barnafödande – Fanny Åström

”Men jag har aldrig känt mig pressad att skaffa barn”.

Detta tycker jag är en intressant argumentation som jag stöter på gång på gång, speciellt när jag skriver om barnafödande. Kvinnor som ba ”men jag har aldrig känt den där pressen du pratar om”. Så skönt för er! Jag är mycket glad för er skull! Men jag själv och många andra kvinnor känner faktiskt att den här pressen är ganska påtaglig och behöver prata om den.

Om en upplever att en är fri och gör fria val, varför är det så viktigt att berätta de för andra som inte upplever samma frihet? Kan en inte bara gotta sig i att en är så jävla fri och har gjort så jävla bra livsval då? Varför detta behov av att trycka upp i ansiktet på andra att en minsann känner sig fri och självständig? Det är beklämmande.

Att någon personligen inte känner press gör det inte mindre sant att detta samhälle i mångt och mycket ålägger kvinnor uppgiften att ingå i heteromongama relationer och föda barn. Det är liksom inte en fråga om ”känslor” utan kan ses väldigt tydligt i de attityder kring barnafödande och kvinnor som uttrycks. Typ att folk blir väldigt väldigt bekymrade när en kvinna uttrycker att hon inte vill ha barn och genast försöker övertyga henne om motsatsen. Typ säga att hon kommer förstå när hon är äldre, att hon kommer ångra sig (ett barn kommer hon däremot aldrig ångra) eller att det är den mest fantastiska upplevelsen en kan ha.

Jag tycker faktiskt att denna press är ett problem. Jag upplever att denna press hindrar mig från att fatta bra beslut. På grund av detta så har jag försökt samla information om barnafödande och sprida den, för att jag tycker att det är viktigt att det finns en motpol till denna hets som reducerar kvinnor till deras reproduktiva förmågor. Jag tycker att det är viktigt att prata om att det anses vara kvinnors främsta uppgift att klämma ut en unge, vad det gör med vår självbild och vårt samhälle och hur vi ska kunna motverka denna syn. Jag förstår inte hur detta kan vara ett problem för någon.

Det är inte barnafödandet som gör mig till kvinna.

En grej jag tar väldigt illa vid mig av i diskussioner kring barnafödande är kvinnor som försöker sälja in det som typ den Kvinnliga Erfarenheten. Nog har den Kvinnliga Erfarenheten med barnafödande att göra, men jag tänker att den snarare ligger i att reduceras till och värderas utifrån sin reproduktiva förmåga eller brist på sådan.

Jag tycker inte om när jag förväntas ha vissa drifter och begär bara för att jag är kvinna, och när detta säljs in som något naturligt och vackert. För mig blir det som att säga att jag, om jag tar avstånd från detta, inte är någon Riktig Kvinna.

Idén om barnafödande eller driften till denna som någonting essentiellt kvinnligt är patriarkal och antifeministisk. Det handlar om att reducera kvinnor till att vara barnafödarmaskiner, att vi ska vara slavar under vår biologi och sakna förmåga att som tänkande varelser ta oss bortom detta. Kvinnan ska vara natur, mannen kultur, och så vidare. Kvinnor ska i högra grad än män stå för något slags upprätthållande av reproduktionen, vi ska gå omkring med den där Driften.

Jag antar att det handlar om att många kvinnor själva identifierar sig med idén om barnafödandet som deras livsuppgift, och då blir det jobbigt att se någon annan kvinna som ifrågasätter detta. Det handlar ju om en idé om sig själv och sin plats i samhället som en har internaliserat under hela sitt liv.

Villkoren för barnafödande.

Jag tänker på det här med barn.

Alltså jag vill ju väldigt gärna ha barn. Jag skulle vilja ha den typen av närhet. Jag skulle vilja se en människa växa på det sättet.

Samtidigt är jag väldigt medveten om vilken oerhörd belastning det innebär att ha barn, både för kroppen under graviditeten men också livet i stort.

Ibland ser jag människor prata om sina graviditeter och sin vardag med barn och jag känner bara panik. Det är så mycket isolation, så mycket ensamhet. Så mycket anpassning och uppoffrande av sig själv.

Och jag tänker att det inte har så mycket att göra med barn som sådana, utan mer under vilka omständigheter vi skaffar dem. Hela parkonceptet som sådant är ju isolerat, och om en dessutom ska ha en liten människa en har totalt ansvar över att ta hand om så blir det såklart ensamt, speciellt för kvinnan som ju ofta får det som sin lott att ta hand om barnet.

Graviditet och födsel blir såklart problematiskt i ett samhälle där de kroppar som utför detta arbete konsekvent blivit nedvärderade och bespottade, inte blivit föremål för en massa forskning för att vi ska få det bättre och så vidare. Jag har ingen lust att riskera min fysiska hälsa för ett barn.

Jag tänker också att det har att göra med att barn inte riktigt är välkomna ute i samhället. Folk blir irriterade om en tar plats i offentligheten tillsammans med barn, alltså typ bara hänger där. Detta samhälle har inte tid för barn, när ett barn föds så skapas denna tid genom att ta från någons, för det mesta en kvinnas, karriär och fritid.

Jag tänker att det inte skulle behöva vara såhär. Att vi skulle kunna ha barn på andra sätt, som inte innebar isolation, som inte innebar fysiska risker och att det blev svårt att röra sig i offentligheten.

Skaffa barn på slentrian.

Jag funderade lite över vissa attityder som finns till att skaffa barn. När jag själv säger att jag inte vill skaffa barn så blir folk ofta chockade, och sen kommer det argument som ”men du kanske ångrar dig” och så vidare. Förutom att detta är sexistiskt i sin utgångspunkt att jag som kvinna inte skulle kunna göra ett informerat val i frågan så tycker jag att det finns en slapp attityd till barnafödande och föräldraskap.

Jag tänker att när en skaffar barn sätter en ett nytt liv till världen, och det är ett fett jävla ansvar. Jag anser att föräldraskap i någon mån kräver att en som förälder sätter barnets behov och intressen framför sina egna. Många föräldrar gör såklart inte det, och det tror jag också leder till att många har en olycklig uppväxt.

Med att sätta barnets behov först menar jag dock inte att typ skjutsa det till en miljon olika aktiviteter eller liknande, utan snarare att släppa sin prestige inför barnet, att släppa idén om att barnet ska bli ”lyckat” och ”framgångsrikt” och så vidare. Detta tror jag att många har väldigt svårt att göra, och det är inte konstigt då föräldraskap i vår kultur mycket handlar om att fostra en kompetent samhällsmedborgare en sedan kan vara stolt över.

Detta är något jag har tänkt mycket på och jag har kommit fram till att detta är en uppgift jag varken tror att jag skulle klara eller som jag vill ge mig på att försöka med. Jag anser inte, vilket vissa andra verkar göra, att det är en struntsak. Ofta tycker jag mig höra attityden att ”det går nog bra” eller ”det klarar du säkert” när folk uttrycker oro inför detta. Det är väl inte alls någon självklarhet att en klarar det bra? En massa människor mår sjukt kasst på grund av sin uppväxt, vad finns det egentligen för belägg för att det i regel skulle falla bra ut?

Men detta ser jag främst som en samhällelig fråga, det handlar inte om att enskilda individer är inkompetenta föräldrar utan att detta samhälle ställer det orimliga kravet att två individer ska kunna ha totalt ansvar över ett barn, att vi ska isolera oss i kärnfamiljer och så vidare. Jag tror helt enkelt inte att det är en särskilt bra miljö för barn, eller för någon människa över huvud taget.

Många verkar rädda för att fundera närmare kring den frågan; är det verkligen rimligt att skaffa barn under rådande omständigheter? Kan en garantera att barnet får en bra uppväxt i detta samhälle? Personligen tänker jag inte skaffa några barn, bland annat för att jag inte kan stå ut med tanken på att inte kunna axla det ansvaret.

Jag menar inte att säga att de som nu skaffar barn gör fel, snarare att det är intressant hur svårt det är att yttra eventuella argument emot det utan att folk ska vifta bort det som ”personlig smak” och så vidare. Nej, det handlar inte om personlig smak, det handlar om att ifrågasätta den här ideologin som råder i vårt samhälle om att barnaskaffande är det vackraste och mest oegoistiska en människa kan ägna sig åt, om att det är något en ”bara ska göra” utan att fundera särskilt mycket på saken. Detta tycker jag är orimligt med tanke på att det handlar om en ny människa som en kommer ha ansvar för åtminstone 18 år framöver, troligen längre. Det är en jävligt stor grej och jag tycker en ska tänka noga på vad det innebär och hur en vill vara som förälder.

Jag är mer än min biologi.

Jag tänker på det här med barnafödande och DRIFTEN som alla pratar om. När jag försöker diskutera frågan om ideologin kring barnafödande i detta samhälle är det många som lyfter fram att vi faktiskt har en biologisk klocka och att det finns någon slags naturlig drift att skaffa barn. Detta må vara sant, det kan mycket väl finnas biologiska faktorer som gör folk taggade på att klämma ut en unge, däremot tycker jag att det är intressant hur vi ser på drifter.

Människan har en massa olika drifter, och väldigt många av dessa lägger samhället oerhört mycket energi på att trycka tillbaka. Människor överöses med olika metoder för att bekämpa olika drifter de har, men när det kommer till att skaffa barn så ska en plötsligt bara vika sig för biologin, driften och så vidare.

Jag tänker att jag vill göra medvetna val i mitt liv, och ett av dessa är beslutet att inte skaffa barn. Jag utesluter inte att jag kommer få lust till det, men jag tänker att den impulsen kanske inte riktigt är värd allt det arbete och lidandet det kan innebära. Jag förstår inte varför jag plötsligt skulle underkasta mig någon jävla instinkt när jag generellt lever ett liv där det inte anses bra att göra detta.

Jag är mer än min biologi, mer än mina drifter, jag är kapabel att fatta beslut intellektuellt. Jag tycker att det är konstigt att det ses som en omöjlighet att göra detta när det kommer till barnafödande, med att det förutsätts under en jävla massa andra beslut en kan tänkas behöva fatta i livet. Vi ska alltid vara rationella konsumenter, men inte när det kommer till ett såpass livsavgörande beslut som att skaffa barn.

Givetvis spelar det roll att kvinnor lär sig att driften att skaffa barn, den ska en ha och den ska en följa. Kvinnor som saknar denna drift anses vara lite märkliga, om en kvinna inte ger efter för driften är det en tragedi. Plötsligt anses det inte positivt att fatta ett välavvägt beslut, utan hjärtlöst och cyniskt, och då rör det sig ändå om ett av de mest livsavgörande besluten en kan fatta. Då om någonsin är det väl jävligt viktigt att inte bara ge efter för driften.

Barnafödarpolitik.

Läser denna artikel som handlar om att kvinnor får hjälp att styra upp sin reproduktion genom att göra någon slags plan över när en måste börja med barnafödandet för att hinna skaffa sig så många barn som en vill äga. Det kan säkert vara så att många kvinnor saknar kunskap om hur fertiliteten försämras med åldern, men den grundläggande förklaringen till att vi väljer att skjuta upp barnafödandet är nog snarare hur det idag ställs höga krav på kvinnor att båda göra karriär och skaffa barn, och att det tar mycket längre tid att skaffa sig ett tryggt jobb, en stabil inkomst, ett fast hem och så vidare idag, om en nu ens lyckas göra det.

En sak som jag tycker är intressant i debatten om barnafödande är att en som kvinna ska åstadkomma så himla mycket i livet. En ska skaffa sig tid för både karriär och familj. Kvinnor som skaffar barn innan de har en så kallat ”stabil ekonomi” bli skämmade för det, och kvinnor som väntar ”för länge” blir också skämmade. Att det ibland är strikt omöjligt att få ihop det tas det ingen hänsyn till, kvinnor ska bara se till att fixa ihop skiten.

Visst finns det kvinnor som kan fixa både en stabil karriär och flera barn, men det är ett fåtal priviligierade. Merparten får nog förlita sig på sin partner i någon mån.

En annan intressant grej appropå när en väljer att skaffa barn är vilka vägar en som kvinna har in i det så kallade ”etablerade (läs: patriarkala) samhället”. För att kvinnor ska ses som människor likvärdiga män måste de antingen göra sitt i reproduktionen eller delta i produktionen på ett framgångsrikt sätt, alltså göra en ”karriär” som anses ha status i patriarkatet. Kvinnor som lyckas med detta kan i regel skjuta upp barnafödandet eller skippa det helt och ändå få en plats i samhället, om än ifrågasatt. Problemet är att de allra flesta kvinnor inte har någon möjlighet till detta.

Därför blir det en klassfråga om en kan strunta i att föda barn eller inte, ty det är inte alla kvinnor som kan göra det och samtigit få en plats i samhället. Att varken skaffa barn eller leva något slags spännande meningsfullt liv är helt enkelt inte okej för en kvinna, då är en ingenting.

Det är uppenbarligen en politisk målsättning i samhället att kvinnor ska föda barn. Barnafödandet stimuleras på en massa olika vid, genom att olika former av hjälp med befruktning erbjuds, genom att vi får ekonomiskt bidrag vid barnafödande och uppenbarligen också genom att kvinnor får hjälp att skapa någon slags plan för sin reproduktion.

Ett bra sätt att få kvinnor att föda mer barn är att sluta straffa kvinnor ekonomiskt och socialt för att de föder barn, att skapa bättre förutsättningar även för människor utan någon så kallas ”karriär” att kunna försörja ett barn, höja lönerna i kvinnodominerade yrken och göra dem mindre otrygga. Jag tror att det skulle göra att många kvinnor mer beägna att skaffa barn. Det skulle kanske också göra att fler kvinnor vågade skaffa barn på egen hand, vilket vore bra eftersom en inte nödvändigtvis vill ha med någon partner att göra bara för att en vill ha barn.

Kvinnor som övertalar män till att skaffa barn.

Fick lite frågor angående det här med barnafödande om hur jag ser på män som blir övertalade/lurade till att skaffa barn, en intressant situation som jag tänkte att jag skulle utreda lite närmre.

Jag vill inleda med att säga att jag tycker att det är fel att försöka få någon till att skaffa barn om denna inte vill, alldeles oavsett kön eller relation i övrigt. Däremot kan jag ofta tycka att det är ett jävla gnäll om just det här med att män luras till att skaffa barn av ondsinta kvinnor. Ligger du med en kvinna och inte vill skaffa barn kan du skippa att ha barnalstrande sex, det vill säga inte syssla med omslutande sex, ha avbrutet samlag eller använda kondom. Det kan såklart ske olyckor, men sådant är livet. Vill du undvika en olycka till varje pris rekommenderar jag den mycket effektiva preventivmetoden avhållsamhet. Jag anser inte att det ska vara möjligt att ha något att säga till om formellt när det kommer till om barnet ska behållas eller inte, inte heller tycker jag att en ska kunna avsäga sig sitt faderskap. Har en varit med och gjort en kvinna gravid får en ta konsekvenserna av det.

Det har rått viss förvirring kring det härmed att kvinnor tvingas in i barnafödande, eftersom det kan hända män på precis samma sätt. När jag talar om det här med barnafödarideologin så menar jag inte att det är enskilda män som tvingar kvinnor till att föda barn åt dem. Detta behövs inte, eftersom vi har en såpass stark barnafödarideologi. Det är kvinnor som lär sig att längta efter barn, att deras mening med livet är att föda barn och så vidare. Detta lär sig inte män, och därför är det inte särskilt överraskande att kvinnor är mer taggade på att skaffa barn i regel. Det är ju kvinnor som fått inpräntat hela livet att deras egenvärde ligger i detta. Det är ju det här som är så snillrikt med patriarkatet, att kvinnor i så hög grad indoktrineras till att fixa sitt eget förtryck.

Kvinnor lär sig också att de har ett bäst före-datum på ett helt annat sätt än män. Det är viktigt att reflektera över när en vill skaffa barn. Vill en vara en ung mamma eller är det viktigare att ha en stabil ekonomisk situation? Kan dessa kombineras? Hur ska allting, graviditet och föräldraledighet, passas ihop med resten av livet? Tiden under vilken en kvinna kan klämma fram en unge är bra mycket mer begränsad än för en man, både rent biologiskt men också samhälleligt. Kvinnors livsval är alltid utsatta för betydligt mycket mer ifrågasättande än mäns, speciellt när det kommer till moderskap. Som kvinna måste en också på ett helt annat vis förhålla sig till möjligheten att en kommer behöva stå med ensamt ansvar för barnen, eftersom män alltid är mer fria att gå om de känner för det.

Ändå har barnaskaffande en stor laddning i detta samhälle. Om en har skaffat barn tillsammans med en man har en som kvinna plötsligt mer rätt att göra legitima anspråk på mannen. Dels juridiskt, i form av försörjningsplikt, vårdnadsfrågor och så vidare, men också känslomässigt. Det är helt enkelt inte riktigt okej att behandla en kvinna en har barn tillsammans med illa. Det finns också ett större tabu mot att separera om en har gemensamma barn. Att skaffa barn kan alltså vara ett sätt att ”rädda” eller etablera ett förhållande. Om en skaffar barn är en plötsligt bundna till varandra, i alla fall i teorin.

Jag har i alla fall själv erfarenhet av att min vilja till att sätta igång med olika projekt för att knyta min partner närmare mig har ökat när jag inte känt att jag blivit bekräftad i en relation. När en saknar trygghet i känslolivet vill en gärna skaffa sig trygghet på andra vis, och där är projekt som att flytta ihop, att skaffa husdjur, att skaffa barn och så vidare centrala. Att kvinnor anstränger sig mycket för att relationer ska hålla ihop är inte så konstigt, eftersom kvinnor i hög utsträckning har sin plats i patriarkatet villkorad med just att de ska ingå i en heteromonogam relation.

Barnaskaffande är alltså ett sätt för kvinnan att uppfylla sin uppgift i patriarkatet men också att ”säkra” sin plats i det så gott det går, genom att göra en man moraliskt och till viss del juridiskt skyldig till att vara tillgänglig. Eftersom män har en plats i samhället och makt i relationer alldeles utan att behöva skaffa några barn och dessutom har ett betydligt större tidsmässigt svängrum för när de kan göra detta så är det såklart så att deras drivkraft till att skaffa barn är mindre.

Jag tänker mig att det en som man kan göra för att hantera den här situationen är att behandla personer en har relationer med på ett sätt som gör att de upplever sig värdefulla och trygga oavsett om en ingår i en traditionell kvinnoroll eller inte. Jag tror att det i så fall finns större möjligheter att leva tillsammans trots att en har olika viljor när det kommer till barnaskaffandet. Tyvärr är det svårt att lösa detta helt på en individuell nivå, utan det är såklart ett samhälleligt problem att kvinnor fostras in i denna roll.

Barnafödande handlar om mer än fri vilja.

Ibland säger människor ”kvinnor skaffar barn för att de kan och vill” eller kanske att det är ett fritt val att skaffa barn och att en kan välja bort det om en kan och så vidare. Jag tycker det är en ganska historielös hållning detta, och även ganska blind för det samhälle vi lever i.

Om vi ser på hur kvinnoförtryck generellt tar sig uttryck så finns det något som är genomgående; kontrollen över den reproduktiva förmågan. Att inte tillåtas göra abort eller använda preventivmedel, att bli utsatt för sexuellt våld och könsstympning är alla väldigt direkta uttryck för att kvinnor inte tillåts ha kontroll över sin reproduktiva förmåga. Även många andra delar av kvinnoförtrycket, som att lesbiska blir trakasserade, allt det tvång som finns kring att ingå i en heteromonogam relation och den ständiga pressen kring att vara liggbar, relaterar till detta.

Såsom jag ser på kvinnoförtrycket så handlar det just om kontrollen över de reproduktiva förmågorna. Det är liksom det som patriarkatet vill åt, det är det som patriarkatet behöver eftersom alla samhällen behöver att det kommer nya barn till världen. Kvinnor i allmänhet har en produktivkraft; förmågan att skapa barn, och detta skapar incitament för exploatering, den patriarkala exploateringen.

Bara för att vi ha så kallad ”fri abort” (som ju verkligen inte är gratis) så betyder inte det att kvinnor har makt över sina reproduktiva förmågor. Abort är ett smärtsamt och riskfyllt ingrepp. Dessutom finns det fortfarande en omfattande samhällsideologi som i princip tvingar kvinnor till just att skaffa barn, då det är enda sättet att fullgöra sig som ”kvinna” i det patriarkala samhället. Att fatta beslutet att inte skaffa barn som kvinna är oerhört provocerande och att ifrågasätta barnafödarideologin är ännu värre, det har jag märkt av tydligt när jag skrivit om detta. Jag tror inte att något ämne har väckt så enormt mycket provokationer. Uppenbarligen är detta en hemskt öm punkt i patriarkatet.

Det är därför det är så viktigt att diskutera just reproduktionen och inte inbilla sig att det är något som ligger utanför allt detta, förpassat till någon slags helig privat sfär. Kvinnor skaffar kanske barn delvis för att de ”vill och kan”, men också för att vi lever i ett system där det förekommer såväl fysiskt som ideologiskt tvång som tvingar kvinnor till barnafödande.

Kvinnor kan påverka även utanför hemmet.

När jag har skrivit om barnfödarstrejkandet så har jag fått en del kommentarer i stil med att det är ”dumt” att jag inte tänker föra mina gener/värderingar vidare, eftersom jag är en bra person och så vidare. Vissa verkar mena att det vore kontraproduktivt av mig att inte skaffa barn eftersom jag i så fall inte har någon chans att sprida detta vidare.

Det första problemet jag har med detta är att det fortfarande handlar om att jag ska använda min kropp, min reproduktiva förmåga, till något slags högre syfte. Jag ska gå igenom allt det lidande en graviditet innebär för ett högre mål. Jag tycker inte att det finns något feministiskt i det och jag tycker det är ganska osmakligt att framställa det som om det vore någon slags plikt jag hade för kampen. Hur ska vi kunna nå ett jämställt samhälle när det bland feminister ses som helt acceptabelt att säga att kvinnor bör föda barn för typ ”samhällets” skull. Det är ju samma skit som innan, kvinnors kroppar är aldrig deras egna utan tillhör familjen, samhället, kampen och så vidare. I dagens samhälle så leder barnaskaffande till en massa i mina ögon oönskade effekter och dessa vill jag hellre slippa.

Sedan kan vi ju även ifrågasätta strategin som sådan: jag tror att det är en brutalt ineffektiv strategi att föda fram revolutionärer. Om vi ser det rent tidsmässigt så tar det oerhört mycket längre tid att föda och fostra ett barn än att radikalisera människor genom att sprida åsikter som jag gör nu. Jag tror absolut att jag kommer ha betydligt mycket större inflytande om jag ägnar mig helhjärtat åt den feministiska kampen än om jag skaffar barn i hopp om att de ska bli bra människor. Även om jag lyckas föda fram 2-3 bra människor så kommer det inte innebära någon större samhällsförändring.

Att skaffa barn tar tid. Det tar dels den tid som internaktionen med barnet tar, men det tar också den tid som en måste lägga på att arbeta om en har en till mun att mätta. Om en lever i en heterorelation kan jag tänka mig att det tar ganska mycket tid att få allt att fungera med partnern när en dessutom har ett barn och så vidare. Det är klart att det går att ha barn och engagera sig politiskt, men det är självklart så att det kommer att finnas färre möjligheter, mindre tid. Jag beräknar alltså mina möjligheter att påverka som ganska mycket större om jag väljer bort barn.

Den idé som gömmer sig bakom det här uttalandet är, som Helena skriver ett mycket bra inlägg om här, att den främsta möjligheten till att påverka för en kvinna är genom hemmet. Traditionellt så har det varit så att mannen har bestämt i ”det stora”, samhället, och kvinnan i ”det lilla”, hemmet (även om det såklart egentligen är mannen som har makten även i det lilla). När en kvinna pratar om att avstå från den eventuella påverkan hon kan ha i ”det lilla” så hör folk att hon helt och hållet tänker avstå från att påverka något över huvudtaget. Så är det såklart inte. Det går alldeles utmärkt att påverka en massa människor utan att nödvändigtvis ha fött dem.

Varför försöker folk lura in mig i att tro att min enda möjlighet till påverkan är att förse detta samhälle med nya människor, att vandra in i den kvinnofälla som barnafödande i regel är? Det är ju ganska uppenbart att jag påverkar även på andra vis, och jag förstår inte varför folk tror att jag är tvungen att skaffa barn för att kunna påverka ”på riktigt”. Jag tycker att det är nedvärderande och verklighetsfrånvänt att hävda att kvinnors främsta möjlighet till påverkan är den i hemmet.

Jag tycker inte heller att det låter särskilt sunt att föda barn som någon slags revolutionär strategi. Det skulle ju innebära att jag i praktiken skulle använda mina barn för mina politiska syften. Alltså jag är helt för att fostra in barnen i sunda värderingar och så vidare, men jag är emot att använda barn som någon slags vapen i kampen. Barn ska få vara människor och inte deras föräldrars projekt, detta anser jag i sig vara förtryckande och patriarkalt.

Vad finns det för argument emot automatiserat barnafödande?

Det sägs att kvinnor tycker att det är asfett att föda barn för att det är så kallat ”biologiskt betingat” och då gillar en uppenbarligen att föda barn, för det är så naturen har ”menat” det. Personligen är jag inte kreationist och tror inte att naturen har ”menat” varken det ena eller det andra med någonting, må det vara sjukdomar eller graviditet. Jag ser inga skäl till att vi sa behandla graviditet på något annat sätt än vi behandlar andra mänskliga tillstånd som är skadliga och smärtsamma, det vill säga försöka kringgå dem.

Om det nu var så att kvinnor tyckte det var så jävla fett att föda barn, hur kommer det sig att kvinnors reproduktiva förmåga i så hög grad varit en av de främsta måltavlorna för att utöva makt och kontroll över kvinnor. Kvinnor har historiskt inte fått och får i låg grad ha makt över sina reproduktiva förmågor. Abort är verkligen inte något okontroversiellt ens idag, utan något som kvinnor har behövt och behöver kämpa sig till.

Jag förstår inte heller varför det skulle har blivit ordnat som så att kvinnor tycker att det är kul att föda barn eller att det skulle vara en hälsosam process. Historiskt sett har kvinnor inte riktigt haft något val i frågan, eftersom abort inte har varit en möjlighet av antingen historiska eller politiska skäl. Kvinnor har inte heller riktigt kunnat välja när de ska bli gravida eller inte eftersom vi blivit våldtagna på regelbunden basis. Det finns liksom inget skäl till varför kvinnor skulle behöva gilla att vara gravida för att det ska kunna bli av.

Många kvinnor är också väldigt rädda inför såväl graviditet som födsel, vilket inte är så konstigt eftersom en ska bör och föda fram ett jävla barn, en process som varken är smärt- eller riskfri. Uppenbarligen är det en process som många till och med i villiga att köpa sig fria ifrån (ja, folk köper surrogatmödraskap av andra skäl än att de själva inte kan föda barn, till exempel att de helt enkelt bara inte har någon lust att gå igenom den tidskrävande, smärtsamma och farliga process det är).

Jag har så svårt att förstå hur en kan gå omkring och ha det där oproblematiserande förhållningssättet till graviditet som typ bygger på att ”det är så det har varit och det är så det ska vara”. Jag fattar verkligen inte varför vi inte skulle eftersträva att befria kvinnor från detta, varför vi envisas vid att nagla fast barnproduktionen vid kvinnors kroppar. Finns det ett enda bra argument till att vi inte ska se över andra möjligheter till att skapa barn, alltså ett argument som inte bygger på misogyni i stil med att det är ”vackert” när kvinnor lider för att barn ska skapas och liknande?