Barnafödande handlar om mer än fri vilja.

Ibland säger människor ”kvinnor skaffar barn för att de kan och vill” eller kanske att det är ett fritt val att skaffa barn och att en kan välja bort det om en kan och så vidare. Jag tycker det är en ganska historielös hållning detta, och även ganska blind för det samhälle vi lever i.

Om vi ser på hur kvinnoförtryck generellt tar sig uttryck så finns det något som är genomgående; kontrollen över den reproduktiva förmågan. Att inte tillåtas göra abort eller använda preventivmedel, att bli utsatt för sexuellt våld och könsstympning är alla väldigt direkta uttryck för att kvinnor inte tillåts ha kontroll över sin reproduktiva förmåga. Även många andra delar av kvinnoförtrycket, som att lesbiska blir trakasserade, allt det tvång som finns kring att ingå i en heteromonogam relation och den ständiga pressen kring att vara liggbar, relaterar till detta.

Såsom jag ser på kvinnoförtrycket så handlar det just om kontrollen över de reproduktiva förmågorna. Det är liksom det som patriarkatet vill åt, det är det som patriarkatet behöver eftersom alla samhällen behöver att det kommer nya barn till världen. Kvinnor i allmänhet har en produktivkraft; förmågan att skapa barn, och detta skapar incitament för exploatering, den patriarkala exploateringen.

Bara för att vi ha så kallad ”fri abort” (som ju verkligen inte är gratis) så betyder inte det att kvinnor har makt över sina reproduktiva förmågor. Abort är ett smärtsamt och riskfyllt ingrepp. Dessutom finns det fortfarande en omfattande samhällsideologi som i princip tvingar kvinnor till just att skaffa barn, då det är enda sättet att fullgöra sig som ”kvinna” i det patriarkala samhället. Att fatta beslutet att inte skaffa barn som kvinna är oerhört provocerande och att ifrågasätta barnafödarideologin är ännu värre, det har jag märkt av tydligt när jag skrivit om detta. Jag tror inte att något ämne har väckt så enormt mycket provokationer. Uppenbarligen är detta en hemskt öm punkt i patriarkatet.

Det är därför det är så viktigt att diskutera just reproduktionen och inte inbilla sig att det är något som ligger utanför allt detta, förpassat till någon slags helig privat sfär. Kvinnor skaffar kanske barn delvis för att de ”vill och kan”, men också för att vi lever i ett system där det förekommer såväl fysiskt som ideologiskt tvång som tvingar kvinnor till barnafödande.

21 reaktioner till “Barnafödande handlar om mer än fri vilja.”

  1. jag tycker att promotandet av sex som en självklar och åtråvärd aktivitet för den sunda och välfungerande relationsmänniskan också är störande.

    1. Maria, detta har inget med bloggen att göra men varför går det inte att komma in på din blogg längre???

  2. Håller med om att det är viktigt att diskutera detta. Tycker även att det är lite intressant hur mycket normer som finns kring själva barnskaffandet, det räcker liksom inte med att som kvinna helt enkelt skaffa barn för att en ska slippa ifrågasättas, det ska helst även ske under väldigt specifika former. Det visar väl också ganska tydligt tycker jag hur ”fritt” det här valet egentligen är. Jag upplever att det, i alla fall där jag växt upp, är minst lika stigmatiserande och provocerande att skaffa barn som t ex ensamstående som det är att inte vilja skaffa barn alls.

  3. Kan du inte ändra så att pingbacksen syns bättre? T.ex samma font och storlek som namnet på de vanliga kommentarerna.

  4. Väldigt bra inlägg. Jag kan tänka mig att många kvinnor känner ett behov av att skaffa barn, i jakt på att fylla sitt liv med mening.

    I vårt samhälle anses ofta föräldraskap och familjebildande som ett sorts fulländande – meningen med livet. Rationellt sett, kan det ju verka konstigt hur ens egna liv skulle får mening genom skapandet av någon annans. Det betyder ju att det egna livet inte har något egenvärde utöver sin förmåga att producera nya liv – även de utan egenvärde?

    Sen du skrev om hur du beslutat (tolkade jag det som) att inte föda barn, så har jag verkligen börjat tänka kring detta. Jag TROR att jag kommer vilja ha barn någon gång, med någon/några eller mig själv. Däremot så har jag efter ditt inlägg, så har jag verkligen kommit till insikt kring de normer och förväntningar kring just barnafödande som finns på mig som kvinna men som jag tidigare inte riktigt reflekterat över. Och jag har kommit fram till att vad fan! – mitt liv måste ju ha ett större värde än att bara producera nytt liv som även det ska komma värderas endast utifrån sin funktion snarare än existens. Tror verkligen den insikten är viktig! Att ens LIV är värdefullt i sig, och inte får värde genom sin funktionella förmåga att fullfölja något slags liv/död/liv-kretslopp.

    1. Verkligen! Jag blir så provocerad av att höra folk mässa om hur barn är meningen med livet, som om det måste vara en universell sanning. Just när det gäller barnskaffande har folk i gemen ingen som helst känsla för vanlig vett och etikett känns det som – vad sägs om ett enkelt ’mina barn är meningen med _mitt_ liv’?

      Tänk om folk gick runt och sa så om andra saker; Att doktorera är meningen med livet, Att bo i vill är meningen med livet, Att träna är meningen med livet etc. Det skulle bli rätt mycket arga miner då, men ändå förväntar sig många att de ska kunna häva ur sig sitt ’Att skaffa barn är meningen med livet’ lite var och hur som helst utan att få annat än applåder för denna altruistiska sannning.

  5. Hej, jag vill bara tacka för dina insiktsfulla inlägg om barna”skaffande”. Sådana texter får mig att känna mig än mer trygg i mitt val. Jag har aldrig velat skaffa barn och kommer aldrig göra det. Hittills har jag faktiskt klarat mig undan dumma frågor och annat kring mitt val (jag är strax över 30).
    Ps. Jag har funderat länge på att sterilisera mig men har upptäckt att det är ganska dyrt, beror också på var man gör det (vilken kommun).

  6. Jag irriterar mig fruktansvärt mycket på att ingen tar mig på allvar när jag säger att jag inte vill ha barn. Senast var det pappa, som liksom log och la huvudet på sne och sa ”jaja, om tio år får vi väl se”.
    Vad fan, skit i om tio år. Klart jag inte vet vem jag kommer vara då, men nu känner jag att jag aldrig kommer vilja ha barn, kan någon bara respektera det, och tro på mig?

    Det är sjukt vilken stark norm det där med barnskaffande är. Hur ofta hör en inte om kvinnor som känner stressen när vännerna börjar bli gravida. Jag är rädd att jag själv kommer känna mig så utanför när jag blir äldre, att jag skaffar barn bara därför.
    Men jag vill inte ha barn. Jag tycker inte så särskilt mycket om barn i allmänhet. Jag vill inte ha det ansvaret för någon annan människa. Jag vill inte bli så beroende och fastlåst vid något. Jag vill verkligen inte fastna i den typiska kvinnorollen som många gör när de bildar familj. Dessutom tror jag inte att världen är en trevlig plats att födas till nu, och växa upp i.

    Jag blir knäpp på att alla pratar om NÄR du skaffar barn, inte OM.

    1. Känner igen mig i det att jag kanske skaffar barn med enda anledningen att vara rädd för att känna sig utanför.
      Om jag bodde i ett kollektiv med 20+ pers skulle jag inte ha några problem alls med att skaffa barn, då vi skulle (min utopi) arbeta tillsammans som en storfamilj & dela ansvaret för allas äldre & avkomma.
      Men som ensam kvinna & en (känslomässigt inkompetent) man? Knappast. Då joinar jag hellre en mormonfamilj (halvt skämt, halvt allvar).

    2. du måste inte. det här är ett underbart samhälle där man faktiskt kan kapa äggledarna och göra sig helt fri från ekorrhjulet om man vill. jag steriliserade mig förra året och känner fortfarande glädjerus över min frihet så fort jag tänker på det.
      jag mötte det där ’vi får väl se’ jävligt mycket tills jag steriliserade mig. innan dess sa en del människor ”du kommer ångra dig!” eller ”du kommer bli så ensam när du blir gammal!” (som att internet kommer försvinna och mina sociala relationer med andras barn kommer brytas upp liksom, please, jag har TID att underhålla mina relationer för att jag är barnfri) och även några förskräckta ”nej! du kommer må så dåligt när du ångrar dig!” den kändes ganska äcklig eftersom den var menad empatiskt. lite ”jag bryr mig om hur du kommer må när du ångrar dig men inte om misären du kommer leva i som otillräcklig och olycklig förälder” ungefär.
      men sen äggledarna är kapade har alla chillat med sånt. nu vet de att jag menat allvar och bara en person har sagt sig tycka synd om mig (antar att hon menar mitt framtida jätteolyckliga barnlösa jag, hon blandar nog ihop självvald barnfrihet med ofrivillig barnlöshet) men i övrigt har alla taggat ner med sina jävla förmaningar om hur jag bör leva mitt liv och vad jag bör göra med min kropp, mitt psyke, min frihet.
      dock, jag väntade 4 år med sterilisering för jag var till en början (vid 25 alltså) bara ca 80% säker på att jag aldrig någonsin kommer vilja ha barn, sen började mina vänner och systrar yngla av sig och min säkerhet gick upp till 100% när jag såg hur enormt mycket jobb det är med kids, då gick jag och skaffade tid för äggledarkapning.
      bor du i ett landsting där det kostar multum att sterilisera dig skulle jag föreslå att du skriver dig i ett billigare landsting tills du fått operationen. det är enda sättet jag kan komma på att gå runt det. och stå på dig! i vissa landsting försöker de övertala en att låta bli eller att ens partner ska göra det pga ”enklare ingrepp” (som att min partner ska behöva göra något han inte vill men som JAG verkligen vill liksom, vafan! detta hände en bekant till mig, han var inte inne på att kapa sina sädesledare men de övertalade honom, ett år senare skilde de sig och han är nu steril för att de i göteborg är helt jävla dumma i huvudet som fick en annan person än den som ville att sterilisera sig, det där borde ju gå att anmäla tycker jag!)
      nåväl, min poäng var: välj själv hur du ska leva ditt eget liv och skit i vad andra människor anser att du borde göra med ditt liv, din frihet, din kropp och ditt psyke!

      1. Jag och min man har börjat prata om sterilisering (jag hade problem med cystbildning för flera år sedan och blev satt på p-piller för att hålla nere den risken, men jag skulle vilja kolla upp om det är möjligt att lösa det på annat sätt för jag är rätt trött på p-piller). Var det ett stort/jobbigt ingrepp att kapa äggledarna? Jag vet ju verkligen att jag inte vill ha barn, men vi har ändå diskuterat att min man ska sterilisera sig för att vi har förstått att det ska vara ett mycket enklare ingrepp. Det vore dock intressant att få höra direkt från någon som har kapat äggledarna hur pass jobbigt det var.

        1. Jag har steriliserat mig och det var inte jobbigt alls. Kom in på morgonen, sövdes, opererades (titthålsoperation) och åkte hem på em. Ofta blir en sliten av narkosen, men själva ingreppet är inte ett dugg jobbigt (jag sov resten av operationsdagen men mådde prima, inte ont någonstans). Har en ett kontorsjobb kan en jobba nästa dag tex, man får lyfta grejer osv. Det jobbigaste är att en i ett par dagar efteråt kan få ont precis varsomhelst i kroppen. Jag fick tex helt plötsligt så ont i axeln att jag nästan började gråta, kanske tre dagar efteråt. Det beror på att de för undan de andra inre organen i buken med gas när de opererar och tydligen kan det bli så smärtsamt när gasen går ur kroppen. Det är dock verkligen inget att vara rädd för. Så värd operation!

          1. Ah, tack för svar. Jag har ju redan gjort titthålsoperationer för just cystorna så de vet jag precis hur de går till och det skulle absolut vara värt det.

  7. Att skaffa barn är en verklig kvinnofälla, mannen har för alltid grepp om en och fast de t om slagit ihjäl en, har de rätt till att träffa barnen. Skulle tänka mig för ett antal gånger innan jag skaffade barn med en namngiven man.

  8. Det är en bra beskriven problembild och jag håller med, fast väldigt ofta fungerar det omvänt och det skulle vara intressant att höra vad du har för tankar om det.

    Jag talar helt enkelt om män som vägrar ta av sig kondomen, blankt säger nej till barn fast hon vill. Är det också en orättvis kontroll av den reproduktiva förmågan eller beror det på vilket skäl som anges/hur relationen var formulerad från början?

    Jag tycker inte att det är fullt lika viktigt att motivera varför man bangar att bli förälder eftersom det måste vara båda parters eget val att bli det. Självklart är det inte ok med manipulationsscenarios typ:
    ”Visst, jag var med på att bli pappa någon gång när vi blev tillsammans, men nu 8 år senare har jag kommit fram till att jag aldrig vill bli det.”

    men annars? Om hon ingår en relation med någon som från början säger nej till barn och tänker ”Ja ja, han kommer att ändra sig med tiden”, får hon inte lite skylla sig själv när han faktiskt inte gör det?

  9. För min del tycker jag att det är självklart att båda ska vara ok med att bli föräldrar. Jag kan verkligen inte se att kvinnan skulle ha större rätt att ’kräva’ mannens sperma än mannen skulle ha att kräva ett ägg – det verkar ju helt befängt.

    Att två personer skulle försöka skaffa barn tillsammans när bara den ena vill det framstår som väldigt märkligt. Det finns massor av andra sätt att lösa den situationen på – allt från lite mer konventionella alternativ där de helt enkelt väljer att avsluta sitt partnerförhållande till möjliga lösningar att vara särbos (och kanske samtidigt polyamorösa tex). Att däremot försöka avkräva någon ett oönskat föräldrarskap känns otroligt obehagligt.

    1. Ja, det är så jag ser det också, och det verkar vara delat med resten av internet.
      Försökte söka lite på ämnet om män som inte vill bli fäder. Jag hittade inga artiklar, bara en massa trådar på Familjeliv ”Vad ska jag göra. Min man vill inte ha barn.”.

      Det finns nog inte så mycket att debattera där egentligen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *