiker. Hon kunde ha haft som rubrik: ”Vill ni ha det som Diogenes från Sinope, eller vadå?”
Det känns som ett gammalt ideal som har levt kvar oförtjänt länge. Lite som dualismen.
Ja, det kanske var mer förståeligt som ideal när det gäller hellenismens människor, som ofta levde under väldigt otrygga förhållanden.
Menar inte att det var bra då heller egentligen. Däremot så anser jag att det borde ha reviderats vid det här laget, men tydligen inte. Min uppfattning är att det är starkare än någonsin.
Jag är ju ungefär hundra år äldre än du, så jag skall ta tillfället att dra en tvättäkta tantreplik: Du kommer att få ett så sjukt mycket roligare liv för att du har fattat det här. Lovar.
Det är förstås alltid bra att kunna klara sig själv om man måste, men det är en himmelsvid skillnad mellan att kunna klara sig själv om man måste och att aktivt gå in för att inte behöva andra. Sedan vet jag inte varför det pratas om behovet av mellanmänsklig kontakt i termer av att vara ”beroende”; det är ju (tycker jag då) inte mer av ett beroende än vårt behov av mat och sömn är. Känns så onödigt att göra psykopatologi av allt.